Enn Kokk gör rätt som hyllar Malmqvist

Precis som Enn Kokk skriver i en kommentar; det är ett stycke mycket läsvärd eftervalsanalys Joel Malmqvist bjuder på i senaste numret av socialdemokratiska studentförbundets tidning Libertas. Inspirerad av sociologen Stefan Svallfors menar Malmqvist att arbetarrörelsen för att kunna återta regeringsmakten måste återknyta till en traditionell fördelningspolitisk höger-vänsterskala, snarare än att överge den. Det är mycket tänkvärt.

Om jag får lite skissartat försöka mig på att sammanfatta Joels artikel kan man säga att han sätter upp en motsatsställning mellan å ena sidan ”radikala akademiker” (som han själv men även de flesta av tidningens läsare, får man förmoda) och å andra ”breda löntagargrupper”. Medan de förra gärna pratar miljö och feminism är de senare egentligen mer intresserade av traditionell fördelningspolitiska frågor. Ska man vinna val – menar Malmqvist – måste man alltså befinna sig på denna senare planhalva (det innebär nu inte att man inte kan ha en radikal politik på även de förstnämnda områdena, men det är inte där man bör lägga sitt fokus.)

Det är en helt annorlunda ingång än den exempelvis Erik Laakso (en annan socialdemokrat) bjuder på i ett av den senaste veckans mest omdiskuterade inlägg när han skriver att ” … vi [behöver] förstå att det är vi som cementerat blockpolitiken genom att i tid och otid relatera allt till höger- vänsterskalan.” I Joels analys är det snarare det faktum att vi förlorat den traditionella vänsterpositionen (och kanske framförallt att vi misslyckats med att placera moderaterna i den andra, högerpositionen) som är problemet, inte att vi sitter fast i den.

Jag måste säga att jag känner mig mer hågad att ansluta mig till Joels version av historieskrivningen. Som en illustration kan sägas att problemet med samarbetet med vänstern och miljöpartiet faktiskt inte varit att de tvingat socialdemokratin för långt vänsterut i rent fördelningspolitiska frågor, utan snarare tvärtom. Om de enda effekterna av kompromisser med v och mp vore att breda löntagargrupper fick det bättre än de annars skulle hade vi liksom inget problem (rent väljarmässigt det vill säga, politiskt skulle det fortfarande kunna finnas svårigheter av andra slag, ekonomiskt och liknande.)

Nu är det som bekant inte så – sinnebilden för kompromissandet torde snarare vara att bensin och el blivit dyrare för vanligt folk och överlag en viss radikalitet i frågor som inte hör till vad Joel definierar som traditionell höger-vänster (jag säger nu inte att det nödvändigtvis är fel på något enskilt politiskt förslag, vad jag menar är bara att det inte räcker med att lova dyrare flygbiljetter för att mobilisera breda löntagargrupper för sin politik...)

Problemet med Joels artikel är naturligtvis att den är vad den är, en eftervalsanalys och inte ett framtidsprogram. Den ställer alla de rätta frågorna utan att mer än skissartat antyda svaren. Någonting säger mig dock att Joel Malmqvist kommer att vara en av de mest intressanta socialdemokratiska debattörerna att följa när det framöver handlar om att konkretisera politiken, också.

Andra bloggar om: politik, socialdemokrati, eftervalsanalys, Joel Malmqvist, libertas, klass, höger, vänster och annat intresssant.

Moral i juletid: om nyliberalismens våldsamma kärna

En enkel och sliten bild, men vi kör: Tänk er en fattig kvinna, mor till ett flertal svältande barn. En dag får hon nog, helt utan alternativ som hon är. Hon beger sig till ett närbeläget fält, plockar på sig av det överflöd som finns där. Stjäl, helt enkelt. Rätten att bruka våld mot denna kvinna – att hindra henne med våld, att i efterhand straffa henne med våld genom exempelvis inlåsning om hennes brott någonsin uppdagas – den rätten är vad som konstituerar nyliberalismens våldsamma kärna.

Med den fattiga flerbarnsmamman i ena ringhörnan och en rik plantageägare i den andra torde de flesta ha sina sympatier klara för sig. Om Disney skulle filmatisera det hela vet vi vem vi skulle heja på. Och då är det inte våldet mot den fattiga kvinnan vi försvarar. Men ändå är det detta – det kompromisslösa försvaret av äganderätten – som utgör nyliberalismens moraliska grund.

Ett försvar för det hela är naturligtvis att hävda att ett system som värnar äganderätt i längden är bättre för alla parter, inklusive den fattiga kvinnan. Om det vore ok för kvinnan att stjäla av plantageägaren, vad hindrar då någon annan från att i sin tur stjäla från kvinnan? Jag menar att denna argumentation är riktig. Det finns mycket som talar för att ett system med väl kända och accepterade lagar och regler (inklusive en stark och väldefinierad äganderätt) är bättre för alla.

Men detta är egentligen inte ett argument för nyliberalism. Det är ett argument mot anarki. Dessutom är det inte ett moraliskt, utan ett praktiskt argument. Och som alla praktiska argument går det att vända på det om vi hittar en bättre fungerande lösning. Låt oss säga att vi istället konstruerar ett system där vi på ett reglerat sätt tar lite av plantageägarens egendom, och ger det till kvinnan så att hennes barn slipper svälta? Då behåller vi de fasta spelreglerna och den långsiktiga genomskinligheten, men slipper det moraliskt intuitivt ohållbara i ett en hel familj tvingas svälta ihjäl i närheten av stort överflöd. Vi kan kalla detta socialliberalism, välfärdsstat, till och med socialism. Är inte det på alla sätt bättre?

Nej, säger den rättrogne nyliberalen. Därför att nyliberalens försvar av äganderätten inte är i grunden praktiskt, utan moraliskt. Plantageägaren har rätt till sina grödor. Punkt. Kvinnan har ingen rätt att ge sina barn mat för dagen. Lika mycket punkt. Det leder till konsekvensen att våldsmonopolet, nattväktarstaten, faktiskt bör rent fysiskt ”försvara” den förre mot den senare.

Jag är mot stöld. Men om jag måste stjäla för att rädda liv gör jag det. Jag inser också att en samhällsbyggnad är ett ömtåligt kontrakt; där människor som upplever att de rådande regelverken faktiskt inte på något sätt gynnar också dem själva snart kommer att sluta att respektera dem. Jag anser heller inte att det finns någon ovanför av människor stiftade lagar och regler definierad ”privat äganderätt” vars värnande per definition får inbegripa användandet av våld. Därför är jag heller inte nyliberal.

Alla av människan hittills kända samhällsordningar bygger någonstans på användandet av våld för att upprätthålla dem. Frågan är hur detta våld får användas, mot vilka och av vilka skäl. Även nyliberalismen har en sådan våldsam kärna. Jag tycker den är tämligen obehaglig, och alltför sällan diskuterad.

Detta inlägg tillägnat Anders Ekman

Wikipedia om nyliberalismens filosofiska grunder

Andra bloggar om: moral, politisk filosofi, nyliberalism, stöld, ägande, våld och annat intressant.

Ut på gatorna med er. Igen och igen och igen.

Precis som "Chadie" skriver; det var fantastiskt att vara på Mynttorget och demonstrera tillsammans med tusentals andra idag. Tjänstemän och arbetare enades i kamp för de grundläggande trygghetssystemen. Folk drack kaffe, hejade på gamla bekanta, applåderade, skrattade, lyssnade på de många engagerande talen och uppträdandena, visslade i visselpipor. Och över allt denna air av allvar, denna känsla av att det är på riktigt, det är verkliga värden som står på spel.

På kort sikt är det naturligtvis en lönlös strid. Den borgerliga regeringen kommer att genomföra sina förslag, oavsett folkliga protester. Men ur ett större perspektiv ska denna typ av manifestationer inte underskattas. Det handlar om att förändra samhällsklimatet, att sprida sina värderingar, manifestera verklig solidaritet.

Att även TCO-förbund var representerade idag var ur det perspektivet särskilt viktigt. Nu gäller det att se till att dagens manifestation inte var en slutpunkt utan en början. Dags att lägga grunden för en bred rättvisrerörelse som tar sikte på 2010, och bortom. Så ut på gatorna med er. Igen och igen och igen och igen.

Andra bloggar om: manifestation, a-kassa, arbetsmarkandspolitik, lo, tco, regeringen och annat intressant.

Genidrag av TV4 visa Sagan om ringen i jul

Om ryktet stämmer och fyran lyckas lägga rabarber på filmtrilogin om Härskarringen för att visas under julhelgen så har de gjort ett riktigt kap. Jag tillhör de som brukar läsa om böckerna med jämna mellanrum och kan bekräfta att just denna ledighet passar alldeles utmärkt för att försvinna bort i Tolkiens sagovärld.

Så detta kan utan tvekan vara början på en ny jultradition. Vi får se om man till och med lyckas konkurrera ut Ivanhoe. Oavsett vilket så är det bara sätta tekannan på plattan och hoppas på riktigt ruskväder utomhus…

Andra bloggar om: tolkien, jul, tv4, traditioner, härskarringen, sagan om ringen och annat intressant.

Vi vann debatten, men förlorade voteringarna

Nu har Stockholms läns landstingsfullmäktige precis – efter två dagars intensiv debatt - ställt sig bakom mandatperiodens första budget. Systemskiftet är därmed inlett. Politiskt finns det mycket att säga om hur den nya politiska inriktningen ser ut, vilket mandat den borgerliga landstingsledningen egentligen har och hur detta förvaltas i praktiken. Jag kommer säkert att återkomma till de frågorna ett antal gånger under åren framöver.

Men inte just nu. Nu känner jag mig faktiskt bara glad och upprymd över de insatser vi i den socialdemokratiska oppositionen gjorde under mastodontmötet. Vi debatterade, la förslag, ifrågasatte och kom med egna konstruktiva idéer på lösningar. Och vi hade – skulle jag vilja påstå och trots det egentligen ganska eländiga som hände – faktiskt riktigt kul när vi gjorde det.

Så stort tack till alla goda kamrater. Fantastiskt kul att känna att vi är så många, inte minst yngre, som kommer att hålla socialdemokratins fana högt i Stockolms läns landsting. Vi kommer tillbaka. Just nu känns det mer så än på länge.

PS; Själv engagerade jag mig i två debatter – dels den om SL (där jag också blev invald i styrelsen), dels den om landstingets personalpolitik (där jag på tisdag kommer att bli föreslagen som gruppledare i landstingsstyrelsens produktionsutskott som ansvarar för de frågorna.) De frågorna kommer ni också att få läsa en hel del om här på bloggen framöver. Och det, mina vänner, är så gott som ett löfte! DS.

Andra bloggar om: politik, stockholms läns landsting, socialdemokrati och annat intressant.

Om socialdemokrati och kommunism

Satt och surfade runt och hittade den här ganska roliga diskussionen om relationen mellan kommunism och socialdemokrati (jag kommer in en bit ner i tråden.) Jag väntar fortfarande på en slutreplik från Tobias, i avvaktan på det får jag väl publicera länken här istället…

Andra bloggar om: politik, ideologi, socialdemokrati, kommunism, trotskism och annat intressant.

Kommer Reinfeldt att göra upp med partihögern?

När Tony Blair skapade New Labour innebar det också att en hel del personer på vänsterkanten kastades ut eller åtminstone trycktes rejält tillbaka. I Sverige har moderatledaren Reinfeldt gjort tvärtom – han lyfter fram sin partihöger och gör exempelvis gamle muf-basen Johan Forsell till stabschef på Statsrådsberedningen.

Frågan är hur länge detta håller. I valrörelsen kunde partihögern hållas på mattan med argumentet att det överordnade målet var att vinna valet och kasta ut sossarna. Men nu är valet över och det är långt till nästa. I verkligheten uppstår situationer då vänstersvängen kommer att prövas – som nu senast runt kollektivavtalsfrågan i Göteborg. Kan vi ha en regering av ”kollektivavtalsälskare” vars ungdomsförbund jämför fredliga och legala fackliga aktioner med maffiametoder och skriker ”hästhuvuden i sängen” så fort det kommer till arbetsmarknadskonflikt?

Jag har hela tiden känt mig tveksam till det ärliga uppsåtet i ”nya moderaterna”. Men om det är allvarligt menat så måste partiledningen inom kort ta itu med högerkrafterna inom den egna rörelsen. Det kan bli en dramatisk process inom svensk politik.

Andra bloggar om: politik, moderaterna, nya moderaterna, höger, vänster och annat intressant

Samhällskritiskt SSU gör riktig valanalys

SSU presenterar idag sin valanalys på DN-debatt. Huvudbudskapen till mig och andra sossar är som jag uppfattar det två; sluta skylla ifrån er och återta samhällskritiken. Det är svårt att inte ställa upp helhjärtat bakom bägge.

Socialdemokratin förlorade valet, och vi måste göra vår hemläxa. Personligen tror jag mer och mer att det handlar om att folk inte längre upplevde att samhället blev jämlikare och rättvisare med en socialdemokratisk politik, och då tappade plötsligt hela högskattesamhället sin legitimitet. Om vi inte på allvar förmår ta tag i arbetslösheten, utanförskapet, klassklyftorna – då är det faktiskt inte särskilt mycket bevänt med socialdemokratin som rörelse och politisk kraft.

Om detta måste vi ta oss tid att diskutera, och det är – vilket påpekas i artikeln – faktiskt viktigare än vilken person som ska leda partiet framöver. SSU gör ett bra inlägg i den debatten (och Jonas Morian kommenterar som vanligt snabbt och välformulerat.)

PS; jag vet inte om det är jag som inbillar mig, men det känns också som om det socialdemokratiska ungdomsförbundet börjar hitta en ny identitet bortom det förlamande höger-vänster bråk som så långe lamslagit organisationen. Det är i sådana fall riktigt hoppfullt. Vi får väl se hur det utvecklar sig. DS

Andra bloggar om: politik, valet 2006, socialdemokraterna, SSU, eftervalsanalys och annat intressant.

Sagoberättaren Fredrick Federley

Det var en gång, i den främmande staden Göteborg en ung kvinna. Kvinnan var glad och pigg och gjorde utmärkta mackor. Tillsammans med sina medarbetare jobbade och slet hon varje dag för att kunna glädja den västliga stadens alla medborgare.

Men så en dag hopade sig mörka moln över det lilla kaféet. Upp ur underjorden masade sig onda mörkermän. Dessa män kallades för FACKET, och deras enda tanke var att sko sig själva och öka sin egen makt. ”Du måste sänka lönen för dina anställda”, väste den ena hotfullt. ”Skriv på vårt livstids slavkontrakt” fyllde den andre i. ”Vi vill bara teckna AVTAL” försökte den tredje lömskt med ett illvilligt leende på läpparna.

Men den unga kvinnan stod på sig. ”Vi har det så bra som vi har det”, deklarerade hon stolt. Och de mörka FACKLIGA blev alldeles rasande. De stönade och stånkade och försökte hindra medborgarna i den lilla staden från att äta sina mackor och dricka sitt kaffe.

Och vem vet hur det hela skulle kunna ha slutat? Men som tur var för den unga kvinnan fanns bland de folkvaldas skara i den fjärran riksdagen en tapper förkämpe för frihet och marknadsekonomi. Med sin skinande lans av högtflygande retorik och ett måhända lite slarvigt användande av fakta red han ut till det lilla kaféets försvar. Till sin hjälp fick han alla skogens – förlåt, Internets – små snälla troll och tillsammans tågade de ut för att besegra ondskan.

Hade detta nu bara varit en saga hade det väl varit gott så. Men problemet är att det handlar om verkligheten. Och i verkligheten handlar det om pensioner och sjukersättningar och försäkringar för de anställda. I verkligheten handlar det om att upprätthålla en arbetsmarknad med schyssta spelregler. I verkligheten handlar det om myter och missförstånd som – medvetet eller omedvetet – sprids i syfte att minska fackföreningsrörelsens legitimitet.

Kollektivavtal är grunden i den svenska arbetsmarknaden. Ingen hindrar en arbetsgivare från att erbjuda sin medarbetare bättre villkor än avtalet föreskriver. Däremot ger avtalet ett golv för vad som är tillåtet. Om man vägrar teckna kollektivavtal vägrar man också gå med på ett sådant golv.

Det är verkligheten. Och det gör sig kanske inte lika bra som saga. Men var och en som följer utvecklingen på arbetsmarknaden gör ändå bäst i att ha det i bakhuvudet.

Andra bloggar om: facket, blockad, fredrick federley, arbetsmarknaden, kollektivavtal, sagor och annat intressant

Idag dör 30 000 barn av svält eller svältrelaterade sjukdomar

… men mest synd är det ändå om det privata näringslivet i Jante-Sverige.

Andra bloggar om: global rättvisa, högkonjunktur och annat intressant

Jag reserverade mig mot beslutet att entlediga Sören Olofsson

I förmiddags reserverade jag mig mot Stockholms läns landstingsstyrelses beslut att entlediga landstingsdirektör Sören Olofsson. Orsakerna var flera.

Till att börja med är Sören Olofsson en av Sveriges antagligen skickligaste tjänstemän. Att ha kvar honom i ledningen för landstinget hade varit till stor fördel för alla länets innevånare. Särskilt hade detta behövts i det läge vi nu går in i; med ett stort antal sjukvårdslandstingsråd och därmed många kockar som vill vara med och röra om i verksamhetssoppan. En erfaren och duglig chef hade behövts för att skapa någon ordning och någorlunda arbetsro för alla vårdens och kollektivtrafikens anställda.

Lika allvarligt som det enskilda ärendet är den signal den nya borgerliga ledningen skickar. För Sören Olofsson har inte gjort något fel. Ända sedan han rekryterades av den förra borgerliga ledningen (med Ralph Ledel i spetsen) har han fullgjort sitt uppdrag på ett utmärkt sätt. Han var också – vad jag kan förstå det från olika tidningskommentarer – egentligen beredd att fortsätta sitt arbete.

Med beslutet att entlediga Olofsson gör sig moderaterna av med en lojal tjänsteman, och sätter helt andra saker i högsätet än kompetens och skicklighet. Det är en politisering av tjänstemannayrket, och en signal om att andra saker än att göra sitt bästa kommer att belönas i framtiden.

Vi förlorar alla på detta. Därför reserverade jag mig, tillsammans med övriga socialdemokrater i styrelsen. Vill du läsa mer står det att läsa i pressmeddelandet här.

Andra bloggar om: politik, moderaterna. stockholm, landstinget, Sören olofsson och annat intressant.

Vinstintresset i vården

Enskilda läkare tjänar miljonbelopp på avknoppade verksamheter. Det avslöjar Dagens Nyheter i dag. Som vore det en tanke, går vårdminister Göran Hägglund i samma tidning ut med en debattartikel där han skriver att regeringen kommer att riva upp den så kallade stopplagen (vilken reglerar på vilket sätt landsting kan sälja ut sina sjukhus och under vilka villkor.)

I valrörelsen lovade Fredrik Reinfeldt vid upprepade tillfällen att det inte blir några utförsäljningar av akutsjukhus med en borgerlig regering. Jag kommenterade det i valrörelsens hetta, bland annat här och här.

Nu ser vi vad det löftet var värt. Och vi förstår också varför. Det handlar inte om höjd kvalitet. Det handlar inte om nytänkande och nya organisationsformer. Det handlar om ett rent och krasst vinstintresse. Om möjligheten att tjäna storkovan, där skattebetalarna står för notan.

Jag tror det kan vara bra med en mångfald av utövare i vården. Men jag kan för min själ inte se poängen med att mina skattepengar går till privat vinstutdelning istället för att utveckla verksamheterna.

Andra bloggar om: politik, sjukvård, privatiseringar, vinstintresse och annat intressant.