Även om det är sommar så är det inte riktigt sommarlov för mig, än. Några veckors arbete och sedan Almedalen är kvar innan jag får ta på mig sommarshortsen på allvar. Efter ett ganska dramatiskt slut på våren (på både ett personligt, jobbmässigt och politiskt plan) ska det bli riktigt skönt att få koppla av i semesterland. Samtidigt måste jag erkänna att jag faktiskt inte är ett dugg avundsjuk på alla er som försvinner redan nu - det finns någon liten lutheran där djupt inne i mig som uppfordrande ständigt påpekar att "den som spar han har". Och så tillhör jag dessutom den privilegierade krets som faktiskt riktigt trivs med sitt jobb, vilket nog får anses höra till saken...
En av fördelarna med att vara ledig är att det ger tid över till att fundera, och det är något jag gjort en hel del under helgen som varit. För politiskt är det ju rätt märkliga tider vi lever i just nu. Vi har en högerregering som är så upptagen med att provocera antingen kärnväljare eller oss andra att jag börjar undra om inte målet är att slå tidigare borgerliga regeringar i grenarna inkompetens och regeringsoduglighet. Man kan verkligen se parentestecknen runt regeringen Reinfelt - och det gör att den politiska diskussionen framöver säkerligen mer och mer kommer att förskjutas från att handla om valet 2010 till vad som kommer att hända därefter. Eller, hur kommer en ny regering under Mona Sahlin att se ut och vart kommer den att leda landet?
Och det saknas inte röster i den diskussionen. "Om en ny svensk socialdemokrati ska bli mer upphetsande än en återförening av Spice Girls måste den kravla sig ut ur sitt förra decennium" skriver exempelvis Katrine Kielos i sin senaste Fokuskrönika och menar att dagens socialdemokrati (ie Mona S) måste göra upp (eller kanske snarare, gå vidare ifrån) Bill Clintons och New Labours nittiotal. Jag läser texten med ett leende på läpparna och minns hur jag under min tid i SSU till och från brukade beskylla delar av partiapparaten (och ja, om jag ska vara ärlig, kanske vid något tillfälle även en och annan ungdomskamrat) för att sitta fast i ett förlegat 80-tals tänkande; så i den meningen måste man väl ändå skämtsamt kunna säga att vad Kielos pekar på är ett framåtskridande?
Men samtidigt är frågan naturligtvis betydligt allvarligare än så. Man kanske kan vinna val på att motståndaren är dålig, men man kan inte regera landet på det (fråga Per Schlingmann, höll jag på att skriva). Det gör att socialdemokratin och hela den nuvarande oppositionen har en rätt omfattande hemläxa kvar att göra innan de är redo att ta över ansvaret för landet på ett sådant sätt att inte nästa regering blir en lika pinsam politisk parentes som den nuvarande.
Några områden där jag gärna ser utveckling på är synen på brukar- och personalinflytande och kvalitet (och ja, det hänger samman) inom välfärdssektorn, en modernisering av arbetsmarknads- och näringspolitiken (och ja, de hänger också samman), en skolpolitik som faktiskt åstadkommer vad den säger sig vilja åstadkomma. Dessutom måste ett samlat vänsteralternativ förmå närma sig några av samtidens "nya" frågor: hur förhålla sig till den nya klass av papperslösa som är reellt existerande människor i vårt land, hur hanterar vi avvägningen personlig integritet/trygghet och - kanske viktigast av allt och dessutom svårast - kan och vill vi presentera något demokratiskt (socialt) alternativ till högerns marknadssamhälle? Runt alla dessa frågekomplex finns tankar, frön om man så vill, men jag upplever inte att vi är riktigt framme.
Och man ska inte sälja skinnet innan björnen är skjuten, heter det med viss rätta. Men i det här fallet hänger det samman - ju mer öppen socialdemokratin (och vänstern i bred bemärkelse) är för att närma sig även framtidens utmaningar, desto större chans att få förtroendet att styra landet.
Det enkla är att se vad som ska bort. Det hyfsat enkla är att se vad som ska göras på kort sikt. Det riktigt svåra är att höja blicken än mer, samtidigt som man håller kvar fötterna på jorden och behåller någon typ av markkontakt. Däri ligger dagens socialdemokratis stora framtidsutmaning. Så funderade jag, medan solen vägrade gå ner över en nästan lite löjligt idyllisk sommarskärgård.
PS: Jag är numer prenumerant på vänsterpartistiska Flamman, och mitt första nummer låg i hallen när jag kom hem i eftermiddags. Ur det kan särskilt rekomenderas en intervju med västerortsförfattaren John Ajvide Lindquist som förutom att ge en väldigt sympatisk bild av författaren själv också handlar en hel del om skräckgenren som sådan och ett mycket intressant resonemang om varför skräckförfattare med hjärtat till vänster (som Stephen King) är så mycket bättre än andra. Passar för läsning både i hängmattan och på balkongen. DS.
PSS: Lindquist kategoriserar (i texten ovan) dessutom medelklass som någon som "lyssnar på Mozart i iPoden". Vilket osökt påminner mig (som till och från är en sådan som lyssnar på Mozart i iPoden) om att jag aldrig har kommit mig för att skriva det där blogginlägget om min relation till just den mannen (Mozart, alltså). Trots att det skulle kunna handla om såpass spännande ämnen som klass, Europa och en av mina favoritpoeter, Göran Sonnevi. Den som inte orkar vänta på att jag ska få ändan ur vagnen och verkligen vill läsa blogginlägg med politiska under- (eller över) toner om allas vår Amadeus får istället titta in hos Johan Ingerö och vill man bara läsa några rent personliga reflektioner så kan man titta in hos Enn (tex här eller här). DS.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, sommar, skärgård, funderingar, socialdemokrati, regeringen, framtid, Katrine Kielos, Mozart, John Ajvide Lindqvist och annat intressant
