SJÖLANDER

Frågan jag inte fick ställa

2012-02-14T09:29:00.000+01:00

I dag är det landstingsfullmäktige i Stockholm. Den största frågan inom landstingspolitiken just nu handlar om de skandalösa underpriser moderaterna sålt ut landstingets vårdcentraler till. Det har skapat en förmögenhetsöverföring från det gemensamma till vissa enstaka personer som är fullkomligt hutlös.

Samtidigt har vi också en diskussion om de hemliga moderata partibidragen. Vi vet helt enkelt inte vilka det är som finansierar de moderata valrörelserna. Med anledning av det hade jag tänkt utnyttja min rätt som ledamot av landstingsfullmäktige och ställa en enkel fråga till finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M). Frågan var formulerad som följer: "Kan finanslandstingsrådet garantera att ingen av de privatpersoner som tjänat enorma pengar på politiskt beslutade avknoppningar på något sätt har skänkt pengar till Moderaterna?"

Men det fick jag inte. I skrivande stund nåddes jag precis av beskedet att min fråga inte får ställas, eftersom det inte bedöms ligga inom landstingets område. Personligen är jag naturligtvis av en annan uppfattning. Det här handlar om förtroende för landstinget som institution.

Men nåväl. Jag ger mig inte, utan får väl försöka få svar på annat sätt. Mer om de skandalösa avknoppningarna ser du tex här, här och här. Dagens Arena har också gjort en gedigen granskning, tex här.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, avknoppningar, stockholms läns landsting, moderaterna, privatiseringar och annat intressant

En viktig blogg

2012-02-13T10:53:00.000+01:00

Jag har under förmiddagen fastnat i angelägna bloggen "Från ett annat perspektiv - blogg om psykiatri och psykologi utifrån min erfarenhet som patient". Det rekommenderar jag er alla att göra, oavsett om ni har ett särskilt intresse för själva sakfrågorna eller inte.

Bloggen skrivs Linnea Regnlund (finns också på twitter) och hon tar upp brännande frågor som diskussionen om makt, ansvar och skuld inom psykiatrin samt (med ett lån från forskning inom socialtjänsten) om synen på patienten som antingen stackare eller skurk. Frågor som alltså rör psykiatrin i allra högsta grad, men som också - tycker jag - har att göra med hur vi ser på varandra i samhället i stort.

Så läs. Inte för att du måste hålla med om alla svar, utan för att frågorna är så viktiga.

Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, psykolog, ett annat perspektiv, bloggar och annat intressant

Söndagsfundering om synden, skammen och sossepolitiken

2012-02-12T12:09:00.001+01:00

Måste man skämmas över att vara en vit medelklassman? Det förefaller helt orimlig. Man kan inte rå för vem man är, bara vad man gör. Men om man då är en vit medelklassman och faktiskt utnyttjar de privilegier det ger en? Borde man inte skämmas då? Och vi kan vidga fältet. Om man bor i den rika delen av världen. Och om man samtidigt åker bil, konsumerar, åker på semester, diskar sin disk i en eldriven diskmaskin eller ibland tar långa duschar, helt enkelt utnyttjar så oerhört mycket mer av naturens resurser än vad som vore långsiktigt hållbart om vi alla gjorde det. Borde man skämmas?

En alldeles utmärkt tidningskrönika av Lena Andersson får mig att börja fundera i dessa banor. Vad hon skriver är i korthet att folk tenderar att bli arga när någon petar på deras dåliga samveten. Att de blir ännu argare när den som gör det är en smula självgod och självokritisk. Och att detta förmodligen är grunden i det irritation och ilska som riktas mot inte minst "kulturvänstern" men även mot andra grupper som i grunden lyfter fram kritik mot hur vi organiserar vårt samhälle (som tex feminister och miljövänner). Vi vet att de har en poäng, och just därför stör vi oss.

Detta är förmodligen en i grunden riktig analys. Man skulle dessutom kunna utvidga den. För om vänstern vilket Andersson skriver har "indignationsprivilegiet" besitter högern samtidigt "absolutionsprivilegiet". Om vänstern får oss att skämmas, ger högern förlåtelsen. Nej nej, din städerska mår bra av att tjäna så där dåligt, ungdomar vill ha lägre lön, du behöver inte bära ansvaret för klimatförändringarna på dina axlar, det är säkert inte primärt för att du är född som vit medelklassman utan för att du är så begåvad och duktig du lever det liv du lever medan andra inte kan göra det. Etc etc.

Jag har en god vän som brukar påpeka att socialdemokratins oförmåga att attrahera storstädernas medelklassväljare har att göra med just den här typen av skuldbeläggande. För problemet är naturligtvis att det är svårt att leva ett liv utan att dra nytta av de fördelar man fått sig tilldelade. När då någon kommer med budskapet att du faktiskt tvärtemot vad de där andra säger faktiskt inte alls behöver skämmas, att du förtjänar allt detta (och mer därtill), då är det klart att det är ett budskap som du har lätt att ta till dig. Och då överger man en socialdemokrati som bara får en att må dåligt för något annat.

Lägger man dessutom till att den politik som på ytan tycks gynna de mindre lyckligt lottade egentligen är dåligt för dem, att det som är bra för dig även indirekt är bra för de som kortsiktigt tycks missgynnas. Ja, då har du ett väldigt kraftfullt politiskt paket. Ta frågan om a-kassan eller sjukförsäkringen som exempel. Här hade vi tidigare en politik om på ytan tycktes gynna sjuka och arbetslösa. Samtidigt kostade den alla andra eftersom den krävde vissa skatter för att finansiera.

Budskapet att även de som till synes förlorar på försämringar i försäkringssystemen faktiskt på sikt kommer tjäna på dem eftersom det kommer att göra dem lika flitiga och strävsamma som du är, samtidigt som du - som faktiskt förtjänar det - kommer att få behålla mer i plånboken efter skatt blir då uppenbarligen väldigt attraktivt. Du borde skämmas, säger vänstern. Nej, var stolt, säger högern. Och rik. Gissa vilka som vinner?

Problemet med högerns position är naturligtvis att den bygger på förnekelse av verkligheten. De cancersjuka som kastats ut ur sjukförsäkringen har inte - vare sig på kort eller lång sikt - tjänat på nedskärningarna. Ökade klyftor gynnar på lång sikt ingen, och framförallt inte de som befinner sig på de mest utsatta platserna i samhällspyramiden. Och en arbetsmarknad som präglas av enorm press neråt på både löner och arbetsvillkor har sina verkliga förlorare, människor av kött och blod.

Vad som behövs, tänker jag vidare, är alltså snarare en röst som varken bygger på skuldbeläggande eller förnekelse. En berättelse om att vi inte måste välja mellan den egna levnadsstandarden och ett moraliskt anständigt samhälle. Detta inbillar jag mig också är socialdemokratins historiska framgångsrecept. Precis som det alltid har varit är det lätt att uttala men kommer när det ska omformas till praktisk politik få brottas med oerhörda avvägningar, kompromisser och gråskalor.

Kärnan i detta blir då nu som alltid att börja bygga på det som förenar. Kanske en av orsakerna till att det var så lätt att övertyga folk om det riktiga i att rusta ner våra försäkringssystem var det faktum att vi under lång tid accepterat att folk i praktiken puttades ut ur dem "uppifrån", genom att vi vägrade höja taken? Och kanske var en av orsakerna till att socialdemokratin under så lång tid lyckades upprätthålla ett starkt folkligt stöd att partiet också visade sig förmögna att stå för ett ökat ekonomiskt välstånd totalt sett, en tillväxt som fördelades mest åt dem som behövde mest men alltid något åt alla?

Detta är en helt annan position än den "holier than thou"-hållning Lena Andersson beskriver i sin krönika. Den väcker frågor. Innebär icke-moraliserandet också ett övergivande av all typ av moralisk kritik mot orättvisor? Rimligen inte. Om samhället inte också är orättfärdigt finns inga anledningar att inte köpa de borgerliga lösningarna. Men går det då att upprätthålla trycket i denna moraliska förändringsvilja utan att också bygga på känslor av ilska och underordning, eller med andra ord, kan man tänka sig en klasskamp utan klasshat? Den frågan har jag tidigare med hänvisning till den polske intellektuelle Leszek Kolakowski svarat ja på, och det blogginlägget kan man i sammanhanget kanske läsa om.

Kärnan blir någonstans denna: vi kan tänka oss något annorlunda och bättre och detta andra bättre går att förstå i termer av ett gemensamt projekt. Folkhemmet var ett sådant projekt, en fantasi som gick att begripa, en ursprungligen konservativ idé som med hjälp av en generation oerhört begåvade socialdemokrater och en rörelse stark som få kom att omformas till något progressivt, samhällsomdanande. Och utifrån Lena Anderssons perspektiv ser vi också möjligheten till en ny form av förståelse av det. Folkhemsfantasin kan möjligtvis innehålla ett mått av dåligt samvete (hur beter du dig egentligen mot dina familjemedlemmar?) men i grunden är den något positivt, en idé om ett "alla ska med" på ett djupare plan än vad som förmedlades på en betydligt senare valrörelses smått obegripliga valaffischer.

Synd och skam är inga starka byggstenar att ställa sitt politiska framtidsprojekt på. Men inte heller förnekelse. Politiken måste därför kunna förmedla moralisk kritik mot orättvisor utan att landa i moraliserande skuldbeläggande av de väljare vars stöd man behöver för att åstadkomma förändring. Eller med andra ord: kanske det är dags för vänstern att nu återerövra absolutionsprivilegiet? Där någonstans slutar vi denna alldeles för långa söndagsbetraktelse.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, Lena Andersson, hat, skuld, skam, klasshat, pragmatism, socialdemokrati, socialdemokratisk ideologi och annat intressant

Vad innebär privatiseringarna inom psykiatrin för möjligheterna att förbättra vården för unga som mår psykiskt dåligt?

2012-01-31T13:34:00.000+01:00

Ungas psykiska ohälsa är en av vår tids stora folksjukdomar. Var tredje ung kvinna och var femte ung man i Stockholmsregionen uppger själva att de mår psykiskt dåligt. Detta handlar om synnerligen allvarliga saker, där den yttersta konsekvensen - självmordet - är dödlig. Samhället har ett stort ansvar för att öka kunskapen och utifrån det formulera fungerande strategier för att motverka och förebygga den psykiska ohälsan. Därför blir jag lite bekymrad när jag ser att ett angeläget projekt för att kartlägga självskadebeteende hos unga inte rör alla delar av länet på grund av att delar av vården drivs privat.

Det är SR som i ett reportage lyfter fram det viktiga projekt som genomförs av BUP (barn- och ungdomsspsykiatrin) i Stockholm. I slutet av texten framgår att "[a]ntalet personer som söker hjälp på BUP omfattar inte Järva och Handen eftersom mottagningarna där drivs av privata vårdgivare som inte är med i sammanställningen."

Det här väcker många frågor. Jag har därför idag i ett mejl till ansvarigt landstingsråd Birgitta Rydberg begärt att få ett svar på dem. Stämmer det att de privata vårdgivarna står utanför kartläggningen? Finns det något sätt att ändra på detta? Vad innebär de fortsatta privatiseringarna av barn- och ungdomspsykiatrin inom länet för möjligheterna att på ett samlat sätt öka kunskapen om och förbätttra vården för unga som på olika sätt mår psykiskt dåligt?

Utifrån vilka svar jag får på mina frågor får jag sedan se hur det är bäst att gå vidare. Det politiska målet måste dock vara tydligt. Att vi har olika vårdgivare inom psykiatrin får inte innebära försämrade möjligheter att samlat förbättra kunskapen om och vården av unga människor som mår psykiskt dåligt. Det är de lite för viktiga för, helt enkelt.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, stockholmspolitik, psykiatri, unga, psykisk ohälsa, birgitta rydberg och annat intressant

Löfvens utmaningar - hela listan

2012-01-26T16:28:00.000+01:00

Verkställande utskottet har nu formellt nominerat Stefan Löfven till ny partiledare för socialdemokraterna. Som jag skrev tidigare idag är det ett bra val. Men det är ett digert arbete som ligger framför honom. Så här ser jag på vad som måste göras:

1) Ordning och reda. Socialdemokratins regeringsduglighet kan i opposition bäst mätas i förmågan att hantera den egna organisationen. Här finns mycket att göra. Och ingen tid att vänta.

2) Lagbygge. Ingen människa klarar att byta ut en regering på egen hand. Därför är det ett lag som måste formeras. Carin Jämtin har inte minst under denna vecka bevisat sig vara en klippa att stå på. Men det behövs fler; särskilt intressanta gruppledare och ekonomiskpolitisk talesperson i riksdagen, men även andra uppdrag. Här är också viktigt att socialdemokratin visar upp sin bredd avseende kön, etnisk bakgrund, ålder, profil etc. Förmågan att omge sig med rätt folk kommer att bli en av Löfvens första och största utmaningar. Hur han möter den kommer att vara avgörande för framtiden.

3) Fokusering. Socialdemokratin behöver inte prata om allt och allting. Snarare handlar det nu om att fokusera budskapet och sätta rätt ramar för det politiska samtalet och konfliktytorna gentemot regeringen. Huvudansvaret för detta vilar tungt på partiledaren.

4) Modernisering av folkrörelseorganisationen. Utan ordning finns inget utrymme för öppenhet och dynamik. Men socialdemokratin måste också förnya sin organisation och bemyndiga partimedlemmen på ett helt nytt sätt. Hur man ser på den egna organisationen visar också hur man ser på samhället. Carin Jämtin har varit tydlig på hur hon ser färdriktningen, partiordförande måste visa att han ser på samma sätt och driva på utvecklingen.

5) Politisk förnyelse. En av Håkan Juholts stora förtjänster var att han orkade bryta loss från en del av de politiska vaneföreställningar socialdemokratin fastnat i. Denna utveckling måste fortsätta. Ambitionen bör vara att erövra den breda mitten i svensk politik, inte genom att anpassa sig till den utan genom att omdefiniera den. Det finns väldigt mycket oförnuftigt i den politiska kurs Sverige tagit just nu. Stefan Löfven måste förmå visa att den socialdemokratiska framgångskonceptet där jämlikhet och ekonomisk utveckling blir varandras förutsättningar mycket väl går att använda sig av i en ny tid och att detta är någonting som vi alla tjänar på. Den interna utvecklingen fram till partikongressen blir här ett oerhört viktigt fundament för att definiera framtidens socialdemokrati. Partiordförande har ett stort ansvar för att driva på det enorma politiska grupparbete detta förhoppningsvis kan bli.

6) Ett nytt tilltal. Som opinionsinstituten tenderar att visa tvivlar väldigt många människor idag på socialdemokratin. Om första delen av arbetet ligger i att hyfsa till partiet så bygger den andra på att också kommunicera detta utåt. Vill man bli tagen på allvar måste man ta den man pratar med på allvar tillbaka. Som partiledare räcker det att kunna ena partiet. Som statsministerkandidat krävs det mer än så.

Ungefär så ser det väl ut. Åtminstone första veckorna...

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, Stefan Löfven, utmaningar och annat intressant

Stefan Löfvén en bra början

2012-01-26T09:49:00.000+01:00

Om ryktet stämmer och det blir Stefan Löfvén som tar över det socialdemokratiska partiledarskapet är det ett utmärkt val. Metallbasen utstrålar trygghet och stabilitet, han känns intelligent och trovärdig inte minst när det rör frågor om jobb, ekonomi och tillväxt. Tillsammans med partisekreterare Carin Jämtin som under senaste dagarna blivit brett respekterad för sina ledaregenskaper i hanterandet av den interna partikrisen efter Håkan Juholts dramatiska avgång har vi här ett starkt ledarpar. Men resan för det socialdemokratiska partiet på vägen till att bli en rejäl utmanare om regeringsmakten har ändå bara börjat.

En statsministerkandidat vinner nämligen ensam inga val. Nu behöver en organisatorisk, personell och politisk restaureringsprocess vidta. Och trots att det i någon mån brådskar (2014 är inte så långt borta) tror jag den allra viktigaste egenskapen för det socialdemokratiska ledarskapet just nu är is i magen. Ett av socialdemokratins stora problem är att partiet inte uppfattas som regeringsdugligt på det sätt som vi tidigare var vana vid. Väljarna kommer därför med all rätt att kritiskt granska hur det nuvarande ledarskapet kan hantera den egna organisationen. Då finns inget utrymme för äventyrligheter.

Jag tillhör de som verkligen uppskattade Håkan Juholt. Samtidigt var det uppenbart så att hans position till slut blev ohållbar. Många liknade skeendet som till slut ledde fram till hans avgång vid ett grekiskt drama. Aristoteles menade att den klassiska tragedins funktion var att den ledde till klarsyn eller rening, katarsis.

Kanske ligger det något i det. Den senaste veckans omtumlande turer kan ur det perspektivet innebära början på något helt nytt. Även om jag personligen i skrivande stund inte har mer att hänga upp detta på än de rykten som surrar genom luften (se tex här, här, här, här och här) så känns det faktiskt lite hoppfullt just nu. Och det är en känsla man som socialdemokrat inte varit alltför bortskämd med den senaste tiden.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, Stefan Löfvén, partiledare och annat intressant

Några ord om något helt annat

2012-01-23T07:30:00.000+01:00

Svensk politik just nu handlar om en sak: det socialdemokratiska partiets framtid efter Håkan Juholts dramatiska avgång. Jag inser och håller med om detta men skulle ändå vilja påminna om den artikel jag nu i lördags skrev om den psykiska ohälsan med anledning av att det då var på året tre år sedan Anna Odell fejkade ett självmordsförsök som en del i ett konstnärligt examensarbete med fokus på psykiatrin.

Var tredje ung kvinna och var femte ung man i Stockholm mår psykiskt dåligt. Ångest, sömnsvårigheter och ont i själen är vår tids stora folksjukdom. Om du har några minuter över åt något annat än socialdemokratin efter Juholt får du gärna läsa min artikel på det temat - du hittar den i fulltext här.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, psykiatri, psykisk ohälsa, Anna Odell, stockholm, stockholms läns landsting och annat intressant

Nej, det är inte lätt att vara socialdemokrat idag. Men...

2012-01-20T12:16:00.000+01:00

Det är naturligtvis inte lätt att vara socialdemokrat i dagarna. Samtidigt ska man inte klaga. Det är förmodligen lättare att vara socialdemokrat än att vara bostadssökande, tågresenär, boende inom äldreomsorgen, förtidspensionär, utförsäkrad, långtidssjukskriven, skolelev, ungdom i största allmänhet eller på något annat sätt exponerad för de samhällsproblem den nuvarande regeringen inte bara låter bli att lösa utan ofta dessutom förvärrar. Politik är inget självändamål utan ett nödvändigt hanterande av våra gemensamma angelägenheter. Insatsen i det politiska spelet är inte individuella politiska karriärer utan verkligheten. Ibland är det lätt att glömma bort den saken.

Katrine Kielos gör därför helt rätt när hon i en ledarartikel idag fokuserar på socialdemokratin bortom kriserna. Hon lyfter också upp det val vi som tror på den socialdemokratiska idéen står inför. Att vända oss inåt och förtvina eller lyfta oss och gå framåt. Jag skulle där vilja påminna om en bloggtext jag skrev för inte alltför länge sedan men ändå i ett stämningsläge så fundamentalt annorlunda än det vi lever i idag. Jag skrev om socialdemokratins intellektuella generationsskifte och pekade på de nya krafter som växt fram inom partiet. Det var faktiskt något av en upplevelse att häromdagen återupptäcka den texten och för en stund minnas känslan det skrevs i.

För, nej. Det är inte lätt att vara socialdemokrat idag. Men självömkan vinner inga val. Därför behöver vi blir fler som likt Kielos höjer blicken och spanar framåt. Partiorganisationens akuta problem måste lösas. Men rörelsen behöver också en riktning. Vi behöver återknyta till den framtidsdiskussion som faktiskt under senaste åren flammat levande inom partiet - så länge den fick syre och inte kvävdes av internt krisande.

Däri ligger den stora utmaningen för den som inte bara vill politik för politikens egna skull utan också verklig förändring. Jag hoppas vi är många som är beredda att anta den.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, katrine kielos, förnyelse, krispanikskräck och annat intressant

Don´t mess with the småbarnspappan

2012-01-19T11:36:00.004+01:00

Det är märkligt med sociala medier. Plötsligt dyker någonting upp, sprids och delas. Oftast är det något aktuellt. Men ibland kan det vara en flera år gammal text som plötsligt får nytt liv. Senaste veckorna har jag bland annat stött på PM Nilssons flera år gamla avgångskrav på Carl Bildt, en medieundersökning som jag till och med bloggade om i tron att den var helt ny och nu sprids en intervju från 2007 med Annica Dahlström där hon hävdar att pappor inte bör vara hemma med sina barn som en löpeld över nätet. Det är intressant, men när jag nu läser om artikeln är det en annan sak som slår mig.

Låt mig börja med att konstatera att det vetenskapliga i Dahlströms artikel blivit vederbörligen sågat jämns med fötterna. I sak har hon fel. Men det är inte det jag idag reflekterar över. Utan istället har jag ägnat mig åt att titta igenom kommentarerna.

För det är uppenbart att det stora flertalet av de som kommenterar i likhet med de som i dagarna delar artikeln gör det för att de är så upprörda. Och folk är inte bara lite irriterade, de är förbannade. Formuleringar som kränkt och hets mot folkgrupp slår som spön i backen. Och detta är såklart motiverat. Det är en synnerligen obegåvad argumentation som framförs i artikeln. Men det finns något annat här också.

För några år sedan publicerade New York Times en artikel med rubriken In Sweden, Men Can Have It All. De inledde med att berätta om Mikael Karlsson som äger en snöskoter, två jakthundar, fem gevär och som ägnar tiden ömsom åt att döda älgar, ömsom åt att byta pottträningstips med andra småbarnsfäder. En machoman med sin lilla tvååriga Siri ömt i famnen. Det är honom Annica Dahlström ger sig på.

Jag tror att man ska akta sig för att sätta likhetstecken mellan småbarnspappan och den jämställde mannen. Det finns en tendens i Sverige att vi döljer faktiska brister bakom myter om vår egen förträfflighet när det kommer till jämställdheten. Men samtidigt finns det också något väldigt hoppingivande här. Någon sorts antydan till ifrågasättande av den könade arbetsdelning vi trots allt lever med. En smak av friheten bortom de traditionella könsrollerna.

Denna smak av frihet tycks vara någonting vi män är beredda att kämpa för. Och vi blir riktigt förbannad när någon försöker ta den ifrån oss. Det var vad att läsa Annica Dahlström påminde mig om. Veckans alla hämtningar och lämningar blir helt enkelt lättare att leva med, när barnvagnströskandet genom snömodden blir ett stort långfinger i ansiktet på de konservativa krafter som vill ta detta ifrån mig.

Läs även andra bloggares åsikter om papparollen, Annica Dahlström, könsroller, jämställdhet, småbarnsföräldrar och annat intressant.

Jag skriver om klass och rökning på DN.se

2012-01-18T16:32:00.000+01:00

Visst är det ett stort problem om fler femtonåringar börjar röka. Men staten löser inte det genom att blunda för sociala faktorer som ligger bakom. Det skriver jag tillsammans med Margareta Persson, Berndt Lundgren och Eva Olofsson idag i en replik på Statens Folkhälsoinstituts generaldirektör Sarah Wamalas debattartikel där hon la hela ansvaret på föräldrarna.

Själv tycker jag att detta är en väldigt viktig distinktion att hålla i huvudet. Folkhälsopolitik kan inte vara att staten moraliserar och uppfostrar sina medborgare. Däremot finns det all anledning att peka på de bakomliggande faktorer som faktiskt gör att vi lever i ett land som forfarande präglas av enorma ojämlikheter i hälsa beroende på socioekonomisk bakgrund.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, folkhälsa, DN och annat intressant

Moderaternas akilleshäl

2012-01-17T09:25:00.000+01:00

Eric Sundström har slagkraftigt sammanfattat Dagens Arenas granskning av de moderata avknoppningshärvorna som senast varit på tapeten i Stockholms läns landsting. "Moderata kompispriser" är rubriken på artikeln, och den är onekligen talande. Den välfungerande vårdcentralen Serafen säljs av landstinget för några hundra tusen, några år senare säljs den vidare för dryga tjugo miljoner och Dagens Arenas granskning visar att en av de privatpersoner som tjänat på mellanskillnaden är personligt bekant med ledande moderatpolitiker. Bestickande, onekligen. Men samtidigt är det viktigt att det under detta finns en strukturell fråga som vi måste våga ta i.

När journalistnestorn KG Bergström för en tid försökte formulera hur han skulle utforma en socialdemokratisk vät ut ur krisen lyfte han fram kritik mot borgerliga avregleringar som "Reinfeldts akilleshäl" och något socialdemokratin borde fokusera på. Detta kan utan tvekan utvidgas till att omfatta privatiseringspolitiken i stort. Avståndet mellan statsministerns retorik om att företräda allmänintresset och verkligheten blir milsvidd när vi kommer till historier som Serafen.

Och detta är bara toppen på ett isberg. På kampanjsajten Stockholmsrean redogjordes exempelvis inför valet för hur moderaterna i Stockholms stadshus av ideologiskt beting slösat med skattepengar. Det finns alltså uppenbarligen något strukturellt, i högsta grad politiskt här. Uppbackat av starka ideologiska och personmässiga samband.

Moderaterna kommer aldrig själva komma ur denna situation. De ser inte problemet och de vill inte se problemet. Detta visar på behovet av en opposition som förmår göra politik av att faktiskt sätta allmänintresset framför enskilda särintressen. En sådan opposition borde ha alla möjligheter i världen att verkligen utmana borgerligheten om regeringsmakten 2014.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, utförsäljningar, serafen, val2014, KG Bergström, Dagens Arena, Eric Sundström och annat intressant

Jag på Dagens Samhälle om varför jag tänker demonstrera mot tvångssteriliseringarna

2012-01-16T14:28:00.001+01:00

På onsdag kommer jag att demonstera utanför riksdagshuset för att få stopp på kravet på tvångssterilisering för att få genomgå ett könsbyte. Jag tycker att det är något inte minst vi som är aktiva inom sjukvårdspolitiken borde göra. På Dagens Samhälles debattsajt utvecklar jag varför. Du läser hela texten här.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, tvångssteriliseringar, och annat intressant

1968-generationens journalister de mest borgerliga idag

2012-01-16T13:09:00.002+01:00

Journalister födda på 1940-talet är de som är mest benägna att stödja moderaterna och minst benägna att stödja vänsterpartiet. Det ~~visar~~ visade journalistikprofessorn Kent Asp för flera år sedan när han presenterade en ~~som nu presenterar en~~ ny undersökning om journalisternas partisympatier*. De som var unga revolutionsåret 1968 är alltså de som idag är som mest borgerliga. Egentligen överraskar detta mig inte ett dugg. Men kanske ställer det ändå en och annan fördom om det radikala "68:orna" på huvudet.

Huvudnummer i Kent Asps undersökning är annars den kraftiga borgerliga överrepresentationen bland den lilla klick stockholmsjournalister som är extremt tongivande när det gäller samhälls- och ekonomibevakning. Inte heller detta kommer som någon form av chock. Att vänstern i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet agerar i viss medial motvind är nog ingen direkt nyhet.

Samtidigt får man akta sig för att gör alltför stor affär av detta. De flesta journalister är trots allt mest intresserade av att göra ett bra journalistiskt jobb. Socialdemokratin har tidigare varit förmögen att både vinna opinionen och även val, även i modern tid med exakt den mediebild och ungefär de journalister vi har idag .Det är naturligtvis svårare än om förhållandena vore annorlunda, men det är långt ifrån omöjligt.

Men det är alltid bra att ha en realistisk karta att nyktert förhålla sig till. Kent Asps undersökningar ger därför viktig kunskap om hur det faktiskt ser ut. Och de fördomar som fortfarande grasserar bland gräsrotshögern om massmedia infiltrerade av en hoper 68-kommunister kan vi nu, återigen, dödförklara. En bra grej bara det.

* UPPDATERING: Nu var det jag som läste slarvigt, och trodde att en flera år gammal undersökning var alldeles pinfärsk. Men så var det naturligtvis inte. Tack till uppmärksamma läsare som pekat på fadäsen ;). Nåväl. I sak tror jag ungefär samma sak gäller än idag... SLUT PÅ UPPDATERING.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, media, Kent Asp, 1968, journalister och annat intressant

En storslagen politisk fantasi

2012-01-16T10:03:00.002+01:00

Den amerikanska drömmen är en storslagen politisk fantasi. Ett samhälle präglat av enorma sociala skillnader, visst, men ändå med det där löftet i botten om att vem som helst som bara arbetar tillräckligt hårt och är tillräckligt begåvad kan nå den absoluta toppen. Att vara mot detta känns ogint, tråkigt, ett försvar för medelmåttorna mot visionärerna, drömmarna, de som vågar. Problemet är bara det att fantasin är just det, en fantasi, och i verkligheten så är det amerikanska löftet mer närvarande i andra mer jämlika samhällen.

The Great Gatsby räknas som en av de stora amerikanska romanerna. F. Scott Fitzgeralds klassiska berättelse sätter frågor om den amerikanska drömmen, klassresor, pengar och makt i blickfånget. När Paul Krugman lånar namnet och kallar den kurva som visar på sambandet mellan social rörlighet och jämlikhet för Gatsby-kurvan är det därför synnerligen välfunnet.

Vad Gatsby-kurvan visar är förmodligen inget nytt för en svensk publik som hängt med någorlunda i den politiska debatten. Det finns ett tydligt samband mellan hur jämlikt ett samhälle är, och hur lätt det är för individen att röra sig socialt (definierat som i vilken grad föräldrarnas inkomst påverkar den inkomst du själv får som vuxen). Drömmen om att alla kan lyckas är alltså sannare i mer jämlika samhällen (som Sverige), och ökade klasklyftor försvårar detta snarare än underlättar.

Spelar då detta någon roll? Det finns de inom vänstern som menar att det är fel att fokusera på klassresenärerna, att det på något sätt blir att överge de som "blir kvar". Är inte vårdbiträdets livsvillkor värda att kämpa för även om hon fortfarande är vårdbiträde, kan frågeställningen formuleras.

Och det är naturligvis alldeles riktigt. Ett gott liv måste ju vara tillgängligt för alla, oavsett vad eller om du väljer att utbilda dig till, oavsett vad du vill jobba med. Men samtidigt finns det också ett värde i att människor får formulera och leva sina egna drömmar. Om vi utgår från att vi som individer faktiskt är på något plan olika, att vi brinner för olika saker, då är det ett sundhetstecken för ett samhälle om ditt livsöde avgörs mer av dina individuella val och mindre av det sociala arvet.

Vad Gatsby-kurvan visar är att det inte finns några motsättningar mellan kampen för vårdbiträdes villkor och kampen för att den som istället vill göra något annat ska få den möjligheten. Jämlika samhällen är både rättvisare och friare. Den säger oss därför två väldigt viktiga saker.

Till att börja med att det högerns löfte om ökad frihet via ökade klyftor är falskt. Den amerikanska drömmen är en illusion. Det finns det all anledning att ständigt påminna om. Men än viktigare är att det också finns ett annat budskap där under. För om högern inte kan leva upp till det enga löftet så är det istället vänstern som kan det. Det är i det jämlika samhället individens drömmar och visioner också har den bästa grogrunden. Här finns ett politiskt projekt som borde gå att mobilisera runt. Gatsby-kurvan ger oss en viktig intellektuell ammunition i det arbetet.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, jämlikhet, Paul Krugman, ideologi, frihet, The Great Gatsby, Gatsbykurvan och annat intressant

Eklund: Rätt frågor och fel svar om framtidens kapitalism

2012-01-14T09:39:00.000+01:00

Dagens avreglerade finanskapitalism fungerar inte. Diskussionen borde därför handla om hur en ny kapitalism, som klarar av både de klimatmässiga och sociala utmaningar vi står inför, ser ut. Det säger Klas Eklund på DN-debatt. I det har han helt rätt. Och även om svaren Eklund själv ger på sin egen fråga brister så är det en viktig debatt han inleder.

Problemen med dagens avreglerade fianskapitalism är uppenbara. Det är också tydligt att denna kritik idag delas av allt fler, även djupt inom systemet självt. Klas Eklund fångar också tämligen väl de krav som borde ställas på ett mer fungerande ekonomi:

"Den måste försöka stabilisera finansmarknaderna för att undvika nya krascher. Den måste också bli mer uthållig, miljövänlig, ansvarstagande och inkluderande; utanförskap och segregering måste minskas."

Själv skulle jag inte vara lika rädd för att använda begreppet jämlikhet, men visst. Det är dit någonstans vi måste. Ett samhälle som slits itu ekonomiskt, socialt och ekologiskt fungerar till slut inte. Men hur kommer vi då dit?

Där brister Eklund i analysen. Han radar upp några punkter. Företagen måste bli mer ansvarstagande. Hur detta ska gå till framgår inte. Men det ska på något sätt ske på företagens egna villkor. Bankerna har en viktig roll, men får absolut inte regleras mer. Ungdomsarbetslösheten ska bekämpas genom sänkta löner. Arbetsmarknaden ska klyvas än mer - mellan de med spetskompetens och de med enklare tjänstejobb. Vi behöver en massa privata alternativ i vård och omsorg eftersom det är enda sättet att skapa dynamik och utveckling (ett argument som man kan resonera mycket om, för övrigt, men det får jag återkomma till). Och så vidare.

Men den kapitalism 4.0 Eklund skissar på är ingen ny kapitalism. Vi får inte bättre social sammanhållning och mindre segregering med ökade klyftor. Detta kan inte kompenseras med luddiga resonemang om socialt ansvarstagande utan att det förklaras var som menas och än mer, hur det ska gå till. Kapitalismen är ju som bekant ett system som kräver att du som aktör agerar på ett visst sätt (genererar vinst) för att överleva på marknaden. Det räcker inte med fina ord för att ändra på den saken.

Så artikeln landar snett där. Men. I grunden är det ändå bra att Klas Eklund lyfter en viktig debatt. Frågan är brännande. Och ur det perspektivet blir egentligen de försök till svar författaren också försöker formulera mindre viktiga. Det är debatten som just nu är det viktiga. Där får nog dagens DN-debatt ses mer som en tidssignal än som någonting annat.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, kapitalism, Klas Eklund, kapitalism 4.0 och annat intressant

Landstingen måste reagera mot tvångssteriliseringarna

2012-01-13T16:04:00.007+01:00

Häromdagen kom beskedet: kristdemokraterna har i regeringen varit de som vunnit frågan om tvångssteriliseringar. Nu måste landstingen reagera mot att våra läkare även fortsättningsvis ställs inför ett omöjligt etiskt dilemma: antingen låta bli att hjälpa personer födda i fel kropp, eller genomföra tvångssteriliseringar. Det är fullkomligt orimligt och det enda rätta att göra är att ta bort steriliseringskravet.

Det stora problemet med steriliseringslagstiftningen är naturligvis hur den drabbar enskilda individer som är födda i fel kön. Men den tvingar också in läkare i ett omöjligt etiskt dilemma. För att kunna hjälpa patienter födda i fel kropp tvingas de acceptera tvångssteriliseringar.

De flesta trodde nog att denna snart fyrtio år gamla lagstiftning var på väg bort. Nu verkar det som om kristdemokraterna fått med sig övriga borgerliga partier på att förhala frågan. Då måste Sveriges landsting reagera. Vi kan inte ha kvar lagar som tvingar våra läkare inför omöjliga etiska dilemman.

Det enda sättet att komma ur detta är att följa Socialstyrelsens rekommendation och ta bort steriliseringskravet vid könsbyte. Många står nu på barrikaderna för att få igenom en sådan lagändring. Sveriges landsting borde göra samma sak.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, tvångssteriliseringar, HBT, könskorrigerande operationer, och annat intressant

Jag i ETC: Fattigdom en tickande ohälsobomb

2012-01-12T11:33:00.001+01:00

Även i Sverige har vi stora skillnader i hälsa beroende på sociala klyftor. Vi måste ta forskarnas varningssignaler om att en ökad fattigdom riskerar att leda till ökad ohälsa på allvar, och inse att en folkhälsopolitik också måste vara en jämlihetspolitik. Det skriver jag i senaste ETC Stockholm. Artikeln i fulltext hittar du här.

PS: glöm inte att gilla Sjölander på Facebook. Adressen är facebook.com/sjolanderjohan. Läs även andra bloggares åsikter om politik, folkhälsa, jämlikhet, ETC och annat intressant

Konsten att blåsa en skattebetalare

2012-01-12T07:27:00.000+01:00

2007 såldes den offentliga vårdcentralen Serafen till en grupp privatpersoner för 694 000 kronor. Enligt uppgifter som presenteras av vänsterpartiet nu på morgonen har samma vårdcentral nu sålts vidare. Köpesumman den här gången dock på en helt annan nivå: uppemot 20 miljoner kronor ska nya ägaren Capio enligt uppgift ha betalt. Om detta stämmer finns det två tänkbara förklaringar. Antingen har något extremt hänt med verksamheten på Serafen de senaste fyra-fem åren som gjort att verksamhetens värde faktiskt ökat trettiofalt. Eller så var det politiska beslutet om försäljning en extremt dålig affär och skattebetalarna kan känna sig rejält blåsta.

Jag känner inte till mer av bakgrunden om detta än vad som presenteras i vänsterpartisternas debattartikel. Men att det pågår ett strukturerat slöseri med medborgarnas resurser i det borgerligt styrda Stockholms läns landsting är ingen nyhet. Och förklaringen med den enorma värdeutvecklingen känns ärligt talat rätt krystad.
Affären sätter också problemen med det ledande borgerliga partiet moderaternas hemlighållande av vilka det är som finansierar partiets verksamhet i blixtbelysning. I det här läget vore det skönt att kunna säga helt säkert att ingen av de individer som om uppgifterna stämmer kunnat berika sig enormt också var med och finansierade det ansvariga partiet moderaterna med privata bidrag. Med dagens hemliga partibidrag kan vi tyvärr inte säga det.
Som sagt - jag vet i skrivande stund inte mer än vad som står i artikeln. Men de uppgifterna är värda att ta på allt allvar. Det räcker med blåsta skattebetalare i Stockholms läns landsting nu.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, avknoppningar, utförsäljningar, privatiseringar, stockolms läns landsting, moderaterna, serafen och annat intressant

Gammal bloggkärlek rostar aldrig?

2012-01-11T23:00:00.001+01:00

Jag får väl erkänna. Jag trodde det var över. Det började smygande. Förälskelsen jag för några år sedan kände inför bloggmediet ebbade nästan omärkligt ur. Mikrobloggar som Twitter och Facebook gav vad jag behövde, utan att kräva lika mycket tillbaka. Jag tappade kontakten med bloggosfären. Kände mig inte längre som en del av den. Upptäckte att detta utanförskap egentligen inte störde mig. Alls. Långsamt växte insikten: det kanske var slut. På riktigt. Dags att gå vidare. Men som ni förstår av detta blogginlägg så kan det faktiskt vara så att jag hade fel i den saken.

Orsaken är att jag är utmanad. Plötsligt rasslar det in en massa in-länkar. Till en blogg som legat stendöd i månader. Någonting rör sig där ute, och det rör mig och min blogg. Det började tydligen med att Röda berget fångar upp utmaningen från den socialdemokratiska programkommissionen. "Jag uppmanar alla socialdemokratiska skribenter att delta, dessa vill jag definitivt se", skriver han. Och pekar på mig (bland en massa andra).
Så vad gör man? Vi har ett på många sätt extremt politiskt tillstånd. Jag tror aldrig att jag varit med om en situation där det skiljer så mycket på det politiska och det partipolitiska läget som nu. Samtidigt som det socialdemokratiska partiet (mitt parti) tillbringat senaste tiden med att ramla mellan kris efter kris till tonerna av opinionssiffror som sjunker känns det som att det på ett sakpolitiskt plan snarast sker någon form av politisk tillnyktring. I den globala krisens kölvatten växer insikten om behovet av att hålla ihop samhället. När World Economic Forum försöker identifiera de största riskerna världen står inför idag skriver de:

"This case underscores the danger that could arise if declining economic conditions jeopardize the social contracts between states and citizens. In the absence of viable alternatives, this could precipitate a downward spiral of the global economy fuelled by protectionism, nationalism and populism."

Eller som DN väljer att sammanfatta det i sin rubrik när de skriver om rapporten: Sociala orättvisor största riskerna 2012. Och det här är bara ett exempel. OECD har i rapporten Divided we stand: Why inequality keeps rising pekat på och varnat för den ökade ojämlikheten (hittade den via Marika Lindgren Åsbrinks utmärkta blogg). Och närmar vi oss det område jag ägnar mig mycket åt politiskt just nu - sjukvårds- och folkhälsofrågorna - så har vi från WHO:s håll den ytterst tongivande Marmotkommissionens slutrapportrapport, med sin tydliga utmaning till världens ledare att sluta (de socialt betingade) klyftorna i hälsa inom en generation.
Ekonomiskt, politiskt och socialt är ojämlikheten den största utmaning vi står inför. Inte minst eftersom ojämlikheten leder till ett söndertrasat samhällskontrakt och otrygghet och därmed försvårar inte minst ekonomisk utveckling. Och här finns en roll för socialdemokratin att spela. För som högerliberalen Johan Norberg mycket klarsynt uttryckte det på sin blogg: [socialdemokraternas] starkaste argument för att vara ett modernt parti är att de är de enda som garanterar strukturomvandling eftersom de bejakar kreativ förstörelse med hjälp av en välfärdsstat som ger trygghet i övergång till nya jobb". Jämlikheten och utvecklingen är inte två saker vi måste välja mellan. De förutsätter varandra.
Så samtidigt som socialdemokratin som parti uppenbarligen våndas under enorma svårigheter är socialdemokratin som idé och socialdemokratin som rörelse mer angelänga än på länge. Och det där finns det ju en hel del att säga om. Och skriva om. Och om nu en massa människor är väldigt sugna på att med kraft och entusiasm ge sig i kast med detta arbete och om bloggeriet är en av de arenor denna diskussion kan komma att föras på så - varför inte?
Vi prövar väl. Inga löften och åtaganden. Vi behåller våra respektive lägenheter. Träffas när vi känner för det. Kanske en bit mat någon gång. En trevlig promenad. Så får vi se vad det leder till. Vem vet? Kanske är detta början på en alldeles underbar nystart.

(Hursom, du som har läst ända hit. Kul att du vill vara med. De andra som också omfattades av bergets utmaning var för övrigt Peter Andersson, Johan Westerholm, Alexandra Einerstam, Claes Krantz, Martin Moberg, Ola Möller, Staffan Lindström, Annika Högberg, Veronica Palm, Lena Sommestad, Eva-Lena Jansson, Ess berg, Ulf Bjereld, Anna Ardin, Helena Ericsson, Michaela Leo, Ylva Johansson, Jan Andersson, Bengt Silverstrand, Peter Högberg, Kriss Krassman, Mikael Damberg, Leines blogg, Fyra nyanser av rött, Göran Johansson, Gunilla Källenius, Marta Axner, Johannes Åsberg, Magnus Ljungkvist, Viktor Tullgren, Victor Svedberg, Sara Gunnerud & Rebella, Anna Vikström och Roger Jönsson. Dem kan du också kolla in. Med fördel.)

Någon som kommer ihåg det där med utanförskap?

2011-10-20T11:17:00.000+02:00

Jag vet inte om det är någon som fortfarande minns det där gamla begreppet utanförskap. Det var hursomhelst den retoriska figur moderaterna och framförallt Fredrik Reinfeldt byggde sin kritik av det socialdemokratiska "misslyckandet" på inför valet 2006. Tanken var att den dåvarande s-regeringens missriktade välvilja alternativt krassa maktpolitik och försök att dölja sanningen hade skapat gyllne burar av bidrag och förtidspensioner som höll folk borta från arbetsmarknaden. Siffran pumpades sedan upp, socialdemokraterna gick i fällan (nej men så där många är det ändå inte - aha ni försöker förminska problemet) och resten är som man säger historia.

När jag via Marika Lindgren-Åsbrink idag tar del av förskräckande statistik om utvecklingen på arbetsmarknaden sedan majoritetsskiftet kan jag inte låta bli att associera till utanförskapsdiskussionen. För vad Marika visar på har hänt är två saker samtidigt: antalet arbetslösa har ökat, antalet som har a-kassa minskat. Och faktum är den att detta är helt i linje med hur utanförskapsbegreppet som det en gång lanserades var konstruerat. För problemet med "utanförskapet" var aldrig egentligen att folk faktiskt var utanför i någon faktiskt, social mening, problemet var alltid att de hade någon form av försörjning från det allmänna.

När Fredrik Reinfeldt därför säger i en intervju med DN kommenterar att färre är med i a-kassan med att slå fast att "[m]an får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor [förmodligen socialbidrag, min anm]" så anar vi någonstans vidden av det systemskifte den sittande regeringen har i åtanke och är på väg att verkställa. Att folk försvinner ur de gemensamma systemen, hamnar i kraftig beroendeställning till människor de har i sin omgivning alternativ socialtjänstens handläggare, allt det där är oproblematiskt, självklart eller till och med något bra.

Moderaterna pratar inte längre om utanförskap. Förmodligen har det att göra med att bilden inte längre bär som en illustration av vad en borgerlig politik syftar till att åstadkomma. Ingen kan köpa att en politik som ökar klyftorna och kastar ut fler helt utanför samhällets trygghetssystem faktiskt minskar någon form av reellt utanförskap, snarare är det tvärtom. Bättre då att tala om ansvar och en och annan skattesänkning för de av oss som fortfarande har ett jobb att gå till.

Den svenska, socialdemokratiska modellen med individuell trygghet exempelvis i form av en välfungerande arbetslöshetsförsäkring har varit en ekonomisk framgångsfaktor för Sverige (skrev mer om det här). Över tiden är detta det allvarligaste med den politik som just nu förs. För med en sämre fungerande ekonomi hotas på sikt både välfärden och vår individuella levnadsstandard. Det reella utanförskap som nu växer i Sverige är ett problem inte bara för de som direkt drabbas, utan även för alla andra eftersom vi alla till slut kommer att tvingas vara med och betala ojämlikhetens pris.

Om detta borde den svenska tillväxtdebatten handla mycket mer. Och då kanske det vore läge att damma av det där gamla utanförskapsbegreppet igen. Men med ett annat innehåll, den här gången.

PS: Att Anne-Marie Pålsson nu lämnar moderaterna eftersom hon inte kan leva med de hemliga partibidragen hederar henne. Hennes motivering är också väldigt stark: "Jag satt i näringsutskottet när vi skulle sälja statliga bolag. Under den processen hade jag ingen aning om den som köpte bolaget var någon som hade gett Moderaterna stöd, och därför fick någon form av favör i förhandlingarna. Det tyckte jag var en väldigt obehaglig känsla" säger hon. Och det är fler än Pålsson som känner det där obehaget inför vad som fortfarande pågår runt moderaterna. DS

Läs även andra bloggares åsikter om politik, a-kassa, fredrik reinfeldt, utanförskap, ekonomi och annat intressant

Så fruktansvärt oansvarig privatisering av barn- och ungdomspsykiatrin i Botkyrka

2011-10-19T15:53:00.000+02:00

Idag togs de första stegen på vägen mot en privatisering av barn- och ungdomspsykiatrin i Botkyrka när förslaget bifölls av den borgerliga majoriteten i landstingets beredning för folkhälsa och psykiatri. Tyvärr är det ett fullständigt oansvarigt beslut som nu är på väg att fattas och jag reserverade mig kraftigt. Utan några argument förutom de rent ideologiska kastar nu moderaterna och deras stödpartier mot den engagerade personalgruppens vilja ut en verksamhet som är på rätt väg i en skakig privatiseringsprocess som vi inte har en aning om hur den slutar. Riskerna med detta är stora och uppenbara, de eventuella vinsterna diffusa och osäkra.

För någon vecka sedan var jag och besökte verksamheten på deras mottagning ute i Fittja. Det var en engagerad och orolig personalgrupp jag fick träffa. Några av dem hade aktivt sökt sig till just dit för att de gillade hur de arbetade. De kunde visa upp kalla siffror på kötider och liknande som visade att mottagningen står sig riktigt bra i jämförelse med andra delar av barn- och ungdomspsykiatrin. Och nu ställde de sig alla samma fråga: när det nu faktiskt fungerar och går framåt, varför slå sönder detta?

Det finns stora utvecklingsbehov inom hela psykiatrin i Stockholm. Inte minst gäller det på barn- och ungdomssidan. Det handlar om tillgänglighet, effektivitet, evidenssäkrade metoder: en mängd saker. Stockholmsregionen präglas också av enorma hälsoklyftor som vi borde ägna all kraft åt att motverka. Men istället för att ta tag i allt detta ägnar sig den borgerliga politiska majoriteten åt privatiseringspolitik som ett självändamål. Ingen analys är gjord utom det grundläggande antagandet privat är bra, offentligt dåligt. Och tyvärr är de som riskerar mest alltid de som har minst att säga till om; de barn- och unga som drabbas eftersom de är beroende av vårdens kvalitet och tillgänglighet.

Stockholms län har Sveriges mest privatiserade sjukvård. Men den är varken bäst eller billigast. Det borde få till och med den borgerliga majoriteten att fundera. Tyvärr finns det inga som helst tecken på att det är på väg att hända. Och den oansvariga privatiseringen av barn- och ungdomspsykiatrin i Botkyrka är bara ytterligare ett exempel på den saken.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, psykiatri, BUP, barn- och ungdomsspykiatri. Botkyrka, Fittja, Stockholms läns landsting, privatiseringar och annat intressant

Om a-kassan och socialdemokratins ekonomiska trovärdighet

2011-09-29T12:06:00.000+02:00

Högerideologen Johan Norberg fångade för ett tag sedan i några få ord kärnan i det socialdemokratiska moderniseringsbudskapet. "Deras [socialdemokraternas] starkaste argument för att vara ett modernt parti är att de är de enda som garanterar strukturomvandling eftersom de bejakar kreativ förstörelse med hjälp av en välfärdsstat som ger trygghet i övergång till nya jobb" konstaterade han - i samband med en helt annan fråga - på sin blogg och det är naturligtvis alldeles sant. Och det är också därför känslorna svallat så heta efter det att det via media börjat komma rykten i svang om att socialdemokraterna i sin kommande budgetmotion är beredda att backa på kraven när det gäller att reparera arbetslöshetsförsäkringen efter den borgerliga regeringens misskötsel.

Enligt gårdagens Rapport så fanns det ett förslag från den politiska ledningen i gruppen att de vill bibehålla dagens A-kassa och därmed släppa kravet på höjd ersättning till de arbetslösa. Enligt samma inslag väckte detta förslag - och några andra - häftiga interna reaktioner. Jag vet inte hur mycket det ligger i detta men redan under kvällen kom något av en dementi från Juholts egen facebooksida: "Regeringen har medvetet förstört A-kassan och sjukförsäkringen. Båda ska repareras. Idag har endast 4 procent av de arbetslösa 80% i ersättning. Det är skandal. Vi kommer behöva bygga en ny à-kassa [sic] som är en omställningsförsäkring där 80% av löntagarna ha 80% i ersättning. Det är en förutsättning för omställning o tillväxt. Vår budget kommer om några dagar. Det är många som nu vill sprida olika rykten" skrev han där.

Jag har ingen aning om vad som ligger bakom allt detta. Den här typen av medial ryktesspridning runt interna politiska processer i riksdagsgruppen är naturligtvis extremt olycklig. Men om vi bortser från det finns det en sakpolitisk kärna här som är väsentligt mycket viktigare. Den handlar om hur en gemensam arbetslöshetsförsäkring om den fungerar väl faktiskt är en av kärnorna i den socialdemokratiska ekonomiska politiken, en bro mellan tillväxt- och jämlikhetsbudskapet. En sådan politisk grundpelare får inte slarvas bort.

Arbetslöshetsförsäkringen har i den allmänna debatten alltför mycket kommit att förknippas med att vara ett "bidrag" för de som "råkat bli arbetslösa". Men huvudpoängen med försäkringen är faktiskt att den ska underlätta och möjliggöra en strukturomvandling på mänskliga villkor. Svensk vänster har med socialdemokratin i spetsen sedan länge förstått att vi inte bygger framtiden genom att med näbbar och klor försvara varenda gammalt jobb. Istället handlar det om att lägga grunden för det nya, men också - vilket högern aldrig har förstått - att göra detta på ett sätt så att det helt enkelt fungerar för oss människor som lever mitt i alltihopa. Det är lätt att sitta uppe i sitt elfenbenstorn och säga "strukturomvandling" och "kreativ förstörelse" men för vanligt folk betyder samma ord nedläggningar, osäkerhet, arbetslöshet, livsförutsättningar som plötsligt ändras drastiskt helt utanför din egen kontroll.

Och en sådan otrygghet skapar motreaktioner. Vi människor är inga viljeslösa mähän som glatt låter oss svepas med i ekonomins virvelvindar. På ett eller annat sätt kommer vi att sätta oss till motvärn mot en utveckling vi upplever som hotfull, och i en demokrati har vi dessutom rätt stora möjligheter att göra det. Och då finns det två sätt: antingen så säger man nej till utvecklingen, eller så bejakar man den men kräver att den ska ske på ett sätt så att den fungerar för oss alla och ingen lämnas efter. En fungerande arbetslöshetsförsäkring är den del av denna senare strategi.

Då finns det stora problem i dagens försäkring (och alla kan inte skyllas enbart på den borgerliga regeringen). Ett sådant är att den i praktiken ger inkomsttrygghet till så få. Det är det Juholts 80-80 princip handlar om. Ska vi bygga Sverige starkt för framtiden måste dessa problem åtgärdas. Det är det riktiga perspektivet på själva sakfrågan. Men låt oss vara ärliga: det är inte så det framställs.

Valrörelsen 2010 kom mycket att handla om att perspektiven "what´s in it for me?" (skattesänkningar) ställdes mot"what´s in it for them" (solidaritet med de utsatta). Men den fråga socialdemokratin måste lyckas svara på är snarare "what´s in it for us". Vad tjänar vi, tillsammans, på en politik som håller samman landet och leder till utveckling? Uppenbarligen har socialdemokratin åtminstone hitintills varit oförmögna att förklara arbetslöshetsförsäkringsfrågan i de termerna.

Orsakerna till detta är säkert flera. Det tycks finnas en (mer eller mindre) utbredd uppfattning om att a-kassan förvandlats till någon sorts livstidsersättning utan krav på motprestation. Detta undergräver systemets legitimitet. Utan att veta säkert förefaller det rimligt att den typen av inställningar ökar i takt med att försäkringen de facto ger inkomstskydd till färre (det blir mer what's in it för them över det hela). I den politiska diskussionen har den borgerliga bilden av a-kassan som en "gyllne bur" som låser fast människor i utanförskap hursomhelst blivit oförtjänt stark.

Det hänger säkert också samman med socialdemokratins tappade trovärdighet i ekonomiska frågor överlag. A-kassan blir en utgift, någonting måhända sympatiskt men inget som sätts i samband med landets långsiktiga utveckling. Vanliga löntagare förväntas vara med och betala för (andras) a-kassa på samma sätt som vi förväntas sträcka ut det där berömda paraplyet över den som det regnar på. Problemet med den bilden är att den bara fungerar så länge du själv är säker på att solen kommer att fortsätta stråla över dig själv. Och den tryggheten är det allt färre som känner idag.

Håkan Juholts dementi på facebook hade där det goda med sig att den resonerade i dessa termer. Det är mycket bra. Men hela mediecirkusen signalerar tyvärr en osäkerhet runt något som borde vara en hörnsten i den socialdemokratiska ekonomiska politiken.

Där krävs nu både politisk fingerfärdighet och pedagogisk skicklighet. Socialdemokratin måste lyckas bevisa att vi fortfarande har en genomtänkt strategi för hur vi vill bygga Sverige starkt i framtiden och socialdemokratin måste lyckas visa hur de olika delarna i den strategin hänger samman.

En stark och välfungerande arbetslöshetsförsäkring som underlättar en strukturomvandling på mänskliga villkor är då en lite för viktig bit i det pusslet för att få slarvas bort.

Om detta skriver många: tex Röda berget, Peter Andersson, Johan Westerholm, Högberg. För att lista några av the usual suspects ;) Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, Juholt, arbetslöshetsförsäkring, strukturomvandling, Johan Norberg, budget och annat intressant

Ytterligare ett slag mot psykiatrin?

2011-09-28T14:55:00.000+02:00

Aftonbladets ledarsida skriver idag om att det inom Stockholms läns landsting finns uttalade planer på att flytta ut åtminstone delar av den psykiatriska vården från länets akutsjukhus. Det är bra att denna fråga uppmärksammas. Jag är inte alls säker på att det alla gånger behöver vara fel att hitta nya, bättre vårdlokaler än de som finns idag. Det är också ett faktum att vi har och under långt tid har haft en situation med väldig platsbrist på sjukhusen. Men när det gäller psykiatrin är det extremt viktigt att de förändringar sker sker med psykiatrins bästa för ögonen, och inte bara för att det behöver beredas plats för annan vård i sjukhusens lokaler.

Med anledning av det har jag ställt en interpellation till ansvarigt landstingsråd som jag kommer att få besvarad och förhoppningsvis också får tid att diskutera på landstingsfullmäktige den 11 oktober (den läser du här). Den handlar om hur de som vet bäst - patienter, anhöriga och personal - ska involveras i processen. Hur vi se till att de nya vårdmiljöer som skapas blir de allra bästa. Och om hur vi arbetar för att klara av koppling till exempelvis forskning i den tänkta framtidens sjukvård.

Än så länge är så gott som alla detaljer runt detta - precis som Aftonbladet skriver - höljda i dunkel. Det håller inte. Ingen politiker kan låtsas om som om de problem som finns idag inte existerar. Men lösningen av dem kräver öppenhet och ett tydligt ansvarstagande för psykiatrins framtid.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, psykiatri, utflyttning, stockholms läns landsting, aftonbladet och annat intressant

En estetisk kritik av Anders Borgs undergångsromantik

2011-09-20T20:48:00.000+02:00

Det finns någonting väldigt vackert med människors festande inför undergången. Dekadensen i Berlin på 1920-talet som den skildras i exempelvis Cabaret. De rakryggade medelklassbritterna som skålar i champagne till tonerna av "närmare Gud än dig" medan båten sjunker i Mikael Wiehes Titanic. Rent konstnärligt går det helt klart att uppskatta dessa bilder. Men när regeringen idag presenterar sin budget och Anders Borg försöker tala brösttoner om det allvarliga och utsatta ekonomiska läge Sverige befinner sig i på den globala ekonomins stormiga och osäkra vatten samtidigt som de konkreta förslagen mer handlar om sänkt krogmoms och möjligheten att få hemkörning från Systembolaget tycker jag inte ens att han lyckas uppnå denna möjliga estetiska effekt. Istället känns det hela mer förvirrat och handlingsförlamat.

Samtidigt går allt såklart enkelt att begripa enligt enkel politisk logik. Regeringens stora trumfkort just nu är det personliga förtroende Borg och Reinfeldt besitter, och det trumfkortet blir starkare ju mer hotat och utsatt det ekonomiska läget upplevs av väljarna. De politiska idéerna har dock tagit slut, och den reform moderaterna egentligen skulle vilja genomföra (ytterligare ett jobbskatteavdrag) är omöjlig att få igenom riksdagen. I brist på bättre idéer lägger man då allt krut - eller åtminstone en tredjedel av reformutrymmet - på något som är möjligt att få igenom med hjälp av miljöpartiet, glädjer en och annan inom restaurangnäringen samt åtminstone med lite fantasi skulle kunna kallas för jobbpolitik (dålig och dyr sådan, men ändå).

Och antagligen kommer det att fungera - så länge förtroendet för regeringens toppnamn ligger kvar. Problemet där är att politik är en osentimental verksamhet och det politiska minnet kort. Minns bara Göran Persson som gick från att vara ett enormt flöte i valet 2002 till ett tydligt sänke fyra år senare. När SvD:s ledarsida för några dagar sedan myser att "[s]äga vad man vill om duon Reinfeldt och Borg, de har erövrat problemformuleringsprivilegiet som inga andra borgerliga politiker före dem", så är det förvisso en sanning men en sanning skriven i vatten.

För över tiden går det inte att upprätthålla ett politiskt förtroende utan en politik att backa upp det med. Och för att återgå till de poetiska bilderna: risken med att tro sig oövervinnlig är att man flyger så nära solen att vingarna bränns upp och man störtar.

Så: Anders Borg missade den konstnärliga möjligheten att få ihop dagens kombination av hot- och undergångsstämning och billigare krogbesök till något estetiskt tilltalande. Men jag ger honom gärna en ny chans. Varför då inte testa temat "uppgång och fall"? En klassiker inom litteraturen och ett tema med oändliga möjligheter att skapa stor dramatik runt. Lycka till.

PS: det finns naturligtvis oerhört mycket mer att säga om dagens budget, tex att man försämrar för de kroniskt sjuka och annat allvarligt. Men det är ämnen som tåls att återkomma till, både här på bloggen och annorstädes. DS

Mer om budgeten kan man läsa i SvD (här, här och här, tex), DN (tex här och här). Bland bloggar så skriver bla Jan Andersson, Peter Johansson, Jämlikhetsanden, Lena Sommestad (åtminstone indirekt, mycket läsvärt för övrigt). Aftonbladets ledare kommenterar också olika aspekter av budgeten här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, anders borg, budget och annat intressant

Låt oss aldrig behöva göra om den danska läxan

2011-09-16T14:05:00.000+02:00

Förra gången det begav sig var jag i Köpenhamn på den socialdemokratiska valvakan. Det var en dyster tillställning. Själv kände jag mig väldigt pessimistisk på två plan; dels handlade det om den danska socialdemokratins möjligheter att komma tillbaka (där var det inte så farligt, många kände ändå optimism och "nästa gång tar vi dem" och det var någonstans hoppfullt), men framförallt handlade det om det omöjliga opinionsläge danskarna försatt sig i när det gäller synen på invandrare och invandringspolitik. Så här - dagen efter ett danskt val med klara antirasistiska strömningar i väljarkåren som lett till såväl regeringsskifte, en socialdemokratisk statsminister och att Dansk Folkeparti (DF) lyfts bort från direkt politiskt inflytande - ser det ju milt uttryckt betydligt ljusare ut. Men fortfarande kvarstår problem, och fortfarande finns det saker här i Sverige att lära sig av den danska erfarenheten.

Låt oss först räkna upp det självklart positiva; till att börja med slutet på en tioårig politisk era av borgerlig politik understödd av partier som DF. Det är inte oviktigt. Inte för danskarna - såklart - men heller inte för oss i Sverige. Det finns en symboliska kraft i detta som kommer att påverka även oss.

Den skandinaviska socialdemokratin har också fått en ny ledargestalt i regeringschefsställning i form av Helle Thorning-Schmitd. Vid sidan av exempelvis Jens Stoltenberg innebär detta en omprofilering av och en vitamininjektion i en internationell rörelse som många ansett vara i fritt fall. Att Thorning-Schmidt dessutom är kvinna får också ett stort symboliskt värde (som till exempel gör det ytterligare en smula mer pinsamt att vi i Sverige aldrig har haft något annat än en man på motsvarande position).

Samtidigt kvarstår problem, även efter valsegern. Jag är ingen expert men det tycks uppenbart att det kommer krävas rätt tuffa förhandlingar om den ekonomiska politiken. Och - vilket jag på något plan tycker är än mer besvärande - invandrings- och flyktingspolitiken kommer också den vara en fortsatt mardröm i dansk politik.

Så den grundläggande insikt jag tog med mig hem från Köpenhamn den där förra gången kvarstår. Låt oss aldrig hamna i detta läge hemma i Sverige. Låt oss aldrig tro att vi kan bekämpa främlingsfientliga krafter genom att anamma deras agenda, lägga oss nära deras förslag, tro att vi kan trumfa över dem i deras egna frågor. Acceptera aldrig falska motsättningar mellan infödda och invandrade, utan se till att den politiska debatten hela tiden går tillbaka till vad som är de verkliga kärnfrågorna. För svajar vi på den vägen, börjar vi vackla, ja då kommer vi falla. Och det kommer att ta lång tid att komma tillbaka.

Idag gratulerar vi Danmark. Och vi hoppas att det nya politiska ledarskapet ska lyckas med vad de verkar ha föresatt sig, att inte bara byta regering utan även politisk kurs. För första gången på länge kan jag ärligt säga att jag ser fram mot att följa dansk politisk utveckling framöver.

Och det är inte det sämsta.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, danmark, invandringspolitik, valg2011, Helle Thorning-Schmidt och annat intressant

Stackars, omoderna, New York

2011-09-15T12:04:00.003+02:00

Läser i DN att Skanska har fått i uppdrag att vara med och bygga ut tunnelbanan i New York. Efter att ha varit aktiv i trafikpolitiken här i Stockholm i många år tänker jag vad synd det är om New York-borna som inte har samma duktiga trafikpolitiker som här i regionen. För hade de lyssnat på trafiklandstingsrådet Christer "tunnelbanan är färdigbyggd" Wennerholm (M) och hans chefsideolog bakom kulisserna Stella "fd Stockholmspartiet" Fare (FP) hade de förstått hur omodernt, förlegat och 50-talsnostalgiskt det är med tunnelbana. De hade förstått att alla moderna städer istället lägger all kraft på att bara bygga spårväg, gärna - som Stella Fare uttryckte det i en fullmäktigedebatt med mig - med gräs planterat mellan spåren. För så bygger man framtiden.

Men alltså inte i New York. Eller i Shanghai, Paris eller något annat av de globala bakvatten som heller inte nåtts av Wennerholm/Fares brinnande modernitetsbudskap.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sl, tunnelbana, Christer Wennerholm, Stella Fare, stockholmspolitik, new york och annat intressant

Att slarva bort HBT-frågorna

2011-09-14T17:08:00.003+02:00

Jag har stött på horribla exempel på hur transpersoner råkar illa ut inom stockholmsvården. Jag vet hur många med HBT-bakgrund har en extra hotbild inom kollektivtrafiken, och förstår hur angeläget det är att SL tar hänsyn till detta. Jag vet att många homo-, bi och transsexuella utsätts för diskriminering och kränkande särbehandlig, både som personal, patienter och resenärer.
Därför har jag sett fram mot den HBT-policy landstinget efter en vänsterpartistisk motion beslutat att ta fram. Därför blev jag glad över en hel del av innehållet i det förslag till policy som sedan arbetades fram. Och därför är jag extremt missnöjd över att politisk prestige nu verkar innebära att den policy som förmodligen kommer att röstas igenom av landstingsfullmäktige riskerar att bli en rejäl papperstiger, en hyllvärmare som i värsta fall försämrar de förutsättningar den är full av vällovliga ambitioner att förbättra.

Saken är den, att världen är full av policies. Inte minst inom landstinget. Fråga vilken vårdcentralschef som helst, och ingen av dem kommer att svara att det finns får få styrdokument, att det är för få saker som måste rapporteras in, att det saknas texter med punktssatser om vad som borde göras. Vårdcentralchefen kommer också - i samma stund som han eller hon säger allt detta - klaga över att tiden inte räcker till, eller pengarna, eller orken eller en kombination av allt detta.

Sådan är verkligheten. Vill man åstadkomma resultat krävs det därför att det ges reella förutsättningar, kopplat till tydliga krav. Det krävs kompetens och det krävs uppföljning och det krävs fokus. Och det krävs resurser. Inte minst gäller det svåra frågor som när det kommer till HBT. Jag har hört berättelser om personalgrupper som var alldeles övertygade att de redan var precis så kompetenta som man någonsin kunde vara, men som efter exempelvis en utbildning insåg att det inte alls var fallet, att även de måste tänka om och utveckla sig rejält.

Och det är här det förslag till HBT-policy Stockholms läns landsting vad det verkar är i fullt sjå att ställa sig bakom villar bort sig. För när det gäller den praktiska verkställigheten landar man i att alla verksamheter ska tvingas göra tre saker i enlighet med policyn, dessa ska man finansiera själva och även utvärdera själva i exempelvis bokslutet. Sedan vill man också "utreda" möjligheten att tillskjuta centrala medel för att i någon mån understödja denna utveckling (vilket såklart är bra, även om det är fullständigt obegripligt varför landstinget måste utreda om man kan avsätta pengar för någonting eller inte - det torde väl bara vara en fråga att bestämma sig).

Det handlar alltså om en kombination av rätt klåfingrig detaljstyrning (varför just tre?) och någonting totalt öppet som är hur lätt som helst att komma runt för den som så önskar (eller tycker att almanackan är full nog av alla de andra saker man är ålagd och tom får betalt för att göra). Och dessutom - vilket är extra allvarligt - har man inte ens funderat över hur arbetet ska följas upp och utvärderas, något som borde ingå i ABC i förändringsarbete i komplexa organisationer som ett landsting.

Utifrån detta föreslog jag idag en återremiss av policyn för att stärka upp själva genomförandelen och se till att det som skrivs faktiskt händer också. Jag presenterade ett antal punkter som borde ses över: det handlade om uppföljning, resurser, kvalitet och behovet av att arbeta på ett strukturerat sätt. Någonstans trodde jag kanske att jag skulle kunna få gehör för åtminstone några av tankarna. Tyvärr visade det sig vara en from förhoppning.

Med argumentet att det brådskar (håller med om det - en omarbetning av åtminstone delar av policyn behöver inte ta lång tid alls, och en återremisstid på några veckor för att få fram en bra produkt torde inte vara något enormt hinder), att det förslag som föreligger är så förankrat etc etc avslogs återremissen. Ett "förtydligande" gjordes från den borgerliga sidan där man slog fast att respektive bolag och förvaltning måste avsätta resurser för de åtgärder respektiv bolag och förvaltning kommer fram till ska göras - vilket ju när man tänker efter är närmast en självklarhet och faktiskt inte säger någonting.

Och det här kan tyckas som påvens skägg. Men saken är den att det handlar om extremt viktiga frågor. Och det berör människor i verkligheten, idag. Och vad dessa verkliga människor i den verkliga verkligheten behöver är inte primärt fina ord - de behöver resultat.

När politik reduceras till feel good-symbolism, då finns det anledning att dra åt sig öronen. Nu har vi några veckor av ytterligare politisk behandling innan denna text kommer upp till landstingsfullmäktige. Det finns säkert ett politiskt motstånd mot att göra allvar av arbetet med att förändra attityder och förhållningssätt till HBT-personer. Men här tror jag inte att det är främst det som spökar, utan andra saker.

Någonstans är det vad som gör hela historien allra tristast. Här har vi kanske möjligheten att i bred blocköverskridande enighet faktiskt sätta något i sjön som ger resultat. Om den kastas bort är det stor tragik.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, stockholmspolitik, hbt, landstingspolitik, diskriminering och annat intressant

Efter SNS-rapport: vinstintressen får inte gå före allmänintresset

2011-09-07T09:33:00.001+02:00

"De senaste 20 årens privatiseringar inom välfärden genomfördes mot bakgrund av 1980-talets debatt om en ineffektiv offentlig sektor med alltför mycket makt samlad hos tjänstemän och byråkrater. Vi kan i dag konstatera att konkurrensutsättning och privata alternativ inte varit den mirakelmedicin som många hoppades." Det skriver ett antal namnkunniga forskare idag på DN-debatt i samband med att de presenterar resultaten från ett mycket ambitiöst forskningsprojekt från SNS som vi borde låta spela stor roll för det offentliga samtalet framöver.

De senaste tjugo åren har ett systemskifte genomförts i Sverige inom i stort sett alla välfärdens områden. Vi har gått bort från ensidigt offentligt utförande till en modell där tjänsterna betalas med skattepengar och utförs av både privata och offentliga utövare, inte sällan med ett stort eller mindre inslag av valfrihet. Det gäller skolan, vården, omsorgen och har alltså haft stor effekt på hur vi organiserar vårt samhälle. Trots den grundläggande karaktären av denna förändring har få om ens någon tagit ett helhetsgrepp om vad detta faktiskt inneburit.

När Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) idag presenterar resultaten från ett ambitiöst forskningsprojekt som tar just detta helhetsgrepp är det både politisk dynamit och oerhört angelägen kunskapsuppbyggnad för att förstå vårt samhälle som det ser ut idag.

Låt oss till att börja med konstatera att avsändaren - SNS - knappast går att placera in i vänsterfållan i svensk politik. Att forskningsrapporten skulle ha skrivits med någon politisk agenda för ögonen torde därför falla på sin egen orimlighet (även om det säkert kommer att hävdas så av personer som av politiska skäl hade föredragit andra resultat).

Och det blir intressant när vi kommer till forskningsprojektets slutsatser. För vad de kommer fram till är att "[v]år övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på vetenskapligt baserad kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Utifrån befintliga studier kan vi inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna om att ökad konkurrens skulle leda till förbättringar av välfärden har infriats."

Själv känner jag mycket väl igen mig i den bild forskarna målar upp. De fångar den frustration många inte minst politiker har känt inför den offentliga sektorns tröghet vilket gjorde att att stödet för privatiseringspolitiken återfanns både inom borgerligheten och socialdemokratin. Samtidigt som resultaten också ger stöd för den gnagande misstanke åtminstone jag länge levt med: att även om diagnosen var riktig så var medicinen inte vad som egentligen behövdes.

Och där jag är politiskt verksam i Stockholms läns landsting kan vi se tydliga effekter av denna felsyn. Eftersom den styrande majoriteten uppenbarligen tror att privatiseringar i sig löser problem tar man inte tag i vad som verkligen skulle behöva göras. Så fortsätter slöseriet med skattepengar, bara det att den här gången är det inom privata företag eller genom dåliga upphandlingar pengarna försvinner. Förlorare är som vanligt medborgarna; både som skattebetalare och som brukare av de tjänster det offentliga har att erbjuda.

En tydlig effekt av privatiseringspolitiken som SNS vad det verkar inte tar upp är att det idag är betydligt lättare att "tjäna pengar på skattepengar" än det var för tjugo år sedan. Detta är dock utan tvekan drivkraften för många av de intressen som nu högljutt kommer försöka se till att rapportens slutsatser begravs i det offentliga samtalet. Det vore mycket olyckligt om de skulle lyckas med detta.

För frågan om hur vi effektivt förvaltar skattepengarna och skapar en så kvalitativ välfärd som möjligt är lite för viktig för att få underordnas enskilda vinstintressen. Där någonstans borde den politiska skiljelinjen ligga.

Mer om detta skriver tex Johan Westerholm, Peter Högberg och Peter Andersson.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sns, privatiseringar, välfärd, stockholms läns landsting och annat intressant

Varför mörkas bristande kvalitet i Stockholms läns mammografi?

2011-08-30T13:29:00.002+02:00

Tänk dig själv att du har upptäckt en knöl i bröstet. Tänk dig vidare att du får denna undersökt, rädslan för att det ska visa sig vara cancer, osäkerheten, utsattheten. Förstå hur beroende du i den situtaionen är av vården, att den fungerar som den ska, att svaren håller kvalitet. Så tänker du dig in i situationen att det uppdagas kraftiga kvalitetsbrister i just denna del av vårdkedjan. Och inte bara det. Att det visar sig att dessa brister varit kända länge, men kritiska rapporter mörkats, problemen - vad det verkar - sopats under mattan. Då befinner du dig i den situation som tyvärr blivit verklighet i Stockholms läns landsting de senaste dagarna.

TV4 avslöjade igår att Stockholms läns landsting fortsatt hänvisa kvinnor till privata mammografimottagningar som de egna experterna redan dömt ut. "Det föreligger risk för att sjukliga förändringar missas och därför är fortsatt verksamhet ej försvarbar", skriver experterna exempelvis om en av mottagningarna. I mars. Först nu, efter att journalisterna på TV4 trots idoga försök att hindra att uppgifterna kommer ut uppmärksammat frågan, vidtas åtgärder. Mot en av mottagningarna. Den generella kvaliteten är det fortfarande ingen från den rådande landstingsmajoriteten som har agerat runt.

Jag vet inte vad detta beror på. Men misstanken uppstår - ofrånkomligen - att omsorgen om de privata klinikerna vägt tyngre än omsorgen om de kvinnor vården är till för. Det är i sådana fall en skandal som får än djupare politiska förtecken. Och det passar tyvärr in i ett mönster vi sett alltför många exempel på i just Stockholms läns landsting under de senaste åren.

Socialdemokraterna kommer via Dag Larsson ställa ett antal mycket kritiska frågor på dagens sammanträde i landstinget hälso- och sjukvårdsnämnd (se pressmeddelande här). Det är frågor som måste få sitt svar. Frågor som handlar om vem som visste vad och när, varför åtgärder inte vidtagits, och vilka kostnader som förknippats med detta.

Men efter detta måste en vidare sjukvårdspolitisk debatt till. Hur återställer vi förtroendet för vården? Vad är det som har gått fel i Stockholms läns landsting? Och villket ansvar är de regerande moderaterna och ansvarigt landstingsråd Filippa Reinfeldt beredda att ta?

Vi behöver en sjukvårdspolitik som sätter medborgaren i centrum. Det har vi inte idag. De senaste dagarnas avslöjanden gör tyvärr den saken mer tydlig än någonsin.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, stockholms läns landsting, filippa reinfeldt, mammografi. cancervård, cancer, sjukvård, kvalitet och annat intressant

Vad är legitimt i kampen mot enpartistaten?

2011-08-28T14:19:00.001+02:00

Jag känner folk som blev mobbade i skolan för att de inte var moderater. Runt om i stockholmsregionen finns mängder av exempel på moderata kommunledningar som blivit fullkomligt förblindade av den egna majoriteten och börjat bete sig totalt maktfullkomligt. Utifrån dessa erfarenheter skulle jag kunna dra slutsatsen att moderaterna är en halvdiktatorisk maffia som med hjälp av mobbing och socialt tryck behåller makten. Det gör jag inte, eftersom det vore en bisarr och osmaklig härledning. Tyvärr finns det starka strömningar inom borgerligheten som när det gäller socialdemokraterna inte bara drar slutsatsen, utan också gör det till huvudnumret i den egna retoriken. Och argumentationen om "enpartistaten" är inte bara osmaklig, den är också potentiellt farlig.

Örebromoderaten Kent Persson skriver på sin blogg idag ett inlägg om att enpartistaten är död, men inte begraven. Inspirationen kommer tvivelsutan en ledarkrönika på Svenska Dagbladet: det blir ingen ny enpartistat. Huvudnumret i Perssons text är att (den socialdemokratiska) enpartistaten må ha fallit på nationell nivå, men här och var (typ hemma i Örebrotrakten där Kent Persson bor) lever den kvar.

Den bakomliggande argumentationen i båda texterna är dock samma, även om de vulgariseras i Perssons text. Det långa socialdemokratiska maktinnehavet har lett till ett system där bara en sorts tankar får tänkas och där oliktänkande på olika sätt mobbas ut. Begreppet "enpartistat" (som ju syftar på system som i de forna diktaturerna i Östeuropa och de nuvarande i Kina och på Kuba) leder tankarna till att denna maktkoncentration är något demokratiskt illegitimt, att den makt som koncentrerats upprätthålls och återerövras med metoder som inte är rumsrena, som inte följer spelreglerna.

Resonemanget om enpartistaten är alltså en ganska traditionell version av de vanliga konspirationsteorierna som ofta återfinns längst ut till både höger och vänster. Kärnan i dessa är alltid att ifrågasätta den demokratiska legitimiteten i det rådande styrskicket; de demokratiska valen är inte på riktigt demokratiska, andra krafter (om det sedan är monopolkapitalet eller någon sorts muslims elitlobby) har manipulerat, fört folk bakom ljuset och riggat valen till sin egen fördel. Att man själv inte har makten är alltså inte för att demokratin har fungerat och folk inte vill ha det så, utan för att motståndaren har fuskat.

Skillnaden med enparti-argumentationen är naturligtvis att den i de allra flesta fallen formuleras något mer elegant och nyanserat än vad dina dagliga politiska extremister förmår. En annan skillnad som blir påtaglig i dagens texter: att det är en argumentation som används av den rådande makten för att ifrågasätta den politiska oppositionen eller helt enkelt legitimera de egna politiska agendan. Avgående centerledaren Maud Olofsson utgick exempelvis från "enpartistatens" världsbild i den uppskruvade retorik om "värderingsskiften" och "avsossifiering" hon använt sig av även som minister.

I sak kan bilden av enpartistaten kraftigt ifrågasättas, både historiskt och än mer idag. Historiskt är det helt klart så att bilden av den socialdemokratiska dominansen i Sverige under 1900-talet är överdriven (paradoxalt nog har den socialdemokratiska egna historieskrivningen en stor del i att det är på det sättet) och idag är det närmast löjligt att prata om den: om vi tittar ut över stora samhälleliga maktcentra som stat, media och näringsliv måste man ha en väldigt annorlunda verklighetsuppfattning för att kunna tala om någon socialdemokratisk hegemoni (detta erkänner både SvD och Persson i sina texter). Att det finns enskilda kommuner där ett ensidigt maktinnehav lett till mindre smakfulla konsekvenser är säkert också sant, men torde vara helt oberoende av vilket parti det är som står för detta ensidiga maktinnehav (och kritiken mot enpartistaten riktar sig ALDRIG mot Täby, Vellinge eller ditt valfria centerfäste).

Dock fyller hela tankekonstruktionen en viktig funktion som en bärande del av en tämligen obehaglig politisk dramaturgi. All politik handlar i någon mening om att definiera världen så att den egna sidan får en så sympatisk och den andra en så osympatisk roll som möjligt. Men i enparti-resonemangen dras detta ett steg längre. Socialdemokraterna är inte bara onda då de står för en dålig politik som leder till dåliga konsekvenser. Partiet har också överträtt de demokratiska spelreglerna och skaffat sig en maktposition som inte är legitim, använt sig av metoder som inte ingår i spelreglerna, kort sagt fuskat.

Denna dramaturgi är som sagt obehaglig av ett antal skäl. Inledningsvis öppnar den upp för i stort sett vilket kålsuparargument som helst. Alla metoder och etiska övertramp kan ursäktas med "men sossarna är värre". Det skapar också en oförsonlighet i det politiska samtalet. Man kan diskutera med folk som tycker olika, men hur diskuterar man med en maffia?

I filmen Matrix sväljer Neo det röda pillret, ser plötsligt världen som den är och förstår att mänskligheten är lurad och förslavad av onda maskiner. Tillsammans med det lilla fåtal som precis som han sett genom illusionerna tar han då till vapen mot förtrycket och inleder en väpnad kamp. Alla som sett filmen tycker att Neo gör rätt, för fienden är i sanning vedervärdig.

Sverige är inte, och har sedan demokratins införande aldrig varit, en enpartistat. Det finns ingen dold socialdemokratisk konspiration som lyckats rucka på det grundläggande demokratiska styrelseskicket. Världen är som den är och ibland tycker vi olika och ibland finns det människor i alla läger som beter sig olämpligt, i ett demokratiskt styre uppstår olika maktförhållanden som vi naturligtvis måste kunna diskutera, men allt detta måste vi kunna hantera utan att ifrågasätta dessa grundläggande sanningar. Vare sig i sak eller via insinuanta antydningar.

För i verkligheten kanske det visar sig att det där röda pillret inte ledde till insikt om sanningen utan bara förvirrade vanföreställningar om fienden. Och det borde inte behöva sägas. Men alla sanna demokrater har ett gemensamt ansvar för att motverka dessa vanföreställningar. Istället för att förstärka dem.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, enpartistaten, socialdemokraterna, demokrati, matrix och annat intressant

Det handlar inte om att säga ordet välfärd flest gånger

2011-07-06T15:21:00.000+02:00

Valet 2014 blir ett välfärdsval, och vinner gör den som lyckas fylla ordet välfärd med ett konkret innehåll som folk känner igen sig i och tror på. Ungefär så sa Ulrika Schenström på Fokus/Synovates gemensamma seminarium om väljaropinioner igår här i Almedalen. Jag är inte säker på att hon har helt rätt. Jag tror frågor om jobb, tillväxt, ekonomi och kanske till och med miljö kommer att kunna stå nog så högt upp på agendan även 2014. Men det finns något intressant i konstaterandet, och det är insikten att välfärdspolitisk trovärdighet inte kommer med automatik bara för att man som politiker är beredd att upprepa ordet obegränsat med gånger.

Politik handlar nämligen i slutändan om verkligheten. I Thomas Bodströms senaste bok definierar han i en passage politik som ett mellanting mellan kortspelet Svarte Petter och Schack. Dvs: det gäller att undvika att i slutändan sitta med de jobbiga frågorna och för att komma dit måste man vara långsiktigt strategisk. Bodströms definition tyckte jag först var rätt rolig, därefter djupt problematisk. För det är en syn på politiken som ett spel, en yta, och det som helt försvinner i den är den verklighet som politiken i slutändan borde handla om att förändra – eller bevara.

Och även om det inte alltid sipprar igenom mediefiltret finns denna verklighet faktiskt representerad även här i Visby under Almedalsveckan. Jag har hittills under de senaste dagarna deltagit i möten om missbrukspolitik och hur samhället ser på ”ersättningsdroger” som tex Subutex, jag har deltagit i samtal om det allvarliga i att kvaliteten på den svenska diabetesvården sjunker, jag har varit på flera bra möten om utveckling och problem inom psykiatrin, om barnfattigdomen, om hur vi kan skapa ett sjukvårdssystem som faktiskt styr mot det vi egentligen vill ha: nämligen lyckade vårdresultat och friska människor (eller personer som kan leva på ett bra sätt med sin sjukdom).

Allt detta handlar om välfärdens innehåll. Och på ett djupare plan än så handlar det om moral – hur stort är egentligen vårt gemensamma ansvar för varandra? Men det handlar också om någonting annat. Om behovet av en långsiktighet och en förmåga att vi som samhälle kan orka samla oss för att göra saker som är långsiktigt bra för oss alla men som är svårt att räkna hem på det ena eller andra kontot.

Låt mig ta ett exempel jag själv använde i en diskussion i förmiddags. Jag är helt övertygad om att en bättre fungerande skola skulle innebära minskad psykisk ohälsa bland unga. Det skulle i sin tur på sikt minska kostnaderna i psykiatrin. Men vi kommer aldrig lyckas utforma system där den skola som skapar en bättre arbetsmiljö och förbättrar resultaten skickar checken direkt till psykiatrin med motiveringen att de minskat vårdens framtida arbetsbörda. Det är en fullkomligt orimlig tanke.

Vad som behövs är istället politiker som vågar prioritera sociala investeringar även om de inte går att räkna hem kortsiktigt i den egna kontoplanen. Det behövs en politisk vilja att se bortom stuprör, vinstintressen, egenintressen, och göra det som är rätt bara för att det är rätt. Vi måste helt enkelt komma ur fångarnas dilemma. Det kommer i sådana fall skapa en rikare samhälle, som helhet.

Valet 2010 kom i hög utsträckning stå mellan alternativen ”what´s in it for me?” (skattesänkningar, RUT-avdrag) eller det motsatta ”what´s in it for them” (solidaritet med sjukskrivna och arbetslösa). Men en framgångsrik politik måste istället erbjuda svaret på frågan ”what´s in it for us?”. Vad tjänar vi alla tillsammans på den ena eller andra politiken?

Om man närmar sig välfärdspolitiken på det sättet, där välfärden inte blir ett sätt att tillfredsställa det ena eller andra intresset utan istället en idé om ett samhälle som som helhet fungerar mycket bättre för oss alla, då kan Ulrika Schenström mycket väl få rätt i sin prognos. Det vore också väldigt bra för den politiska vänstern, och inte minst socialdemokratin.

Välfärden blir då något som enar, som binder samman. Ett sådant projekt kan mycket väl vara vad som för socialdemokratin till valseger 2014.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, almedalen, välfärd, val2014, ideoligi och annat intressant

Döden för centern, drömmen för Jonas Sjöstedt

2011-07-06T09:43:00.003+02:00

Jag tror nu inte värst mycket på snacket om att miljöpartiet skulle kunna ta plats i regeringen Reinfeldt. (Se Expressen här.) Eller ens att regeringen skulle kunna göra (mp) till någon typ av mer permanent stödparti. Men eftersom rykten nu surrar kan det vara värt att fundera över vilka de politiska konsekvenserna skulle vara om det blev verklighet.

Om miljöpartiet - all in eller bara delvis - allierar sig med alliansregeringen innebär det att ett parti som nådde stora väljarframgångar som en del av ett rödgrönt samarbete som syftade till att byta ut Fredrik Reinfeldt som statsminister plötsligt blir det parti som räddar kvar Fredrik Reinfeldt som statsminister. Detta går inte att komma runt. Oavsett hur "borgerliga" de miljöpartistiska väljarna är, oavsett vilka framgångar miljöpartiet når i de evenentuella förhandlingarna, detta kommer att skapa osäkerhet hos mp:s nuvarande väljare. Och det är ett faktum.

Det andra säkra vi kan säga är att regeringen Reinfeldt - framförallt om det tar in miljöpartiet i regeringen - ger en väldigt legitimitet till ett parti de tidigare varit motståndare till. Signalen till borgerliga väljare blir tydlig. De här människorna är helt ok, de när (nästan) som vi.

Vad ett närmande mellan regeringen och miljöpartiet innebär är alltså en rejäl ompositionering på den politiska kartan. Och det är inte svårt att se vilka som är de tydliga vinnarna och förlorarna på den.

Vad gäller miljöpartiet själva är det lite svårt att säga. De kommer att förlora delar av den nuvarande väljarkåren, men å andra sidan möjligtvis kunna nå andra. Förmodligen kommer man att förlora - förmodligen till och med stort - men vi kan inte veta säkert.

Två andra saker blir däremot tydliga. Det första är att centerpartiets försök att bli borgerlighetens miljövänliga småskalighetsparti får sin slutgiltiga dödsdom. Det andra är att det skapar ett drömläge för till exempel Jonas Sjöstedt som ny vänsterledare; han har redan uttalat att hans ambition är att färga vänsterpartiet grönt, ett mer borgerligt miljöparti i knäna på regeringen Reinfeldt ger honom potentiella väljare en masse att håva in.

Även för mitt parti socialdemokraterna skulle en sådan utveckling ge stora politiska möjligheter, inte minst där jag är verksam, i Stockholm. En mer framtidsinriktad, grönare och modernare socialdemokrati skulle då kunna hämta in stort hos väljare som gillade miljöpartiets mix av ungdomlig storstadsprofil med moralisk ryggrad i frågor om sociala skillnader, miljö, jämställdhet etc.

Som sagt har jag väldigt svårt att tro att scenariot blir verklighet. De miljöpartister jag träffar i landstingspolitiken i Stockholm känns exempelvis väldigt icke-borgerliga. Tycker att samma sak präglar det nationella ledarskapet.

Men. Det faktum att borgerligheten förlorade sin riksdagsmajoritet i höstens val kommer att påverka svensk politik i grunden. De diskussioner vi ser just nu är egentligen bara en logisk konsekvens av detta.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringen, reinfeldt, miljöpartiet, regeringsfrågan, svensk politik, socialdemokraterna, vänsterpartiet, jonas sjöstedt och annat intressant

2014 står striden om färgteven, filmcensuren. Och kanske rymden.

2011-07-04T21:49:00.002+02:00

Jag missade början av Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen. Det var synd. För om jag förstod det rätt pratade han om rymden. Spekulerade lite i det där med liv på andra planeter. Och det är ju roliga grejer. Å andra sidan hörde jag slutet. Där förklarade statsministern att valstriden 2014 skulle handla om färgtevens avskaffande och filmcensurens återinförande. Och det är ju också lite kul. Lite samma genre som det där med intelligenta utomjordlingar. Däremellan var Fredrik Reinfeldts Almedalstal däremot fruktansvärt tråkigt.

Nu är tanken bakom Reinfeldts tal inte så svår att förstå. Försök kapa statsmannarollen. Visa att du är hela folkets ledare. Förfall inte till billig partipolemik.

Problemet var bara att det blev så erbarmerligt. Skämten föll platt. Tror fler lyssnare än jag drog slutsatsen att de som länge hävdat att Reinfeldt egentligen är en kul kille bara han vågar släppa loss lite helt enkelt har haft fel. Reinfeldt ska inte försöka vara rolig. För det blir inte kul. Åtminstone blev det inte kul ikväll.

Omvärldsanalysen var också platt. Oengagerande. Reinfeldt misslyckades med det viktiga i ett politiskt tal, att måla bilder som folk kan begripa, att nå sin publik och skapa känslor. Nu blev det statistik. Siffror. Det undantag som bekräftade regeln, några av de internationella passagerna som blev helt ok, underströk närmast problemet i det övriga talet.

På slutet så återanvände Reinfeldt ett av de retoriska grepp han verkar gilla allra mest och använt ofta tidigare - till exempel i Almedalen. Han angrep motståndaren utan att nämna honom vid namn.

Det här greppet bygger i Reinfeldts version på två delar. Ett: Var så tydlig du kan så alla förstår vem du pratar om men nämn aldrig personen vid namn, utan säg istället "det finns de som säger att ...". Och två: ta sedan i precis hur mycket som helst, måla upp vilken vulgär bild av motståndaren du vill, för det spelar ingen roll. Du har ändå varit statsmannamässig i och med icke-namngivandet.

Därför kunde statsmannen Reinfeldt avsluta kvällens statsmannatal med att i praktiken hävda att socialdemokraten och Håkan Juholt är mot färgteve och fler kanaler än en på teven.

Seriöst? Nej. Sakligt? Ännu mindre.

Men vad spelar detta för roll. Vi talar ju ändå om en statsman. Som ibland ligger vaken om nätterna och funderar på om det finns något annat levande där uppe, bland stjärnorna.

Läs också Katrine Kielos och Victor Bernhardtz pricksäkra analyser.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, almedalen, fredrik reinfeldt och annat intressant

Plötsligt saknar jag den goda nyliberalismen

2011-07-04T11:42:00.003+02:00

"Kan konservatismen komplettera liberalismen" var temat på det frukostseminarium som i morse inledde tidskriften Axess satsning på idédebatt under Almedalsveckan. Det blev under Neo-redaktören Paulina Neudlings ledning ett samtal mellan libertarianen Mattias Svensson, den konservative Johan Tralau och SvD:s ledarskribent Per Gudmundsson. Tre män i en kyrkoruin, twittrade någon elakt, men mitt mest bestående intryck var insikten att det trots att läget just nu är ovanligt ansträngt inte kommer bli någon skilsmässa, och att utrymmet för den som vill plocka upp de mer sympatiska dragen som faktiskt finns inom liberalismen därmed är stort.

Isobel Hadley-Kamptz skrev för några dagar sedan en ledarkrönika med några formuleringar som fångade mig. "Jag växte upp politiskt i en svensk nyliberalism där frågan om fri invandring var helt central. Att söka lyckan varhelst man önskade var lika självklart som att få bli kär i vem som helst eller få dricka sprit så länge man önskade på krogen. Rättighetsdiskussionen kombinerades emellanåt med konkret gömmande av flyktingar, ett brott som bland nyliberaler sågs som ett sant hederstecken" skriver hon och fortsätter: "Detta är den höger som var min."

Och jag känner igen Hadley-Kamptz höger från min egen uppväxt i det tidiga nittiotalet. Frihetsfronten och den tidens nyliberaler var höger, visst. Men det fanns också något annat där. En uppsättning värderingar som var antiauktoritära. frihetliga, ett genuint engagemang mot förmynderi och för varje människas (lika) rätt att faktiskt forma sitt eget liv, kombinerad med ett stort mått av utvecklingsoptimism, förnuftstro och entusiasm inför framtiden. Känslor som lika väl kan kallas för progressiva eller till och med vänster.

Men Frihetsfronten var alltid höger. Jag minns själv ett möte någon gång i slutet av min egen gymnasietiden på frontens svartklubb, där jag hamnade bredvid en ung man som inte bara såg ut som din genomsnittliga MUF:are (frisyren, pratet, den smalrandiga skjortan) utan också tyckte som en. Där fanns det småsinta föraktet, sossehatet, en uppsättning klassbaserade värderingar och en stil mil från Johan Norbergs genomcharminga intellektualism eller ens Christian Gergils (kanske inte lika charmiga, iof) uppkäftiga anarkism. Ändå kände denna unga man att han var hemma där, att det var hans folk. Och han hade naturligtvis rätt.

Äktenskapet mellan liberalismen och konservatismen slöts över den ekonomiska politiken, vilket Mattias Svensson också påpekade i morgonens seminarium. Det innebär att det är en allians främst riktad mot en gemensam fiende. Politiskt är den fienden socialdemokratin eller socialismen, i förlängningen handlar det dock om välfärdsstaten och kanske framförallt strävan efter att via politiken verka för ökad social jämlikhet.

Utgångspunkten för detta är, som jag kan förstå det, någon sorts Hayek-inspirerad analys av att vägen till träldom inleds med sociala välfärdsreformer. Problemet är naturligtvis att detta resonemang inte håller. Det behövs inga socialförsäkringssystem för att staten ska tycka att det är en bra idé att massövervaka sina medborgarna, ingen offentlig sjukvård för att frågan om hur folk beter sig mot varandra i sängkammaren ska bli en fråga för politiska avgöranden. Det enda en politik som tar sikte på att minska statens omfördelande ambitioner kommer att uppnå är ökade klyftor. Vilket i sin tur naturligtvis ökar misstron i samhället. Vilket öppnar upp för en ännu mer repressiv stat. Något de konservativa naturligtvis kommer att utnyttja.

Hadley-Kamptz tog i sin artikel sikte på vad hon uppfattade som konservativt betingad kritik av i det fallet mångkulturalism som idag blir allt vanligare. Känslan av det faktiskt pågår en konservativ resning inom borgerligheten kännetecknade också morgonens seminarieövning. Johan Tralau närmade sig det mest uttryckligt, när han i sitt inledningsanförande slog fast att konservatismen fortsättningsvis skulle "vägra agera röstboskap". Per Gudmundsson avslutande med att spå att fler mer vänsterliberaler kommer att söka sig till andra partier (framförallt miljöpartiet), och gav dem den lakoniska hälsningen: Godspeed.

Svenska nyliberaler kommer dock till övervägande delen inte ta det steget. De sitter alltför hårt fast i den politiska dramaturgi de så tydligt är en del av. Kampen för den "ekonomiska liberalismen" (dvs mot den sociala jämlikheten) är så viktig, så att i dess namn kommer man att förlåta både det ena och det andra från en mer konservativ höger. Ge oss en ekonomisk politik vi uppskattar (dvs skattesänkningar, avregleringar), så kommer vi att kunna hålla ihop "oavsett hur illa vi tycker om varandra" slog Mattias Svensson fast. Och jag tror att detta är en helt riktig analys.

Det finns mycket sympatiskt i det liberala idéarvet. Därför är det tråkigt att de dragen från den svenska nyliberalismens nittiotal idag är satta på så fullständigt undantag inom borgerligheten. Miljöpartiet och inte minst Maria Wetterstrand var tidiga att förstå detta, och har under lång tid flirtat ohämmat med svenska liberaler. Per Gudmundsson hade säkert rätt i att detta kommer ge fortsatt uttdelning.

Själv skulle jag vilja vidga perspektivet ytterligare. Finns det ett utrymme för vänstern att ta tillbaka initiativet i inte bara det frihetliga utan även det framtidsoptimistiska, arvet efter upplysningen? Visa på det positiva sambandet mellan frihet och jämlikhet. Men även förlita sig på människors förmåga att faktiskt forma sina egna liv, och visa att politkens uppgift snarare är att riva ner hinder för att detta sker?

Så tänker jag, när jag lämnar Axessruinens mörker.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, idepolitik, nyliberalism, konservatism, axess, almedalen, mattias svensson, johan tralau, per gudmundsson, paulina neuding och annat intressant

Nu tar staten över den borgerliga idéutvecklingen (och ja, du ska betala)

2011-07-04T07:14:00.001+02:00

När Fredrik Reinfeldt gjorde sin partisekreterare Per Schlingmann till statssekreterare i stadsrådsberedningen med ansvar för att marknadsföra den borgerliga regeringen var kritiken omfattande för att gränsen mellan vad som var parti och vad som var stat/regering nu suddades ut. Idag tar de fyra borgerliga partiledarna detta ännu länge. I en debattartikel på DN-debatt gör de en stor sak av att regeringen nu ska tillsätta en Framtidskommission, där de fyra partiledarna ska få sitta tillsammans med ett gäng experter och fundera över vad man ska göra med framtiden. Borgerlig idéutveckling blir nu en fråga för staten och skattebetalarna.

Personligen har jag inga problem med att de borgerliga partierna efter fyra år i regeringen känner sig lite idéfattiga. Så kan det bli. Varför vi skattebetalare nu ska förväntas lyfta på hatten och jubla för att de nu tänker använda sig av statens resurser för att finansiera någon säkert jättetrevlig seminarieövning där de får bolla idéer med varandra är däremot svårare att se.

Hade ambitionen varit att skapa en bred diskussion om de stora framtidsfrågorna är det en sak. Det finns former för det, exempelvis genom en parlamentarisk utredning. Dagens almedalsutspel är däremot något helt annat. Även om det inte var avsikten, sätter det obarmhärtigt fingret på en borgerlighet som dels saknar egna idéer för framtiden, dels så saka växt ihop med den statsapparat de bara för några år sedan var djupa kritiker till.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringen, alliansen, framtidskommission, almedalen och annat intressant

Utbildning i fokus hos ojämn MP-duo

2011-07-03T22:02:00.002+02:00

Jag är så gammal att jag kom ihåg när Gustav Fridolin kallade sig Gustav Fridolin Junior. Då var han rekordungt superkaxigt språkrör för miljöpartiets ungdomsförbund Grön Ungdom. Idag är han rekordungt språkrör för Miljöpartiet. Frågan jag ställde mig när han i kväll premiärtalade i Almedalen var om han fortfarande skulle vara lika kaxig. Och hur relationen till parhästen Åsa Romson skulle hanteras. Svaret på den sista frågan blev "inte särskilt bra". Och på den första att "kaxig" inte längre är riktigt rätt ord.

Om jag vore miljöpartist skulle jag förmodligen lida av en svårartad hybris just nu. Från att ha varit något av som närmast måste liknas vid en politisk driftkucku, en välvillig men fullkomligt förvirrad gräsrotsrörelse av människor som vill så väl men inte har en aning om hur det fungerar, är de idag centrum i svensk politik och inte bara gillade utan till och med respekterade av så gott som alla.

Väldigt mycket av denna framgång kan tillskrivas det förra miljöpartistiska ledarskapet. De drev igenom strategiska genidrag som omröstningen om att släppa kravet på EU-utträde inför det förra EU-parlamentsvalet (på så sätt blev det fortfarande i grunden eu-kritiska miljöpartiet det enda parti som lyckades rida på den försiktig eu-positiva vind som svepte genom väljarkåren), och på en mängd områden gjorde de praktiskt taget om sitt parti till något som folk uppfattade faktiskt gick att rösta på (ibland med rätt drastiska metoder).

De finns de som säger att (mp) är ideologilösa. Jag håller inte med. Det finns någon form av måhända inte helt precis men dock någorlunda tydlig ideologisk bas som går bortom frågor om ekologi och klimat (Kajsa Borgnäs skrev fint i Tiden om detta för ett tag sedan).

Men exakt vad innebär detta? Det är svårare att säga. Partiets bas är unga, högutbildade, storstadsmänniskor, företrädesvis kvinnor. Det finns någon typ av humanistisk, progressiv, kärna där. Men partiet står också något alternativt, avvikande. "Skäggen". Militant EU-motstånd, hård civilisationskritik, medborgarlön och tillväxtfientlighet. Att dämpa det alternativa och lyfta fram det progressiva var det förra ledarskapets uppenbara strategi. Och den vägen fortsatte de nya ledarna på idag.

För vad både Fridolin och Romson valde att fokusera på var utbildningspolitiken. Fridolin pratade folkbildning och lyfte fram sina egna erfarenheter som folkhögskolelärare. Romson kritiserade regeringen för att skära ner på Komvux. Svenskt Näringslivs idiotutspel om att studenter på vissa utbildningar (företrädesevis humanistiska) skulle få sämre studiemedel blev ett öppet mål för en mer bildningsfokuserad kunskapssyn. Till och med högskolepolitiken fick sin beskärda del. Och lärarlönerna. Allt under slagordet att det är ingen kostnad att lägga pengar på utbildning, det är en investering.

Strategiskt är detta helt rätt. Ta frågor som spelar utmärkt med väljarbasen (miljöpartiets unga kvinnliga akademikerväljare har antagligen inga problem med tanken på bättre studiemedel och tycker nog inte heller att idéen att straffa studenter som väljer att läsa humaniora är särskilt begåvad) och som dessutom ligger skyhögt bland vad folk prioriterar som viktiga politiska frågor. Låt Fridolin med sin energi och ungdom gå i klinch med en Jan Björklund som ju som en allt repigare skiva på trött repeat. Untyttja den trovärdighet som att vara ett ungt, högutbildat parti (både sett till väljare och företrädare) faktiskt innebär för att muta in detta område.

Det är smart tänkt, helt enkelt. Utnyttja det manöverutrymme det ger att inte vara del av en allt stelare borgerlighet för att skapa ett verkligt urbant socialliberalt parti, med radikala/progressiva förtecken. Utbildningspolitiken är naturligtvis en utmärkt plattform och utgångspunkt för detta. Flirten med arbetarrörelsens bildningstradition gör det hela än mer kittlande.

Fast här visar sig också strategins problem. Miljöpartiet har ingen unik politisk profil i utbildningsfrågorna. Det är - sakmässigt - som någon skrev på twitter, "sosse light". KomVux, folkbildning, tom högskolepolitiken. Vi har hört det förr. Från ett annat håll.

Till detta kommer också de andra inkörningsproblem den nya ledarduon visade prov på. Fridolin är i mitt tycke en utmärkt talare. Men det är ett tag kvar innan han vuxit in i den kostym han nu försöker sätta på sig. Och Åsa Romson gjorde en allvarlig miss som ställde sig på scenen efter sin betydligt mer färgstarke manliga kollega. Hennes retoriska brister blev pinsamt uppenbara. Dessutom förstärktes den inte helt bekväma stämningen av att Romson först introducerades som "komplement" till Fridolin och dessutom sedan av någon outgrundlig anledning valde att svara på detta genom att utnämna Fridolin till sitt "förband". Det var inte bra, helt enkelt.

Trots detta: klart godkänt för kvällens tal. Fridolin är en frisk fläkt. Det är genuint njutbart att höra bildningsperspektivet lyftas fram i utbildningsdebatten. Jag är personligen mycket nöjd med att vi slapp flirtar såväl högerut som mot partiets mer fundamentalistiska falang. Och om den allvarligaste politiska kritik jag med mina egna partisympatier kan komma på var att det lät lite "sossigt" inser ni att det inte var särskilt mycket som direkt stack i öronen under talen.

Förhoppningsvis var det vi såg i kväll början på en nya fas i den utbildningspolitiska debatten i Sverige. Det är i sådana fall inte det sämsta. Om Gustav Fridolin en gång för alla nu kan dra ett streck över det där "junior"? Så långt är jag nog inte beredd att dra det. På samma sätt som det också är helt uppebart att den nya mp-duon har ett bra tag kvar innan de når upp till företrädarnas nivåer.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, almedalen, almedalsveckan, miljöpartiet, gustav fridolin, åsa romson, utbildningspolitik, bildning och annat intressant

Fear and loathing in Almedalen

2011-07-03T10:32:00.000+02:00

Det finns tusen fallgropar. Strulande teknik (troligt). Strulande uppkopplingar (ännu troligare). De dryga 165 seminarier jag vid en första genomläsning i programmet prickade för som "intressanta". Andra åtaganden. Men vadå. Jag försöker väl. Mest för att det händer så mycket som borde kommenteras. Live från Visby. Bloggen återuppstår.

Och inte bara det. Dessutom med någon form av pretention. Lite lagom förmätet. En ambition att se bortom sakfrågor och skvaller. Någonstans vara på jakt efter the big picture. Kanske till och med större än hela Littoringate (eller borde vi kalla det Littoringate 2 - återkomsten). För de säger att Almedalen ska handla om politik. Vad är då det politiska?

Jag förutspår en ganska loj Almedalsvecka. Att veckan inleddes med en repris på förra årets skandal känns på det sättet talande. Sakfrågor drivna av enskilda intressen kommer dominera volymmässigt, i antalet arrangemang etc. Partiernas ledarskap kommer att diskuteras. Men inget nytt kommer att hända.

För sanningen är att svensk politik står och väger just nu. Vi har en minoritetsregering som alldeles nyss förstått att de faktiskt är en minoritetsregering. Både miljöpartiet och socialdemokraterna har nytt ledarskap, i socialdemokratins fall kan man dessutom säga att partiet nyss gått igenom en djupgående kris. Ekonomin tuffar på, men det går inte en dag utan att vi skymtar någon form av orosmoln vid horisonten. Åtminstone inte om vi höjer blicken bortom de svenska territorialgränserna.

Då ligger de stora frågorna snarast under ytan. Socialdemokratin och vänstern är helt uträknad över i stort sett hela Europa. Hur ser den svenska strategin för come back ut? Och hur ser utvecklingen för svensk höger ut? Vi ser idag i tomrummet som uppstår efter regeringens uppenbara idéfattigdom allt tydligare tecken på en öppen konflikt mellan mer liberala och mer konservativa element (förmodligen föranlett av att det på det idépolitiska planet tycks vara konservatismen som har initiativet). Går det att spåra något av detta mellan rosevinsminglen i Almedalen? Och så jokern i leken - vad händer med de gröna? Och vad händer med Sverigedemokraterna?

Bakom detta: det ännu större dramat. Världen efter kapitalismens (senaste) kris. Ett Sverige under omvandling, där någonting håller på att hända med de grundläggande sociala relationerna. Kapitalismens andra - och kanske mer djupgående - kris, klimatutmaningen. Den dimhöljda framtiden, frågan som dagens generationer är de första på länge att känna tvekan inför: är en annan, bättre, värld egentligen möjlig?

Förmodligen är det sämsta stället i världen att försöka blogga om svensk politik på just Visby, just nu under Almedalsveckan. Men vad tusan. Varför inte försöka. Om inte annat kanske det kan bli lite skvaller.

Nu drar jag. Packningen är klar. Från Hässelby, mot Visby. Vi hörs.

Detta blogginlägg tillägnat Marta Axner, som skrev så snällt på twitter.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, almedalen, almedalsveckan, bloggar, politiska bloggar, och annat intressant

Skolan och den liberala drömmen

2011-05-09T12:42:00.002+02:00

"År 2000 var Sverige ett av de länder där klass och bakgrund spelade minst roll. Nu år 2010 är vi istället under OECD-genomsnittet när det gäller likvärdighet mellan skolor." Det skriver socialdemokratiska studentförbundet ordförande Magnus Nilsson i ett inlägg på sajten s2013 och fortsätter: "25 % av alla landets pojkar kommer (om trenden fortsätter) snart inte ha grundläggande läsförståelse när de går ut grundskolan. Situationen är väldigt allvarlig, speciellt för en rörelse som vill minimera skillnader i utgångsläget för barn oavsett bakgrund." Och här sätter han fingret på något alldeles avgörande.

För den som vill ha en bild mer på detaljnivå (i det här fallet ur stockholmsperspektiv) över vad som håller på att hända med den svenska skolan rekommenderas detta inlägg från Marika Lindgren-Åsbrink. Det skrevs förra hösten och jag kommenterade det själv som valrörelsens viktigaste blogginlägg. Fortfarande vägrar jag tro annat än att valresultatet hade sett åtminstone något annorlunda ut om vi inom socialdemokratin förmått fokusera på denna typ av centrala frågor istället för att sväva ut åt både det ena och det andra hållet. Hade vi fått valrörelsen att handla om hur skolresultaten sjönk i takt med lärartätheten under ett borgerligt styre i Stockholms förortsskolor hade slutreslutatet blivit ett annat. Tror jag.

Skolfrågan är central eftersom den rör så många olika nervsträngar i samhället. Så gott som alla av oss har en egen relation till skolan - antingen direkt (vi eller våra barn eller barnbarn går där) eller indirekt (vi minns åtminstone hur det var). I dagens kunskapssamhälle blir det påtagligt hur viktig skolan är för att lägga grunden för landets framtida välstånd. Men i Nilsson och Lindgren-Åsbrinks inlägg hittar vi ytterligare en resonansbotten. Skolan är också grundbulten i drömmen om ett samhälle som faktiskt erbjuder alla sina barn och unga någon form av jämlika möjligheter.

Kanske kan man säga att skolan är den liberala drömmen (i ordets mest positiva bemärkelse) prövad inför verkligheten. Får den fattige verkligen samma chans som den rike? Räcker det med egen ansträngning för att ta sig till toppen? För alla? Eller ser vi andra mekanismer som träder in och i praktiken ser till att loppet är förutbestämt, att banan är riggad från början?

Modern forskning pekar som jag ser det på att den teoretiska spänning mellan de som förespråkar jämlikhet i utfall och de som istället förordar allas jämlikhet i chans när det kommer till praktisk politik är överdriven. Den sociala rörligheten (dvs jämlikhet i chans) är störst i samhällen som också präglas av en hög grad av jämlikhet i utfall (se till exempel denna utmärkta rapport och forskningssammanställning).

Det är inte svårt att föreställa sig hur dessa samverkande mekanismer ser ut. Ojämlikhet reproducerar sig själv, och vad skulle hindra personer som uppnått fördelar på vissa områden från att också växla över dessa till fördelar även på andra områden (som tex att deras barn ska få bättre förutsättningar att lyckas än andra)? Dessa mekanismer torde också bli starkare ju högre insatserna är, det vill säga, när priset för att "misslyckas" blir större.

Jag har alltid sett socialdemokratin som bärare av det bästa i den liberala politiska traditionen. Därför finns det anledning att verkligen utmana borgerligheten på skolans område. Och att ett grundtema i den utmaningen bör vara just jämlikheten. Utifrån vetskapen att frånvaro av jämlikhet leder till inte bara ett mer orättvist samhälle, utan också ett enormt mänskligt och ekonomiskt resursslöseri.

En av Jan Björklunds största skolpolitiska reformer har varit minska kunskapskraven på vissa mer praktiskt orienterade utbildningar och se till att de inte längre blev högskoleförberedande. Det har inneburit ett massivt fall i intresse för just dessa utbildningar, och åtminstone Stockholms tunnelbana har senaste tiden varit nedlusad med reklam för gymnasieskolor som bedyrar att just deras utbildning inte stänger några dörrar utan tvärtom leder till högskolebehörighet.

Och just där, där människors drömmar krockar med den borgerliga regeringens sållningsskola, finns möjligheten för något nytt att växa fram.

På tal om jämlikhet så är för övrigt Dag Larssons inlägg om Klassamhället och cancerdödligheten närmast att betrakta som dagens obligatoriska läsning. Peter Andersson skriver också om ojämlikheten i vården. Johan Westerholm skriver om motsättning mellan folkhälsa och kvartalskapitalism. Alla värda att läsa.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, jämlikhet och annat intressant

Irene Wennemo argumenterar för att socialdemokratin inte är dödsdömd

2011-05-02T11:30:00.000+02:00

Att färre jobbar i traditionella industrijobb innebär inte - trots vad olyckskorparna kraxar - att socialdemokratin är dömd till undergång. För samtidigt ser vi att stora tjänstemannagrupper hamnar i en situation där de också tjänar på och behöver en stark arbetsmarknads- och välfärdspolitik. Den allians som historiskt gjort socialdemokratin stark både behöver och borde alltså kunna återskapas i vårt moderna samhälle. Det skriver Irene Wennemo idag i ett inlägg i den öppna socialdemokratiska partiprogramsdiskussion som nu i helgen dragit igång på nya sajten s2013.

Texten innehåller också en hel del konkreta funderingar på hur en sådan politik bör utformas, exempelvis när det gäller en politik som tär hänsyn till hur ohälsoproblem förskjuts från fysisk till psykisk ohälsa. Men. Läs gärna själva och kommentera.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, s2013, irene wennemo, trygghet och annat intressant

Första maj-tal: Gör Stockholm till världens bästa ställe att växa upp på. För alla.

2011-05-01T17:25:00.004+02:00

Eftersom mitt manus blåste bort och jag fick köra helt ur huvudet är detta nog inte exakt vad jag sa idag i mitt första maj-tal i Högdalen söder om Stockholm. Men det är ungefär hur jag hade tänkt det, hursomhelst. Och jag tror att huvudpoängen - att vi borde ena oss bakom en vision om att göra Stockholm till världens bästa ställe för barn och unga att växa upp på - var ungefär densamma som jag framförde på torget. Välkommen att läs och kommentera:

Jag vill börja med att tacka för att jag fått chansen att tala här inför er idag. Det är första gången jag håller första maj-tal här i Högdalen, och jag är verkligen både glad och stolt över det förtroendet. Jag heter Johan Sjölander och är socialdemokratisk sjukvårdspolitiker här i Stockholm, och frågor om sjukvården och hur den kan bli mer jämlik är saker som engagerar mig mycket och som jag kommer att återkomma till. Men jag tänkte faktiskt börja i en lite annan ända.

För när jag för några dagar sedan satt och funderade på vad jag skulle säga här idag, då kom det en barngrupp promenerade på parkvägen utanför huset där jag bor. Ni vet; det var ett gäng spralliga och skrattande ungar med sådana där färgglada västar av något slag på sig och så några hjältemodiga vuxna som försökte göra sitt jobb och hålla koll på det där härligt sprudlande kaoset som liksom forsade fram som någon sorts fjällbäck längs med parkvägen.Det var en väldigt idyllisk bild. Solen sken och barnen skrattade och de vuxna såg ut att verkligen trivas med sitt jobb. Det var killar och tjejer och barn med olika hudfärg och vissa höll varandra i handen och andra sprang mest runt och lekte och hela den här bilden, den fick mig att verkligen tänka efter.

Jag blev själv pappa för drygt fyra år sedan. Fyra och ett halvt faktiskt (det är viktiga grejer, det där med de halva åren). Jag har nu två fantastiska döttrar. Och ni som är föräldrar eller morföräldrar och säkert alla ni andra också, ni vet vad jag pratar om när jag säger att det där förändrar allt. Hela perspektivet liksom förskjuts. Plötsligt finns det någon annan där, någon som på något märkligt sätt är viktigare i ditt eget liv än du själv är.

Det här ger också politiska tankar. Politiska idéer. För vad handlar politik egentligen om? Bortom kvällstidningsrubrikerna och det taktiska spelet vi ser om på teve: så handlar politik för mig om hur vi väljer att ha det tillsammans. Hur löser vi våra gemensamma angelägenheter? Vilken typ av samhälle är det som vi vill leva i – tillsammans?

Och då säg jag den här förskoleklassen komma skrattandes och lekandes och tanken som slog mig när jag satt där i solen och funderade på vad det var jag egentligen ville säga er här på Högdalens torg när jag skulle första maj-tala var den enkla att; kan det finnas någon viktigare uppgift för oss alla – tillsammans – att ta oss an, än att göra det här samhället, den här staden, till den bästa staden för alla barn och unga att växa upp i?

Då måste vi också orka se, att den här idylliska vårpromenaden som jag såg där på parkvägen, att det tyvärr inte är hela verkligheten. Då måste vi se, att vid sidan av leken och skratten och glädjen finns det de som har en annan situation. Det finns stunder som inte är lika ljusa, situationer som inte är lika idylliska.

Ni vet vad jag pratar om. Vi lever i ett samhälle där barnfattigdomen ökar. Det finns många unga både tjejer och killar som mår psykiskt dåligt, som har ångest, ont i magen, kanske svälter sig själva, för vissa går det så långt som att man försöker ta sitt liv. Barnvärlden är ingen skyddad verkstad, utan tvärtom: alla de problem som vi vuxna upplever med arbetslöshet, missbruk, klassklyftor, diskriminering:, bristande jämställdhet mellan könen: allt det där slår också på barnen. Det slår på de unga. När vi vet att de som halkat efter allra mest ekonomiskt under alltför lång tid är de ensamstående föräldrarna - främst mammorna - då vet vi att det slår också på barnen. På de unga. Det finns inte och kommer aldrig finns någon hundraprocentig barriär, någon mur som skyddar barndomen, som skyddar de som växer upp.

Och förstår vi det, då har vi ett val. Antingen säger. Oj då. Det var ju trist. Så kan det gå. Men det finns inget man kan göra åt saken. Tyvärr.

Eller så väljer vi en annan väg. Eller så ställer vi oss upp och säger; nej. Det här går inte längre. Här drar vi en gräns. Vi är medborgare i det här landet och vi vill inte vi tänker inte vi kommer inte acceptera ett samhälle som gör att barn far illa. Att inte alla får de chanser de förtjänar, att inte alla får samma chans att promenera i solen.

Och det mina vänner handlar om politik. Det handlar om exakt de saker vi står här och demonstrerar för på första maj.

Det handlar om förskolegruppernas storlek. Får personalen verkligen möjligheten att se alla barn, eller börjar barngrupperna bli för stora för att det ska bli möjligt? Ger öppettiderna på förskolan verkligen möjligheter till mamma eller pappa att leva sitt liv utan att behöva ständigt stressa för att få alltihopa att hålla ihop?

Det handlar om skolan. I Stockholm kan vi idag se en utveckling där kunskapsresultatet sjunker i takt med lärartätheten i många av våra förortsområden. Är det att ge alla unga samma chans? Är det att investera i det viktigaste vi har; de uppväxande generationernas kunskapstörst och skaparvilja? Nej – säger jag – den här utvecklingen måste vändas.

Och det handlar om kulturen, om idrotten, om fritiden. Ger vi alla samma chans? Eller höjer vi avgifterna så att bara några få får möjligheten att verkligen utveckla sig och sina intressen som människa till fullo? Tyvärr, mina vänner, är svaret det senare. Idag förs en utveckling som går åt helt fel håll.

Menar vi allvar med att vi verkligen vill detta, att vi verkligen är beredda, att sluta upp bakom visionen om att vår stad, vårt samhälle, ska vara det bästa samhället i världen att växa upp i då måste politiken förändras på alla dessa områden. Ändras bort från den borgerliga politik som förs i Sverige och Stockholm idag. Den idéen hoppas jag att vi som samlas här idag kan sluta upp bakom.

Men det räcker inte där. För barn och unga lever inte i isolerade oaser. Ska vi tillsammans bygga ett samhälle som är bra för de små kan vi inte blunda för oss vuxna.

Ingenting är så upprörande i dagens samhälle som hur vi behandlar våra sjuka och arbetslösa. Vi utförsäkrar cancersjuka, tvingar dem att söka socialbidrag. Vi gömmer undan arbetslösa i ofta närmast förnedrande former i märkliga åtgärder med namn som leder tanken till någon ruskig science fiction-film, som fas tre.

Det är inte anständigt. I ett anständigt samhälle behandlar vi inte varandra så. Och det slår på de vuxna och de slår på barnen. Den ökande barnfattigdom jag nämnde inledningsvis handlar ju inte om att barnen i sig blir fattiga. Det handlar om föräldrarna och väldigt ofta handlar det om försämringar i våra gemensamma försäkringssystem.

Jag jobbar politiskt med sjukvårdsfrågor. Det är ett väldigt spännande område. Men det är också förskräckande. För man ser saker väldigt tydligt. Man ser hur i dagens Sverige, i dagens Stockholm, saker som hälsa och livslängd, fortfarande är väldigt intimt förknippade med var du bor, vilket yrke du har, vilken klass du tillhör. Det finns en ojämlikhet i hälsa och välbefinnande, som inte borde få finnas, i ett modernt och jämlikt samhälle som Sverige.

Och när klassklyftorna djupnar. När långtidsarbetslösheten biter sig fast – för vissa. När anställningsförhållanden blir mer otrygga. Ja, då kommer det med ett pris. Det kommer med ett ojämlikhetens pris. Och det priset betalas inte bara av de som direkt drabbas – även om det är förskräckande nog. Det betalas av alla oss andra också, som tvingas leva i ett samhälle som fungerar sämre som tar tillvara på sina tillgångar sämre.

Och det priset betalas av barnen och de unga.

Vad jag står här för att säga. Vad jag bestämde mig för att jag vill försöka få fram till er, när jag nu fick chansen att tala här i Högdalen på första maj. Det var detta enkla. Ingen enda unge ingen enda ungdom ska behöva betala detta ojämlikhetens pris.

För mötesdeltagare. Alla ni som står här och lyssnar. Många frågar sig varför vi firar första maj. Och vad är det egentligen vi firar? Handlar det om traditioner? Javisst. Handlar det om att det är kul att träffa vänner och bekanta och gå med plakat? Ja, säker en hel del av det också.

Men det finns något viktigare än så. En djupare betydelse av att vi samlas här.

Vi står här för att vi tror på något. Vi står här för att vi tror på möjligheten att förändra. Vi står här för att oavsett hur mörkt det är där ute och hur dystert det ser ut med klassklyftor som vidgas och människor som far illa så håller vi upp ett ljus en fackla och vi gör det genom att samlas här idag. Vi håller den här facklan levande och vi säger att vi kommer inte att tystna, vi kommer inte släcka ljuset, vi kommer inte att ge upp. Därför står vi här och därför stod vi här förra året och därför samlades andra människor på första maj för hundra år sedan och därför kommer andra att samlas denna dag långt efter det att vi har slutat marschera.

Jag är så oerhört glad över att jag fick komma hit och tala och ännu gladare över att ni kom hit för att lyssna. Att ni kom hit för att ni också vill någonting. Över att ni håller den där facklan brinnande.

Det förtjänar ni alla ett enormt tack för. Håll facklan högt. Vi ses.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, första maj, barn, ungdomar, stockholm, uppväxt, jämlikhet, förskola, skola, kultur, fritid, sjukförsäkringen, fas tre och annat intressant

Delta i debatten om framtidens socialdemokrati

2011-04-29T12:07:00.000+02:00

"Vi tror inte på att socialdemokratins politik kan stöpas om på ett partikansli av ett fåtal personer. Visst är 'Nya Moderaterna' på många sätt en briljant politisk omdaning, men det är en toppstyrd utveckling utan större ideologiskt djup som skulle vara både omöjlig och lämplig i ett folkrörelseparti som socialdemokraterna. Och om den politiska utvecklingen i landet ska reduceras till PR-knep och ordval så kommer utrymmet för missnöjespartier bara breddas. Socialdemokratin slåss inte om makten för att visa att man kan formulera sig listigare. Vi slåss om den politiska makten för att det finns människor som dagligen hamnar i kläm på arbetet och i sin vardag och vars kreativitet och skaparkraft därmed hålls fångna. Socialdemokratin är en befrielserörelse."

Det skriver jag tillsammans med Irene Wennmo, Bo Andersson och Magnus Ljungkvist på Newsmill idag när vi lanserar den nya debattsajten s2013. Välkommen in på den och titta. Och välkommen att engagera dig, det enklaste sättet är att gilla sidan på facebook.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, s2013, partiprogram, idedebatt, reformer och annat intressant

Försöker de tråka ut oss?

2011-04-13T17:29:00.002+02:00

Jag läser Marika Lindgren-Åsbrinks blogg. Hon skriver: "Jag bloggar inte så ofta längre. Vet ni varför? För att vår regering gör mig så fruktansvärt uttråkad." Det slår mig att jag också drabbats av samma känsla. Man kan säga mycket om den regerande borgerligheten men få saker framstår så tydliga som att de är oengagerande. Samma politik. Samma förslag. Samma mediala hantering. Och jag känner mig rätt säker på att det är en av den borgerliga regeringen klart önskad effekt.

För faktum är att det som håller på att hända med Sverige faktiskt inte är oengagerande alls. Det sker saker. Politiska saker. Saker vi borde prata om. Göra något åt. Men en regering som upphöjt det tråkiga till stor statskonst lägger lite av en våt filt över alla sådana tänkbara samtal. Vem orkar bry sig? De som drabbas får väl skylla sig själva. Så kan vi andra luta oss tillbaka och njuta av ett jobbskatteavdrag steg tretton. Eller något i den stilen.

Men. Det finns en ljusning. Uttråkningsstrategin ger det möjliga initiativet till en opposition som är villig att ta det. Till den som lyckas lyfta en smula på den där våta filten och visa att det finns åtminstone ett hopp om ett alternativ. Jag läser exempelvis med stor behållning Uppsalas ledande s-politiker Marlene Burwick och Erik Pelling när de i UNT kräver sociala investeringar för att bygga samhället starkt för framtiden. Tycker det är ett sådant spännande perspektiv som vänder upp och ner på saker. Säger oss att vi kan göra saker annorlunda. Om vi vill.

Den borgerliga idétröttheten kommer säkert dessutom leda fram till motreaktioner inom det borgerliga lägret. En taktik som går ut på att först avskaffa ideologin för att därefter avskaffa politiken kommer att straffa sig. Samtidigt finns det stora risker med denna motreaktion. Risken för en högerkantring åt det auktoritära hållet är något jag skrivit tidigare om. Den risken känns inte mindre påtaglig idag.

Men. Hursomhelst. Jag blev upplyft av att läsa Marikas inlägg. Lite mindre uttråkad. Tror vi får ta det som en generell spaning. De enda som kan hindra oss från att dö av tristess är vi själva. Ingen annan kommer göra det åt oss. Allra minst regeringen Reinfeldt.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, reinfeldt, marika lindgren-åsbrink, regeringen, tristess och annat intressant

Ta tillvara på nyfikenheten, Håkan Juholt

2011-03-24T11:38:00.001+01:00

Socialdemokratin har en försiktigt uppåtgående trend i opinionen, visar bland annat en väljarbarometer från Novus som redogörs för i TV4. Till viss del kan det säkert som statsvetaren Jenny Madestam säger i inslaget ha att göra med att partiet nu lämnar det ledarlösa tillstånd man under en lång tid befunnit sig i. Att det skulle ha med tillträdande partiledaren som person avfärdar hon däremot i samma sammanhang med att "[s]venska folket vet väldigt lite om Håkan Juholt så jag tror inte att det är han som kan ta åt sig äran för uppgången". Och där tror jag kanske att hon missbedömer situationen en smula.

För det är alldeles riktigt att för en stor del av svenska folket (och även en och annan journalist och proffstyckare) är Håkan Juholt ett oskrivet blad. Men det behöver inte vara någonting dåligt. Jag skulle därför snarare vilja tolka det stigande opinionsstödet som att den tillträdande partiledaren väcker någon form av i grunden positiv nyfikenhet. Den stora frågan blir då hur denna nyfikenhet nu förvaltas.

Finns det något som den förra mandatperioden lärde socialdemokratin är det att väljarstöd måste hanteras med enorm ödmjukhet och respekt. Och stödet för socialdemokratin är fortfarande historiskt lågt. Varje steg framöver blir därför enormt viktigt. Hur utformas politiken, vilket blir tonläget, vilka människor rekryteras och lyfts fram i partiledarens närhet, vilken blir den långsiktiga socialdemokratiska strategin; både för att vinna valet men framförallt för utvecklingen av Sverige efter en eventuell valseger?

Inget jätteskutt uppåt i opinionen, men heller inget tapp. En försiktig nyfikenhet. Det är vad Håkan Juholt har att möta när han premiärtalar som socialdemokratisk partiordförande nu på lördag. Det har funnits sämre utgångslägen.

Mer om opinionssiffrorna skriver Tord Oscarsson, Sebastian Stenholm och Peter Andersson.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, håkan juholt, socialdemokraterna, och annat intressant

Kärnkraften, trygghetsillusionen och riskerna

2011-03-23T11:14:00.001+01:00

För några år sedan var jag med om en bilolycka. Det var mitt i vintern och glashalt, vi körde 90 på en 90-väg, bilen fick helt oväntat sladd, for över i andra körfältet och rakt ut i skogen. Jag kan fortfarande blunda och exakt återskapa känslan av att ligga där i den välta bilen, med tvååriga dotterns gråt (hon ropade att hon "hade ramlat", en egentligen fullt naturlig reaktion när du plötsligt hänger upp och ner i barnstolen) från det baksäte jag inte kunde komma åt mer än med en hand i den ihopklämda bilen . Till saken hör att vi alla klarade oss helt oskadda. Ingen av oss fick ens ett blåmärke. Snön tog all energi från själva kraschen, och det var ingen mötande trafik. Det mest bestående intrycket är såhär efteråt nog egentligen mest det fantastiska stöd vi fick från medmänniskor som utan att ens fundera över saken stannade upp mitt i smällkalla vintern och gav oss all hjälp vi behövde. Men det hela säger oss ändå någonting om risker.

Vi lever alla inbäddade i en känslomässig betingad trygghet om att saker och ting fungerar. Ibland - som när vi for av vägen någonstans i närheten av Ljusdal den där vintern - slits denna illusion mycket handfast sönder. Att sitta i en bil som förlorat kontrollen blir en fysisk påminnelse om vilka krafter det egentligen är du leker med när du far fram på vägarna.

Det är det jag tror många inte förstår i den diskussion om kärnkraft som den senaste tiden blossat upp efter det fruktansvärda som har hänt och som fortfarande händer i Japan. Många försöker påskina att det som ligger bakom katastrofen är unikt. Men det stämmer naturligtvis inte; om jag förstått det hela rätt så var det inte mer än 200 år sedan Japan skakades av lika kraftiga skalv. Sett ur ett historiskt perspektiv torde sannolikheten att det någonsin skulle ske igen närma sig hundra procent.

Men det är egentligen inte det intressanta. Det grundläggande i de reaktioner vi just nu ser handlar istället om två saker. Kärnkraftskatastrofen blir en påminnelse om att något kan gå fel. Och den blir en påminnelse om vad ett sådant fel skulle kunna innebära.

Vi vet ännu inte hur det kommer att sluta i Japan. Men det blir väldigt svårt att leva kvar i en känslomässig förnekelse av riskelementet med bilderna från rykande reaktorer på näthinnan. Och sett över tiden förstår vi att rent statistiskt torde sannolikheten att samma sak eller värre kommer att inträffa igen närma sig hundra procent. Kanske inte på grund av jordbävningar och tsunamis, men någon olycklig kombination av olyckliga händelser som leder till ett haveri kommer någon gång - om vi drar ut det hela i evigheten - att inträffa.

Detta gäller nu i stort sett allting. Vindkraftverk kan falla samman, dammar kan brista, kolkraftverk kan explodera. Men då kommer diskussionen in vilket som blir priset för att någonting går fel. Och det är det här som är kärnan i hela kärnkraftsdiskussionen. Är vi villiga att betala det priset?

Göran Rosenberg skriver idag en mycket välformulerad krönika i DN där han jämför kärnkraften med Faust avtal med djävulen. "Kärnkraften ingår kort sagt i den finstilta faustiska pakt som vår civilisation ingått med djävulen eller åtminstone med vårt sämre jag; löftet om paradiset åt oss själva mot risken för helvetet åt våra barn och barnbarn" skriver han. Och det är faktiskt ett helt riktigt perspektiv att anlägga på frågan.

Jag tillhör inte de som tror på någon snabbavveckling av svensk kärnkraft. Vi sitter fast i vårt avtal, och tvingas därmed förhålla oss till det. Särskilt som vi måste balansera mot en annan uppenbar och påtaglig risk, med växthuseffekten och temperaturförändringarna. Men det förefaller mig fullkomligt uppenbart att den här typen av risker (som ju utöver själva driften också handlar om utvinning och slutförvaring) inte är någonting vi kan leva med över tiden. Som civilisation - för att låna Rosenbergs begrepp - har vi ett gemensamt ansvar att peka på en färdriktning bort från kärnkraftsberoendet. Det är rimligt att Sverige ligger i framkant i det arbetet.

Kärnkraften symboliserar för många en dröm om den tekniska perfektionen, den rena energin. Att göra upp med en sådan dröm kan vara smärtsamt. Men framtiden ligger sällan i att hålla fast vid nostalgiska utopier. Det gäller kanske än tydligare när det handlar om att formulera en nykter och långsiktig energipolitik.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, energipolitik, kärnkraft, risker, japan och annat intressant

Socialdemokratisk vår?

2011-03-21T15:17:00.003+01:00

Jag brukar alltid försöka växla några ord om politiken och vad som händer i landet när jag köper mitt morgonkaffe. Den hårt arbetande småföretagare som äger den lilla kiosken vid min tunnelbanestation brukar inte vara nödbedd att dela med sig av sina synpunkter. Idag var han ovanligt om än inte oreserverat positiv. Han tyckte att det såg rätt bra ut med den nya ledningen som föreslogs (särskilt gillade han Veronica Palms namn), och undrade mest om det nu verkligen skulle bli detta förslag som slutligen går igenom. Och jag märkte delvis till min egen förvåning att jag inte ens behövde anstränga mig för att uppbåda en hel del äkta och ärlig entusism när jag svarade honom.

Den typ av process som socialdemokratin går igenom just nu är aldrig smärtfri. Rent mänskligt är jag personligen rätt glad över att kunna betrakta vad som händer på de centrala positionerna från ett visst avstånd. Många uttrycker i dagarna också en öppen irritation över både processen och utfallet av den när det gäller personfrågorna. Det finns också en uttalad osäkerhet om helgens partikongress verkligen kommer att kunna vara även ett politiskt avstamp för framtiden, och inte bara en personvalskongress.

Och visst finns det anledning att vara kritisk till mycket. Diskussionen om öppenhet får inte ta slut nu när ordförandeklubban faller i bordet om en vecka, den har bara påbörjats. Och framförallt är socialdemokratin i fortsatt behov av att nyfiket nytänkande utveckla politiken. Där tror jag tyvärr inte att vi kan räkna med att de få timmarnas debatt på den extra partikongressen kommer att räcka för att - som Jesper Meijong och Sverker Sörlin uttryckte det i en mycket läsvärd debattartikel - "hitta en riktning för samhällsomvandlingen". Men det ställer bara desto högre krav på vad som händer efter kongressen.

I helgen satt jag en stund i min trädgård och njöt av solen. Fortfarande är den till 95 procent täckt av snö. Fortfarande känns det alltför tidigt för att räkna med att våren verkligen är här. Jag vågar inte tänka annat än att det kan komma en hel del kyla, regn, säkert snö och annat elände även framgent. Men ändå. Det går åt rätt håll. Och där i min lilla del av trädgården förnam jag åtminstone en känsla eller en antydan av hur våren kan vara.

Ungefär så känns det i det socialdemokratiska partiet också. Och det är ärligt talat inte det sämsta.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, vår, extra partikongress och annat intressant

Karl Marx och otrohetsindustrin

2011-03-15T10:06:00.000+01:00

När jag åker till jobbet möts jag av en reklamkampanj på affischpelare som uppmuntrar till otrohet. Avsändare är "otrohetssajten" Victoria Milan (helt enkelt en datingsajt där gifta människor anonymt kan få kontakt med andra gifta människor) och budskapet är att en affär skapar krydda i livet och får dig att må bättre. Antagligen upprör det hela en del människor, själv tyckar jag nog mest att det hela är en lite lustig illustration på hur rätt Karl Marx egentligen hade.

Redan i Det kommunistiska manifestet beskriver Marx och Engels hur den naturkraft av orkanstyrka som är den moderna kapitalismen sliter sönder det gamla samhällets normer och värderingar. Jakten på avkastning, på profit, driver utvecklingen över hela jordklotet på jakt efter nya marknader. Än idag kan man lätt känna igen sig i författarnas kombination av moralisk förfasning och uppenbara fascination över de oerhörda krafter kapitalismen satt i rullning.

Idag är i stort sett hela världen precis som Marx och Engels förutsåg invävda i en enda global marknadsekonomi. Jakten på avkastning, på nya marknader, söker sig nu på andra vägar än de geografiska. Det handlar om att hitta behov som går att tillfäredsställa mot betalning, och i avsaknad av att sådana finns, istället skapa dem.

Som till exempel otrohet. Vilket uppenbarligen också går att tjäna pengar på. Och om det går att tjäna pengar på så kan det ju inte bara vara dåligt.

Jag är inte moralist. De flesta av de traditionella värderingar som den moderna kapitalismen slitit sönder har varit gamla och unkna och förtjänar att förpassas till historiens skräphög. Och - vill folk vara otrogna är det rimligen upp till dem och deras eget samvete. Men det går i detta sammanhang ändå inte att låta bli att tänka på David Millibands ord i gårdagens Aftonblad: "I dag handlar det om hur vi bygger en moralisk ekonomi. Socialdemokratins projekt berör inte bara hur mycket pengar man tjänar; utan hur man tjänar pengar."

Och det är en diskussion väl värd att ta. Som naturligtvis handlar om mer än att konferensgårdar och Finlandsfärjor får lite mer explicit konkurrens på otrohetsmarknaden. Egentligen.

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, otrohet, victoria milan, karl marx, kapitalism, david milliband och annat intressant

Håkan Juholt, bildningen och kulturen

2011-03-14T11:39:00.002+01:00

Jag tror att den enda gången jag egentligen har haft att göra med Håkan Juholt var inför den senaste socialdemokratiska partikongressen, och inte ens då blev det särskilt mycket av saken. Jag jobbade med att arrangera programmet på den kulturscen som fanns i anslutning till kongresslokalen, och hittade då ett arrangemang som jag tyckte skulle passa fantastiskt bra att göra om på partikongressen. Det var Håkan Juholt som inför publik pratat om Springsteens musik och vad den betydde för honom och vad jag kunde förstå det hade det varit en väldigt lyckad kväll. Min idé var att bygga på det upplägget med några andra s-profiler och andra kulturuttryck. Tyvärr blev det aldrig av och den biten fick strykas på foten mot allt annat som skulle få plats på kulturscenen. Men jag tyckte hela tiden att det var en smula synd, för själva konceptet innebar ett sätt att närma sig kulturen som jag personligen tycker hemskt mycket om.

Senaste dagarna har den blivande s-ledarens svar på en kulturenkät i Helsingborgs dagblad från 2009 delats flitigt på nätet. Det är mycket motiverat. Juholts svar uttrycker en genuin känsla för kulturen och vad den innebär i en människans liv. Eller som syrligt påpekas i kommentasfältet när DN på kulturplats väljer att återpublicera delar av enkätsvaret: ” Den här artikel får ni ta bort fortare än fort DN. Den ger en bild av en tänkande, bildad, sympatisk person. Det kan i alla fall inte vara meningen. Gräv djupare!”

Och kulturintresset verkar uppenbarligen vara grundläggande. När Göran Greider skriver försiktigt positivt om den tillträdande s-ledaren besrkiver han bland annat ett möte på en konstutställning och konstaterar att ”[Juholt] verkade mer förtjust än mig och min fru över dessa kubistiska fyrverkerier” och sammanfattar att ”det gladde mig att han verkade entusiastisk över en svensk, homosexuell målarmodernist.”

Spelar då detta någon roll? Ja, för mig gör det det. Inte för att ett brinnande kulturintresse på något sätt skulle vara en garant för ett gott politiskt ledarskap. Utan för att kombinationen av folklighet och ett intellektuellt intresse för olika former av kulturella yttringar är en del av en av arbetarrörelsens finaste traditioner.

Och jag tror att denna bildningstradition bär på en inneboende kraft även i dagens samhälle. I en tid där väldigt mycket reduceras till kronor och ören finns hos många en längtan efter djup, efter mening, efter ett samtal som handlar om något annat än priset på bostadsrätter. Och vänder vi på steken finns där också – inbillar jag mig åtminstone – en längtan efter att få förhålla sig till kulturen som något annat än en överspänd klassmarkör. Och jag tror att detta är något som förenar över klassgränserna och drar mig själv till minnes såväl långa samtal om film med kollegorna över fikabordet på äldreboendet som vidlyftiga diskussioner om böcker runt middagsbordet i innerstadsbostadsrätten.

”[M]an måste börja med en etik, inte en policy” skriver David Milliband idag på Aftonbladets ledarsida. Jag tror att det är helt rätt ansats. Och jag tror att mycket av kärnan i en fungerande socialdemokratisk etik kan ta sin utgångspunkt i rörelsens bildningstradition. Där finns människosynen, tron på utveckling, framtidsoptimismen och helhetsperspektivet. Och där finns också de kristallklara beröringspunkterna mellan traditionen och det nya, kreativa kunskapssamhälle som socialdemokratin är i så akut behov av att förhålla sig konstruktivt till.

Sveriges tyckarelit ägnar sig nu åt att med full kraft försöka förstå vad som händer med socialdemokratin i termer av höger-vänster. Jag tror att det är mer framkomligt att försöka förstå vad som händer i termer av att det är något nytt på gång. Och jag ska villigt erkänna att jag inte har en aning om exakt hur detta nya kommer att utveckla sig. Men någonstans känner jag mig i grunden väldigt nöjd med en ny partiledare som så tydligt står upp för en hel del av de värden jag själv tycker är så oerhört viktiga. Även om jag handen på hjärtat också känner mig än mer besviken över att det där Springsteen-snacket aldrig blev av.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, håkan juholt, bildning, arbetarrörelsen, socialdemokrati och annat intressant

Låt inte lobbyisterna avgöra skattepolitiken

2011-03-03T10:47:00.002+01:00

Idag presenterar centerpartiets Annie Johansson ett förslag på ett nytt avdrag i skattepolitiken, RIT (för IT-tjänster i hemmet). För några veckor sedan var Wille Crafoord ute och ville se NOT (för kulturarbetare). Detta är inte konstigt. Ju mer komplicerat och detaljreglerat vårt skattesystem blir, desto öppnare blir det för lobbyister och andra särintressen att vilja öka på just sin del av kakan. I någon mening kan vi se samma sak med den differentierade momsen, där ett (ibland framgångsrikt) sätt att öka lönsamheten i branschen är att driva på för en ändrad momssats på just de egna produkterna. Det här är en dålig utveckling på flera sätt.

För det första för att det hela snedvrider marknaden. Framgång avgörs inte av vem som har de bästa tjänsterna/produkterna till det bästa priset, utan vem som har de skickligaste lobbyisterna. Vidare så skapas ett mer komplicerat och svårgenomträngligt system. Det gör det tuffare för de som faktiskt försöker sköta sig och följa reglerna, och lättare att fuska. Byråkratin och regelkrånglet ökar. Och slutligen så sätter det en press neråt på de indirekta skatterna (eftersom det alltid kommer att vara politiskt populärare att införa ett nytt avdrag eller sänka en momssats än tvärtom) vilket ökar behovet av att istället beskatta företrädesvis inkomst.

Den socialdemokratiska kriskommissionen hade som ett av sina förslag att socialdemokratin borde ta initiativ till en bred och välförankrad skattereform. Det tycker jag låter som en bra idé. Ambitionen bör i sådana fall vara att skapa ett så enhetligt, lättöverskådligt och genomskinligt system som möjligt. Sedan vet jag inte hur långt det är möjligt att dra detta. Men den utveckling vi ser idag åt rent motsatta hållet måste åtminstone stävjas.

UPPDATERING: Dany Kessel har såklart räknat på det här också. Mycket läsvärt. SLUT PÅ UPPDATERING

Läs även andra bloggares åsikter om politik. RUT, ROT, RIT, NOT, skatter, skattepolitik, Annie Johansson och annat intressant

Cwejman klargörande i sprutbytesdiskussionen

2011-02-21T15:28:00.000+01:00

Alla partier utom moderaterna i Stockholms läns landsting fattade förra året efter många om och men beslut om att ta intitiativ till ett sprutbytesprogram för att minska smittspridningen även bland Stockholmsregionens sprutnarkomaner. För att programmet ska kunna genomföras krävs samverkan med länets kommuner. I Stockholms kommun har moderaterna lyckats fördröja processen genom att skicka ut förslaget på en långdragen remiss. Men någonstans närmar vi oss nu punkten när denna fördröjningstakik har nått vägs ände. Samtidigt väcks också tunga röster för att sprutbytesprogram borde genomföras över hela landet. Förmodligen är det bakgrunden till den debattartikel på SvD-Brännpunkt som idag undertecknas av ett gäng borgerliga politiker, några läkare och en journalist. Och det är en artikel som verkligen tjänar på att granskas närmare.

Debattartikeln ger naturligtvis sken av att vara ytterst vetenskaplig och nyanserad. Visst kan man även som lekmannaläsare studsa till vid formuleringar som att "landstingets gratissprutor [ger] större möjlighet för injektionsnarkomanerna att ta sin narkotika och vid fler tillfällen, eftersom gratisutdelningen gör att pengarna räcker längre." Det förefaller ju vara ett tämligen verklighetsfrånvänt och även en smula cyniskt resonemang. Men förutom dessa snedskär ger artikeln ett gediget intryck.

Lyckligtvis finss det dock de som ser längre än så. LUF:aren Adam Cwejman till exempel. Han gör i ett mycket läsvärt blogginlägg sin hemläxa ordentligt och går till källorna. Resultatet är häpnadsväckande. I en vetenskaplig artikel som i SvD-artikeln påstås hävda att "att underlaget inte alls ger något stöd för att sprutbyte skyddar mot hiv" står det i själva verket att "The body of evidence was more robust in relation to HIV prevention [än i frågan om Hepatit C, min anm]". Alltså precis tvärtom! Och detta är bara ett exempel bland flera.

Cwejmans blogginlägg är värt att läsa i sin helhet. I tekniskt snåriga diskussioner där begrepp som evidens och diverse medicinska auktoriteter kastas vilt omkring sig kan det ibland vara svårt att hålla fokus på själva kärnfrågan. Sprutbytesfrågan är också en med mängder av laddningar och undertoner som inte alltid är de som sedan visas upp på ytan. Då måste varje intitiativ att läsa mellan raderna och se efter vad saker och ting egentligen står för hyllas.

Vi kommer att få sprutbytesprogram i Sverige. Det känner jag mig trygg i. Jag är också övertygad om att de kommer att göra nytta. Men dagens debattartikel visar att frågan på intet sätt är avgjord. Det är ur det perspektivet Adam Cwejmans blogginlägg framstår som allra mest välbehövligt.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, missbruk, smittspridning, sprutbyte och annat intressant

Överbeläggningar, kollektivtrafikkaos och makthavare som flyr sitt politiska ansvar

2011-02-17T13:45:00.000+01:00

"Vi börjar tappa tålamodet eftersom det inte tas några beslut över huvud taget i de här frågorna. Problemet har i många år varit väl känt". Det säger Carl-Göran Ericsson, chefsläkare på Danderyds sjukhus till DN med anledning av den krisartade överbeläggningen på Stockholms sjukhus som tidningen rapporterar om idag. Stefan Engqvist på Karolinska sjukhuset fyller i och uttrycker sig som att politikernas "senfärdighet" är "provocerande mot alla dem som jobbar i vården och mot alla de utredningar som gjorts". Och det stora problemet är att de har helt rätt.

Jag kan själv som oppositionspolitiker i landstinget vittna om att situationen med vårdplatsbristen inte på något sätt är en blixt från klar himmel. Tvärtom. I åratal har signalerna varit tydliga. Ursäkterna för att slippa ta tag i problemet har varit lika många som fantastirika. Mycket skjuts på framtiden i och med att ingen torkar ta det stora greppet om vad som ska hända med Stockholms sjukvård när det nya universitetssjukhuset i Solna står klart. Fromma förhoppningar knyts till en medicinteknisk utveckling som kommer att göra själva vårdplatsbegreppet obsolet. Eller så gör man som landstingsrådet Anna Starbrink (fp) i DN:s artikel: lägger skulden på de sjukhus man som ägare och enda kund egentligen själv är ytterst ansvarig för.

Situationen på sjukhusen börjar därför se ut som den gör i kollektivtrafiken. Vi ser problemen hopa sig men istället för ledarskap och politiskt ansvarstagande skyller de som sitter på makten ifrån sig. Beter sig som om man bara blundar tillräckligt hårt så kommer det onda att försvinna. Eller så räknar man kallt med att om man bara håller huvudet tillräckligt lågt så är det ingen som kommer att förstå vem det egentligen är som bär ansvaret.

Det är naturligtvis en fullkomligt otillständig situation. För både patienter, personal och kollektivtrafikresenärer. Och en viktig påminnelse för oss i oppositionen att det finns viktigare arbetsuppgifter än att bara ägna oss åt internt navelskåderi. För om inte de i beslutsfattande ställning självmant är beredda att kliva fram och ta ansvar så måste de tvingas till det. Jag tänker åtminstone personligen göra mitt yttersta för att så blir fallet.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, stockholm, överbeläggningar, sjukvård, sjukhus, kollektivtrafik, sl, stockholms läns landsting och annat intressant

På toppen av tidens våg?

2011-02-15T16:16:00.005+01:00

Idag presenterade den socialdemokratiska kriskommissionen (äntligen) sin slutrapport. Många socialdemokrater instämmer nog i Veronica Palms jubelrop och känner igen sig i bilden av att detta utgör slutet på en fas och början på en annan: från självspäkning och självkritik går vi nu till att bygga upp ett nytt, starkt politiskt alternativ till den sittande regeringen. Själv har jag inte mer än summariskt hunnit skumma igenom dokumentet. Men det finns en formulering som fastnar och som jag tycker det finns anledning att dröja fast en smula vid.

Det kapitel i rapporten som syftar till "omvärlds- och idéanalys" inleds nämligen av ett Willy Brandt-citat som jag tycker är värt att återupprepa. "För att vara en reformistisk politisk rörelse måste man hela tiden befinna sig på toppen av tidens våg" har den gamle tyske s-politikern klokt formulerat det. Det vill säga: historien är varken en obändig kraft omöjlig att påverka med mänsklig handling eller någonting helt öppet och förändringsbart bara för att vi vill det ena eller andra.

Och detta är en balansgång. Risken finns alltid att du å ena sidan drar anpassning till "tidsandan" alltför långt. Eller å andra sidan snurrar bort dig själv i drömmande men verklighetsfrånvänd utopism. För sanningen är att citatet säger oss att vi behöver element av båda: vi måste anpassa oss till de verkliga förhållandena men vi får inte tappa viljeriktningen och ambitionen att styra utvecklingen åt det håll som är moraliskt nödvändigt och önskvärt.

Socialdemokratins styrka har aldrig varit radikalismen. Vi har aldrig varit de som förmått måla upp de mest känslostormande bilderna, aldrig de som fått blodet att svalla allra mest och hetast. Det innebär inte att det politiska resultatet inte varit radikalt. Just i denna ibland kanske lite grådaskigt kommunalhusgråa pragmatism har istället legat nyckeln till en verklig förändring. Det är kanske talande att en av partiets mest karismatiske ledare Olof Palme även han med gillande återupprepade Günther Grass gamla i grunden fullständigt osexiga beskrivning av den socialdemokratiska reformismen som en snigel, sakta men säkert på väg framåt i ständig kontakt med basen.

Det förs mycket diskussion om hur socialdemokratin ska göra för att återerövra den politiska mitten. Jag tror att nyckeln till det ligger i detta resonemang. Det handlar om att erövra och definiera begrepp som rättvisa och sunt förnuft. Att inte släppa den moraliska grundtonen men att visa att vi förstår och förmår att omvandla denna samhällskritik till praktiskt genomförbar politik i vår tids moderna, globaliserade samhälle. Eller med andra ord: det kanske inte är de mest högflygande planerna och storslagna reformsförslagen socialdemokratin är som mest i behov av nu, utan snarare ett nyktert tilltal och en tydlig känsla av att vi vet varför vi finns till, vad vi vill göra och hur detta går att åstadkomma på ett sätt som är så bra som möjligt för det stora flertalet.

Då är ansatsen att befinna sig på toppen av tidens våg helt riktig. Och vi måste också någon gång ta steget att våga kontrastera den utveckling vi vill se med den som råder för stunden. För faktum är även om det kan vara en jobbig sanning för vissa att det inte är socialdemokratin som sätter den politiska dagordningen i dagens Sverige. Och ska socialdemokratin kunna bli det naturliga mittenalternativet i svensk politik så handlar det också om att visa att den sittande borgerliga regeringen inte är det - utan att som parti falla i fällan att framstå som en opposition som är mot majoriteten bara därför att.

Jag har under senaste tiden brottats med två allt tydligare känslor. Den första är att det blivit skrämmande klart för mig varför socialdemokratin måste vinna nästa val. Och den andra att jag insett min egen osäkerhet runt frågan hur det ska vinnas. Det vill säga jag ser allt tydligare hur samhället slits itu och vilka negativa effekter det får för den framtida utvecklingen. Samtidigt som jag också inser kraften i de ituslitande krafter den borgerliga politiken satt i rullning och känner en oerhörd respekt för svårigheten att övervinna dem.

Kanske kan kriskommissionens slutrapport erbjuda några svar på även detta. Jag ska åtminstone läsa igenom den mer noggrant och kommer säkert återkomma med kommentarer här på bloggen. För i grunden känner jag mig trots allt tydligt optimistik. Det finns en väldig kraft i den socialdemokratiska tanken om ett samhälle som kombinerar jämlikheten och utvecklingen till ömsesidig nytta för varandra. Och det finns en styrka i socialdemokratins moraliska vision som om den bara kombineras med en återerövrad trovärdighet i frågor runt ekonomi, jobb och utveckling kommer att ge den borgerliga regeringen en rejäl match.

Och så mycket har jag läst av slutrapporten att det tycks som om det verkar vara även kriskommissionens utgångspunkt. Vilket ju känns bra, onekligen.

Många skriver om slutrapporten: tex Johanna Graf, Calle Fridén, Marika Lindgren-Åsbrink (som ju varit med och författat rapporten), Röda berget, Peter Andersson, Ewa Jansson, Johan Westerholm och naturligtvis även en hel hoper andra.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, kriskommissionen, s förändras, olof palme, günter grass, och annat intressant

Om vad som händer framför ögonen på oss utan att vi gör något

2011-02-15T12:08:00.001+01:00

"Om jag ser några personer som uppenbart är i färde med att begå ett bankrån så ingriper jag. Så fungerar inte samhället när det handlar om barn i riskmiljöer. Man inte bara inväntar att brottet verkligen har begåtts mitt framför ögonen på en. Sedan avvaktar man i många fall att någon faktiskt anmäler det hela också. Innan man gör något. Men då är det redan försent."

Ungefär så uttryckte sig en polis jag häromdagen hade förmånen att äta en lång och givande lunch tillsammans med. Han gav också många skakade exempel på exakt vad det var han menade. I många fall är det "det gamla vanliga". Revirpinkeri mellan olika verksamheter (skola, social, polis etc). Strävan efter att hitta enklast möjliga lösning, att skicka problemet någon annanstans. Ibland så enkelt som bristande kompetens.

Jag träffade för en tid sedan en person som arbetade på förskola. Hon menade på fullt allvar att hon redan när barnen var i fyraårsåldern kunde peka ut vilka det skulle gå bra för, och vilka som inte skulle klara sig. Säkert överdrev hon för poängens skull. Det finns många exempel på människor som lyckas trotsa samhällets negativa förväntningar på dem. Och tyvärr också exempel på det motsatta. I slutändan är vi alla trots allt individer.

Men lika säkert var hon inte helt ute och cyklade. Det finns riskfaktorer och samhälleliga strukturer som allvarligt påverkar din möjligheter. Som begränsar eller frigör. Och det finns också något hoppfullt i detta. För samhälleliga strukturer går att ändra på. Vi behöver alltså inte sitta still och titta på hur bankrånet begås framför våra ögon. Vi kan göra skillnad. Och förhindra att något brott överhuvudtaget kommer att begås.

Ofta handlar det om synnerligen osexiga saker. Kompetent vuxen personal i ungas närhet. En polismakt som är närvarande även mellan utryckningarna. Ett förebyggade arbetete som fångar upp och förebygger inte minst psykisk ohälsa. Stöd även för och riktat gentemot föräldrar. Den gamla välkända samordningen.

Och personligen är jag väldigt glad över att det finns åtminstone en aktiv polis där ute som faktiskt bryr sig. Det är en känsla som bara den gör de timmar jag ägnade åt denna lunch värt det.

PS: Hoppas ni har uppmärksammat kampanjen Vart femte barn som handlar om alla de barn som just idag lever i familjer som präglas av alkoholmissbruk. En viktig påminnelse.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, missbruk, förebyggande, polisen, psykisk ohälsa, samhället och annat intressant

Bortom det politiska hyckleriet döljer sig någonting mycket viktigare

2011-01-26T00:34:00.000+01:00

Ni minns retoriken för några år sedan. Socialdemokraterna kastade aktivt ut inte minst unga människor i sysslolöshet och bidragsberoende bara för att kunna hyfsa till arbetslöshetsstatistiken. Hette det. När ny statistik nu visar att antalet unga som förtidspensioneras inte har minskat utan tvärtom accelererat drastiskt under den senaste borgerliga mandatperioden doftar det därför tungt av politiskt hyckleri. Men bakom detta döljer sig en mycket större fråga. För vad det hela egentligen handlar om är om vi är förmögna att bygga ett samhälle med plats för alla eller inte. Och den frågan måste behandlas på yttersta allvar.

Så även om det ligger nära till hands att ta till den typen av argument så tror jag inte att orsaken att förtidspensioneringarna av unga blivit så många fler under regeringen Reinfeldt är att de vill dölja ungdomsarbetslösheten (även om de säkert skulle vilja göra det också). Jag tror att orsaken snarare ligger närmare något Veronica Palm är inne på när hon bloggar om en annan aktuell fråga, de ökande sjukskrivningstalen vi ser just nu. "För att få en fungerande arbetsmarknad och för att ta vara på människors vilja till arbete krävs både en anständig sjukförsäkring och en anständig arbetsmiljö. På båda punkterna går Sverige kräftgång" skriver hon och det ligger väldigt mycket i det.

När Fredrik Reinfeldt formerade nya moderaterna inför valet 2006 lyckades han sätta fingret på något som verkligen var en svag punkt hos socialdemokratin. Hur upprätthåller vi arbetslinjen i en produktivitetsdriven ekonomi med allt större krav på den enskilde? För svaret för alla dem som inte klarar av att hänga med i tempot kan väl omöjligen vara sjukpenning och förtidspensionering. Det förefaller varken mänskligt eller ekonomiskt motiverat.

Vi vet nu att det borgerliga svaret på den frågan egentligen inte tog sikte på själva utanförskapet som sådant eller människorna som befann sig i det utan snarare på dess kostnader för oss andra, skattebetalarna. Det lämnar fältet öppet för andra att utifrån samma grundläggande frågeställningar ta sig an en annan diskussion som leder fram till andra politiska lösningar. Nämligen den om hur vi genom en kombination av arbetsmiljöarbete, rehabilitering, riktade subventioner och andra åtgärder kan bygga ett samhälle där allas skaparkraft och energi istället tas tillvara efter bästa förmåga. Och där de som faktiskt är för dåliga för att under kortare eller längre perioder utföra något arbete ska slippa känna piskan vina över ryggarna utan istället kunna fokusera på att leva ett så bra liv som möjligt.

Att ta sig an detta är en angelägen politisk utmaning. En utmaning en förnyad socialdemokrati borde ta sig an med full kraft.

Peter Andersson skriver bra om detta och var den som fick mig att notera nyheten.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, förtidspensioneringar, sjukersättning, arbetsmarknad, rehabilitering, arbetsmiljö, socialdemokrati, veronica palm och annat intressant

Newsflash: Kapitalismen är inte alltid god

2011-01-19T11:19:00.001+01:00

Jag tänker på den där grushögen som under en lång tid ersatte torget i Bollnäs. Det som folket kallade för "öken". Jag såg den där högen en sommar när jag som vanligt var på besök. Bakgrunden fick jag dock klart för mig långt senare. Kommunen hade i januari 2009 sålt torget till företaget Sjaelsö. Tanken var att de skulle upprusta och modernisera. Alla var glada. Men ingenting hände. Förrän i mitten av juli. Då satte någon upp en meterhög, gul kamel mitt på torget. Mitt ute i öknen. I övrigt stod det still.

Det finns en politisk naivitet i relationen till det privata näringslivet. En sorts ohelig allians mellan ideologiskt skolade borgare och socialdemokrater som är så rädda för kunna beskyllas för att vara näringslivs- eller till och med tillväxtfientliga att de istället snurrar iväg åt andra hållet. Det handlar också om styrkeförhållanden: det finns stora pengar att tjäna på skattepengar och finns det något näringslivet är bra på så är det att tjäna pengar. Den politiska förmågan att istället hålla i pengarna är tyvärr inte alla gånger lika utvecklad.

Ett exempel på hur det kan gå riktigt illa kan vi se i den moderata försäljningen av ett antal Stockholmsköpcentrum till skandalvärden Boultbee. Ragnar Harge som representerar centrumsamverkan mellan småföretagarna i dessa centrum skriver idag om det på Svenska Dagbladets debattsida. Hans analys är tydlig. Vad Boultbee ägnar sig åt är vad Harge kallar "dräneringskapitalism". Det handlar om att "[s]tora belopp från hyresintäkter kan föras bort ur den svenska verksamheten under det att uppmärksamheten riktas in på tvister och bråk om hyreshöjningar. Fastighetsunderhållet kan minskas vilket ökar möjligheterna att frigöra intäktsmedel." Han fortsätter med att teckna en dyster framtidsbild: "Ett troligt scenario är att då ”dräneringen” nått sin kulmen går de bolagiserade centrumbildningarna i konkurs och vartefter får samhället åter betala notan."

När Boultbeeaffären gick igenom skröt borgarna om hur mycket pengar de fick in. Kritik avfärdades med att det minsann fanns muntliga avtal. Ett förtroende. Eller som vi andra kanske skulle vilja uttrycka det. En naiv övertro och bristande ansvarskänsla.

Diskussionen om torget i Bollnäs rasar vidare. Författaren Thomas Tidholm är fortsatt förbannad. Men diskussionen verkar onekligen via ett antal juridiska turer gått framåt. Själv ska jag villigt erkänna att jag följer frågan mest sporadiskt (själva bakgrundsteckningen av historien fick jag av David Nyman här). Det hela handlar naturligtvis också om mycket mer än relationen till en viss entreprenör. Det handlar om stadsbyggnadsfrågor och politiskt ansvarstagande.

Men jag tänker ibland på den där gula kamelen. Som en sorts symbol. En markering av att detta är fortfarande mitt torg, oavsett vem ni har sålt det till. Och jag tänker ofta på vad som händer med Stockholm i kölvattnet av Boultbees moderatsanktionerade framfart. På vad som går förlorat när det gemensamma ansvarstagandet luckras upp. Det är inga vackra tankar.

Anders Löwdin kommenterar också. Själv har jag tidigare skrivit om frågan: tex här och här. För mer bakgrund se Marika Lindgren Åsbrink här och arbetarrörelsens tankesmedja här.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, stockholm, boultbee, kapitalism, bollnäs och annat intressant

Nej moderater, rökheroin är inte lösningen på smittspridningen bland missbrukare

2011-01-18T18:26:00.001+01:00

Jag skriver idag på Newsmill om att ett sprutbytesprogram är ett bättre sätt att minska spridning av exempelvis HIV och Hepatit hos missbrukare än att som moderaten Jan R Andersson istället rekomendera rökheroin. Min text hittar du här. Gå gärna in och läs och kommentera.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sprutbytesprogram, missbruk, narkotika, moderaterna, stockholms läns landsting och annat intressant

Några försiktiga synpunkter på Stig Björn Ljunggrens förslag till ny (s)-politik

2011-01-17T11:09:00.002+01:00

Stig Björn Ljunggren tillhör den grupp opinionsbildare som under lång tid fått sätta tonen i diskussionen om svensk politik i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet. Det gör han ofta alldeles utmärkt. Det finns ett sorts folkligt bärs och brännvins-tilltal i hans retorik som gör honom befriande unik i svensk offentlighet. Jag håller inte alltid med men det är ofta fyndigt. Ibland till och med pricksäkert. Därför är det med stort intresse jag läser hans inlägg i UNT: Det kräv(s) en politisk plattform. Särskilt kul är att texten åtminstone har ambitionen att gå bortom den rena meta-debatten och faktiskt också närma sig frågan om politikens innehåll. Problemet blir bara att detta steg gör det uppenbart vilka svagheterna i resonemangen är. Och varför behovet är så stort att gå vidare.

Texten är till största delen en väldigt Stig Björn Ljungrensk (SBL) analys av tillståndet i socialdemokratin och synen på partiledarskapet som jag här tänkte lämna därhän. För i slutet av artikeln kommer nämligen något mer intressant; en sorts skiss för ett framtida politiskt s-program. Den delen tänkte jag titta närmare på.

SBL börjar med att slå fast att socialdemokratin "åter [måste] stå för tillväxt, industri och sysselsättning. Arbetslinjen, inte bidragslinjen." Därefter förtydligas: "Socialdemokratin måste visa hur kunskapssamhällets utmaningar kan mötas med kraftiga forskningssatsningar, ospärrad högskola, kompetenskonton för återkommande utbildning och arbetskraftsinvandring utan bärplockarelände. Partiet måste kunna stå för en trygg energipolitisk lösning, flexibel föräldraförsäkring, en mer fördelningspolitisk rut-reform, hållbara städer och höjd pensionsålder. Samt en trovärdig satsning på fler företag."

Den första svagheten blir uppenbar; bristen på konkretion. Vad innebär "en trovärdig satsning på fler företag"? Åtminstone sedan Mona Sahlin första gången intog näringsdepartementet har den officiella socialdemokratisk linjen varit att partiet är småföretagarnas största vänner. Det har inte gått hem. Det missnöje som "pratministern" Maud Olofsson skapade med sin oförmåga att leva upp till de högt ställda förväntningarna hos landets småföretagare lyckades inte - trots utmärkta insatser från exempelvis Luciano Astudillio - omvandlas till ökat förtroende för (S) i företagarfrågan under förra mandatperioden.

Kanske är det därför så att själva frågan är felställd? Att ett näringspolitiskt fokus på antalet företag inte är det vettiga. Gunnar Wetterberg tillför ett intressant perspektiv när han i en krönika i Expressen pekar på hur snedvridet det hårda politiska fokus på småföretagen vi har i Sverige blivit. Wetterbergs syfte är nu att kritisera värnskatten som din genomsnittlige mellanchef måste betala genom att jämföra med de betydligt förmånligare 3:12-reglerna som gäller för landets egenföretagare, men bortsett från det - ligger det inte något i den grundläggande analysen? Att framtiden för svensk ekonomi avgörs med hur produktivt vårt näringsliv är och när det gäller produktivitet finns det inget som säger att stora företag är sämre än de små?

Argumentet för att fokus bör ligga på just fler företag brukar - förutom en i grunden romantisk föreställning om småföretagande och entreprenörskap - vara att svenskt näringsliv i princip består av samma företag som det alltid gjort och att det behövs ökat tryck i strukturomvandlingen och mer av en "kreativ förstörelse". Men även om vi accepterar detta synsätt: är det då inte snarare växande än just fler företag näringspolitiken bör inriktas på? Kanske är det fler storföretag Sverige behöver, snarare än småföretag? Frågan måste åtminstone få ställas.

Detta kan tyckas vara en onödigt lång utvikning runt ett ordval i SBL:s artikel som kanske inte ens var särskilt välövervägt, men jag menar att det fångar någonting som jag tycker är värt att uppmärksamma. För när det gäller förslagen i övrigt så spretar det. Å ena sidan har vi industripolitik och kraftfulla satsningar på forskning (som är bra politik, men frågan kvarstår: vad nytt ska göras på dessa områden som socialdemokratin inte tidigare försökt sig på), "trygg energipolitik" (som ju är omöjligt att vara mot - vem är för en otrygg energipolitik - men som förmodligen är kodspråk för någonting om kärnkraften), ett resonemang om kompetenskonton (som är intressant) och om "arbetskraftsinvandring utan bärplockarelände" (låter också sympatiskt, om än minst sagt oklart vad det innebär), funderingar runt pensionsåldern och föräldraförsäkringen (som tål att diskuteras båda två) samt diverse andra ströförslag ("ospärrad högskola", "hållbara städer", samt "en mer fördelningspolitisk rut-reform" vilket ju låter sympatiskt men som jag också har väldigt svårt att förstå hur den skulle kunna gå att motivera ekonomiskt - om man verkligen är beredd att göra den fördelningspolitiskt korrekt dvs).

Som sagt - en uppsättning förslag som alla kan diskuteras i sig. Men som inramas i en berättelse, en övergripande historia om en motsättning mellan en arbets- och en bidragslinje. En berättelse som rent konkret inte har någon bäring på de faktiska förslag Ljunggren sedan skissar på eftersom inget av förslagen ju har något med varken bidrag eller gemensamma tygghetförsäkringar att göra.

Stig Björn Ljunggren gör - och det ska han ha heder för - ett tappert försök att konkretisera vad en socialdemokratisk politikomläggning från denna "bidrags-" till "arbetslinje" skulle kunna innebära. Men problemet är att detta resonemang tar sin utgångspunkt i någon sorts politisk metavärld där symbolfrågor ska betas av och hanteras och inte i hur svensk ekonomi och arbetsmarknad faktiskt fungerar. Ja, resonemanget till och med cementerar denna metavärld genom att just sätta upp motsättningen mellan arbete och bidrag som någon sorts reellt politiskt vägval, som om det på riktigt fanns en motsättning mellan anständiga sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar och en långsiktig ekonomisk utveckling. Vilket det ju naturligtvis inte gör.

Det finns som Sandro Scocco påpekade under förra veckans överläggningar med den socialdemokratiska kriskommissionen två sätt att öka tillväxten i en ekonomi. Genom att öka produktiviteten och/eller genom att öka antalet arbetade timmar. En socialdemokratisk tillväxtpolitik bör ta sikte på bägge dessa utmaningar. Då handlar det om höjda utbildningsnivåer (tycker exempelvis att TCO:s förslag på en gymnasiegaranti är väl värt att uppmärksamma), forskning, infrastruktur men också en omläggning av senaste årens uppenbarligen misslyckade skolpolitik, integration, kraftfulla åtgärder som tar sikte på att komma åt kvinnors lägre deltagande på arbetsmarknaden och ofrivilliga deltidsarbete, satsningar mot ohälsa och långtidsarbetslöshet - för att bara skumma på ytan.

Då blir själva utgångspunkten att världen bäst förstås genom att analyseras i termen av gamla socialdemokratiska falangstrider uppenbart otillräcklig. Istället måste slagordet varken höger eller vänster utan framåt fyllas med konkret innehåll. Ett första steg där är att vara väldigt noga med vilka motsatspar vi sätter upp när vi försöker beskriva verkligheten. Det tycker jag inte riktigt Stig Björn Ljunggren lever upp till i dagens text.

***

Min text från igår om de försiktiga vårkänslor socialdemokratins intellektuella generationsskifte fyllde mig med fick för övrigt en hel massa positiva reaktioner från tex Alexandra, Marika, Peter, Kristian och även moderaternas Mary. Kul, och tack för länkar.

***

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, Stig Björn Ljunggren, tillväxt, arbetslinje och annat intressant

Socialdemokratins intellektuella generationsskifte - en antydan av vår i luften

2011-01-16T11:58:00.004+01:00

Jag lyckades visserligen bara snappa delar av den socialdemokratiska kriskommissionens seminarieövningar ute på Rönneberga kursgård i slutet av förra veckan men det räckte. Det fanns någon sorts fräschör över inläggen, en doft av någonting nytt bortom nittiotalets falangstrider och tankelåsningar. Och under det en antydan av vad svensk socialdemokrati saknar allra mest just nu: självförtroende. En försiktig analys av vad som håller på att hända är att det gamla statsbärande partiet nu håller på att genomgå vad varje rörelse måste lyckas med för att inte försvinna, nämligen ett intellektuellt generationsskifte. Ett generationsskifte som den här gången tydligt börjat underifrån för att sedan så sakta leta sig uppåt.

Lite otippad kanske har Aftonbladets ledarsida blivit en tydlig del av detta skifte. Skribenter som Katrine Kielos har länge drivit på för ett helt nytt perspektiv på den socialdemokratiska debatten, och fortsätter så, just idag exempelvis i form av denna söndagskrönika. Nya chefredaktören Karin Pettersson använde sin tid under kriskommissionens seminarium till att tala om ökad öppenhet inom partiet, inte minst mot landets intellektuella, tankar hon också utvecklar i denna mycket läsvärda text.

Men Aftonbladets ledarsida i all ära, det är inte där förnyelsen tagit sin början. Jag fastnade för en tid sedan i ett samtal med en erfaren socialdemokrat som på ett träffande sätt använde en närmast marxistisk analys för att beskriva det socialdemokratiska partiet just nu. Han pekade på att det som sker kan beskrivas som att produktivkrafterna helt enkelt sprängt sönder gamla maktförhållanden och nu skakade överbyggnaden som en konsekvens av detta. Vad han menade rent konkret var att inte minst internet och sociala medier fullkomligt revolutionerat gamla informations- och kommunikationsmonopol inom partiet och skapat utrymme för någonting helt nytt att växa fram långt bortom ledningens kontroll.

Att Marika Lindgren-Åsbrink fick sitt stora politiska genombrott inom partidebatten via sin blogg är därför ingen slump. Oavsett hur hennes eventuella partiledarkandidatur slutar kan man konstatera att fd miljöministern Lena Sommestad också hon mycket skickligt använt just bloggen som en plattform för att slå sig in och sätta sin prägel på debatten. Och ingen som har följt arbetet runt det progressiva bloggnätverket Netroots kan ha undgått att notera den spänst och kraft som präglar den miljön (åtminstone oftast). Och här blir kopplingen till Aftonbladets ledarsida plötsligt inte lika märklig; Kielos började också hon som bloggare och Pettersson har ända sedan tiden på Fokus visat ett stort och genuint intresse för vad som händer i den så kallade "bloggosfären".

Detta ska nu inte missförstås som att tekniken i sig skapat någonting nytt. Kanske mer som att det länge funnit ett eftersatt behov av att tycka och tänka om politik, utanför de gängse organisationskanalerna. Och att sociala medier och bloggar inneburit någon form av öppna kringfartsleder där man sluppit försöka ta sig igenom den traditionella partistrukturens igentäppta innerstadstrafik.

Det intellektuella generationsskiftet handlar alltså mindre om ålder än om attityd. De som är tongivande är sådana som faktiskt bryr sig om och vill uttrycka sig runt politiken som sådan. Som rör sig i en miljö där det är viktigare att ha kvalitet på det man skriver och säger än att kunna orientera sig rätt i korridorsmygel och falangstrider. Det är det som gör det hela så hoppfullt.

Det vi kunde se exempel på från Rönneberga var hur denna nya attityd mötte ekonomer, utredare, tänkande politiker och andra grupper som alltid funnits i närheten av socialdemokratin. Men där relationen behöver någon typ av nytändning. Och jag säger inte att vi är framme. Jag är inte ens säker på att partiet kommer orka fånga upp detta nya. Men det finns - trots dagens opinionsundersökningar - anledning att känna sig en smula optimistisk. Inte för att våren är här, utan eftersom vi nu åtminstone kan ana hur den skulle kunna tänka sig att se ut.

Fler skriver om kriskommissionens seminarium: Marika, Peter Andersson, Alexandra Einerstam, Ulf Bjereld, Martin Moberg, Johan Westerholm och Lena Sommestad. Borgerliga SvD:s ledarsida i form av Per Gudmundsson är inte lika imponerad eftersom han menar att den socialdemokratiska debatten följer andra tankegångar än de dominerande på hans ledarredaktion. Vilket ju någonstans var det jag tyckte var så skönt.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, förnyelse, kriskommissionen, aftonbladet, katrine kielos, karin pattersson, marika lindgren åsbrink, bloggar, bloggosfären, jämlilkhet, ideologi, netroots, idépolitik och annat intressant

Kan Mona Sahlin så kan jag

2011-01-10T11:14:00.004+01:00

Igår bröt socialdemokraternas sittande partiordförande Mona Sahlin oppositionens tystnad och riktade i Expressen en bredsida mot de oanständiga effekterna av regeringens förändringar av sjukförsäkringen. Det var välkommet. Intern förnyelsediskussion i all ära, men världen är större än det socialdemokratiska partiet och den upphör inte att förändras i avvaktan på varken ny partiordförande eller resultat av den interna eftervalsdiskussionen. En opposition som tystnar och inte längre orkar reagera när människor behandlas illa sviker därför något mycket större än sig själva.

Själv skriver jag idag i Aktuellt i Politiken på temat att socialdemokratin måste gå vidare. Ingen motsättning mellan välfärds- och tillväxtsossar skriver jag här. Min huvudpoäng är att socialdemokratin som rörelse faktiskt har ett ansvar som går utöver det egna partiet, och som handlar om de människor som bor och verkar i Sverige, och om vi tystnar som politisk röst eller förlorar oss helt i internt navelskådande sviker vi detta ansvar och öppnar upp helt för en samhällsutveckling som är något helt annat än det vi vill se.

Jag skissar också på en tanke som jag mer och mer fastnat för den senaste tiden (tex i senaste Tvärdrag, vilket Peter Andersson uppmärksammar här), nämligen socialdemokratins behov av att mer fokusera den politiska kraften och energin på de frigörande reformerna. Jag menar någonstans att vi fastnat i en tankemodell som bygger på å ena sidan tillväxt/ekonomisk utveckling och å den andra välfärd/jämlikhet. Men det finns också ett utrymme där jämlikheten är utvecklingens förutsättning istället för någonting man eventuellt kan få på köpet. Om vi minskar ohälsan, förbättrar integrationen, minskar klasskillnaderna i utbildningssystemet, på riktigt gör det möjligt för kvinnor att lönearbeta i samma utsträckning som män och så vidare så är det en jämlikhetspolitik som också gör landet rikare. Där finns utrymme för en radikal socialdemokratisk politik, utifrån våra egna traditionella värderingar och utgångspunkter.

Idag börjar jag en ny fas i livet, då jag för förmånen att ägna mig på heltid åt politiken som socialdemokratisk sjukvårdspolitiker i Stockholms läns landsting. Det känns oerhört spännande. Och en smula läskigt. Förhoppningsvis ska jag kunna använda denna blogg som ett verktyg i mitt framtida arbete. Hursomhelst känner jag efter ett halvårs pappaledighet och en låg julhelg ett väldigt stort behov av att verkligen gå in i diskussionen om vad som håller på att hända med Sverige. Och vad vi skulle vilja istället.

För jag menar. Kan Mona Sahlin så kan jag.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, Mona Sahlin, sjukförsäkringen, Aip; Johan Sjölander och annat intressant

Alla ska med. Även medelklassen.

2010-12-08T05:02:00.001+01:00

Ärligt talat. Jag har ingen aning om det är vänster eller höger. Men jag tycker verkligen att det är ett samhällsproblem av rang att vi idag har trygghetssystem som a-kassan som i praktiken inte omfattar medelklassen. Och jag är helt övertygad om att det på sikt också missgynnar även låginkomsttagare.

Uppsalaforskaren Karl-Oskar Lindgren konstaterar i en studie att fyra av fem idag slår i taket i a-kassan och alltså inte omfattas av en inkomstbortfallstrygghet på 80 procent av inkomsten (läs mer i exempelvis E24: Sveriges a-kassa - en av de sämsta i världen). Rapporten bekräftar den bild som tidigare konstaterats av framförallt TCO. De redogjorde i en rapport i våras för hur utvecklingen ser ut i Sverige, hur den skiljer sig från andra länder och vilka långsiktiga konsekvenser det kan tänkas få (rapporten hittar du här). Slutsatserna är alarmerande. "Försämringarna är inte marginella utan kommer att spela stor roll för den svenska modellens fortlevnad. Nästa regering står vid ett vägskäl. Görs inget för att återupprätta arbetslöshetsförsäkringen kommer legitimiteten att raseras. Sverige glider sakta från en nordisk välfärdsmodell till en grundtrygghetsmodell där ökade klyftor, ökad utslagning och försämrad omställningsförmåga blir en trolig konsekvens", skrev de i våras. Signalerna från regeringen att man tar detta problem på allvar har sedan dess som bekant varit tämligen obefintliga.

Karl-Oskar Lindgren för liknande resonemang, och drar i sin studie slutsatsen att ett generösare system också gynnar låginkomsttagare. Vilket jag inte tycker är ett dugg överraskande. Själva grundtanken i en generell välfärdsmodell är någonstans att alla i slutändan tjänar på att alla är med och omfattas. Och då har även de som tjänar lite bättre rätt att ställa krav på en rimlig inkomsttrygghet.

Jag tror dessutom att en stark arbetslöshetsförsäkring är bra för Sveriges långsiktiga utveckling, eftersom den ökar människors vilja att ta risker och våga nya saker, samt förbättrar matchningen på arbetsmarknaden. Att vi i mer eller mindre tysthet har smugits in i ett system med grundtrygghet där stora befolkningsgrupper blir hänvisade till privata lösningar för att kunna känna trygghet är en fråga vi borde prata mer om. Och det är någonting vi borde göra någonting åt.

Läs även andra bloggares åsikter om a-kassan, arbetslöshetsförsäkring, TCO, grundtrygghet, medelklassen och annat intressant

Staten tar dina pengar och delar ut dem till riskkapitalister

2010-12-05T23:18:00.000+01:00

Det är ett mönster vi ser allt oftare nu för tiden. Staten - eller det offentliga - tar dina pengar i form av skatt, hotar med våldsmonopolet om du inte gör som den säger och delar sedan ut pengarna till olika privat intressen. Vi har kunnat se detta efter privatiseringar av skolor, förskolor, vårdcentraler och nu senast ett extremt tydligt exempel efter utförsäljningen av delar av det gamla Apoteksmonopolet där i storleksordningen en halv miljard kronor helt i onödan enligt avslöjanden i kvällens tevenyheter flöt ut från statskassan rakt ner i fickorna på ett fåtal riskkapitaliser.

Missförstå mig nu inte. Jag är för en demokratisk stats rätt att beskatta sina medborgare. Men det bygger på att vi medborgare också kan ställa krav på vad pengarna ska användas till. På den fest vi nu ser framför oss är det istället staten och kapitalet som skålar tillsammans och skickar den gemensamma räkningen till medborgarna, till oss som inte ens fick vara med på kalaset.

När det stora regeringspartiet dessutom vägrar berätta vilka det är som finansierar deras verksamhet finns än större anledning att dra öronen åt sig. Illa, är vad det är. Och det krävs en förändring. Den är det läge att faktiskt börja jobba för.

Helene Pettersson skriver bra. Läs även andra bloggares åsikter om politik, Apoteket, avregleringar, privatisering, skatt, regeringen, Göran Hägglund och annat intressant

Bidragssverige revisited

2010-11-25T10:35:00.002+01:00

"Förr var det kanske mer att man hade en social problematik mer än att man var arbetslös. De flesta som hos oss söker ekonomiskt bistånd gör det på grund av att de inte har något arbete", säger Nina Willborg, enhetschef på Rinkeby-Kista stadsdelsförvaltning, till Dagens Eko med anledning av att andelen barn som lever i familjer som under långa tidsperioder är beroende bidrag för att klara sig för femte året i rad ökar. Hennes kollega Annelie Sjöberg berättar i samma inslag vad detta får för konsekvenser för familjerna: oro, hjälplöshet, skuld, barn som berättar att de upplever sig annorlunda än andra barn för att de lever på socialbidrag.

Det talas i dagarna mycket om behovet av en socialdemokratisk förnyelse. Jag tycker det är viktigt att komma ihåg varför det behövs en socialdemokratisk förnyelse. Och en av huvudorsakerna till det är att den borgerliga politik som förs idag får sådana här konsekvenser. Något väldigt grundläggande i det här samhället håller mycket medvetet på att förstöras. Det behövs ett politiskt alternativ som tar strid mot den utvecklingen.

Hela inslaget hittar du här: Allt fler barn beroende av bidrag. Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialbidrag, arbetslöshet, regeringen, socialdemokratera och annat intressant

Lyssna på TCO

2010-11-24T11:02:00.005+01:00

Den socialdemokratiska eftervalsdiskussionen rasar på. Vissa saker börjar utkristallisera sig. Samsynen verkar stor om att partiet riskerar allt som gjort det unikt om lösningen nu skulle tillåtas förenklas till något banalt “höger om” eller “vänster om” enligt de senaste tjugo årens falangstrider. Istället handlar det med en formulering klichétyngd som få om att någonstans gå framåt: om att inse på djupet att oavsett vad vi tycker i sakfrågan så har socialdemokratins nuvarande problem inte med hållningen i RUT-frågan att göra. Ett bra inspel i vad detta “framåt” skulle kunna vara kommer idag lite från sidlinjen, från tjänstemännens fackliga centralorganisation, och det handlar om utbildningspolitiken.

Jag har tidigare här på bloggen formulerat det dilemma socialdemokratin kommer att stå inför i valet 2014. Vi kommer möta väljare i ett politiskt klimat som förmodligen är ännu borgerligare än det var i september i år, samtidigt som behovet av att gå till val på en politik som på riktigt ökar jämlikheten kommer att vara stort och vår fömåga att lyckas med det fullständigt avgörande för om vi över tiden ska ha någon möjlighet att fortsätta existera som politisk kraft. För att uttrycka sig rått måste vi få stöd för en vänsterpolitik i ett opinionsklimat som förmodligen kommer att vara ännu mer höger. Hur lösa detta?

Ett sätt kan vara att närma sig jämlikhetsfrågorna på ett nytt sätt. För jämlikhetspolitik handlar också för att låna en formulering från Maryam Yazdanfar om att ge människor tillgång till egna framgångsverktyg. Alltså om att lämna den i grunden socialliberala föreställningen om att jämlikhetspolitik är det sätt vilket staten tar hand om dem som det är synd om, och istället återknyta till en mer ursprunglig tradition som bygger på makt, frigörelse, och naturligtvis också eget ansvar och en egen ansträngning. Vi kan kalla den arbetarrörelsens bildningstradition.

TCO presenterar idag ett förslag som ligger mycket väl i linje med ett sådant tänkande. Grunden är att samhället skärper kraven men också ökar stödet så att alla unga faktiskt uppnår gymnasiekompetens innan de fyllt 25. Jag tror att det är precis den här typen av förslag vi måste titta på om vi ska kunna hålla ihop Sverige och samtidigt stå oss väl i en allt hårdare global konkurrens. Och det är också ett i grunden väldigt progressivt förslag eftersom det i sin förlängning tar sikte på maktförhållanden på arbetsmarknaden och risken för en lågproduktiv låglönesektor som människor annars stängs inne på.

Sedan är bildningstraditionen naturligtvis mycket större än att alla människor ska ha en gymnasiekompetens vid fyllda 25. Den handlar om demokrati, delaktighet, om mänskligt växande även utanför de snäva ramar arbetsmarknaden erbjuder. Men detta kan vara en viktig del i det hela.

Socialdemokratin måste bli mer nyfiken. Att lyssna noga på vad TCO har att säga om det framtida kunskapssamhället kan vara en viktig del av den nyfikenheten.

Uppdatering: ser att Veronica Palm också uppmärksammat förslaget.
Technorati-taggar: TCO,Roger Mörtvik,utbildningspolitik,socialdemokrati,förnyelse,gymansiegaranti,gmnasiekompetens,bildning,bildningstradition och annat intressant

Vikten av att inte göra med socialdemokratiska partiet vad vi gjorde med SSU

2010-11-19T13:30:00.001+01:00

I dagens Fokus har jag förmånen att tillsammans med några av arbetarrörelsens finest få utveckla min syn på var socialdemokratin behöver. Jag resonerar om vikten av en jobbpolitik som tar sin utgångspunkt i dagens verkliga arbetsmarknad, vikten av att hålla ihop samhället och inte stänga stora grupper utanför trygghetsförsäkringarna, om bostadspolitiken och en hel del annat. Dessutom för jag ett tycker jag själv väldigt viktigt resonemang om hur farligt det blir om socialdemokraterna idag fastnar i de ideologiska låsningar och falangtänkande som totalkvaddade den intellektuella nivån på diskussionen inom SSU när jag var aktiv där på nittio- och början av nollnoll-talet.

Texten är skriven av Torbjörn Nilsson och heter Efter Sahlin. Förutom mig är det bland andra Dany Kessel, Marika Lindgren-Åsbrink, Irene Wennemo och Evin Cetin som är med och diskuterar. Och dom säger fantastiskt begåvade saker, allesammans. Vilket ju är en anledning så god som någon att läsa artikeln.

Läs även andra bloggares åsikter om fokus, politik, socialdemokrati, förnyelse, framtid och annat intressant

Vad sägs om att försöka bli ett arbetareparti igen?

2010-11-18T16:47:00.000+01:00

Den senaste tiden har jag allt oftare kommit på mig själv nynnandes på Dolly Partons fantastiska 9 to 5. Orsaken är politisk. För textrader som "9 to 5 / yeah, they got you where they want you /There's a better life / And you think that I would daunt you / Its a rich mans game / No matter what they call it /And you spend your life / Puttin money in his wollet" fångar onekligen en känsla jag tror de flesta av oss som någonsin lönearbetet någon gång känt. Och för ett socialdemokratiskt arbetarparti som i det senaste valet tappade stort bland de väljare som faktiskt har ett jobb skulle det mycket väl kunna vara läge för att ta och lyssna lite mer på Dolly Parton.

Dagens Nyheter rapporterar idag om den kunskapsöversikt Arbetsmiljöverket publicerat och som visar att antalet dödsoffer som kan härledas till arbetsmiljöfrågor är i storleksordningen 1000 personer. Årligen. I Sverige. Det är fullkomligt fasansfulla siffror. Professor Bengt Järvholm som står bakom rapporten förklarar också vad det hela handlar om. "Stress har setts som en trivselfråga, och inte som det livsfarliga arbetsmiljöproblem som det är. Att ha höga krav på sig, samtidigt som man har låg kontroll över hur arbetet utförs är sådant som skapar stress. Skiftarbete, avgaser och passiv rökning är också riskfaktorer" säger han till tidningen.

Alltså. Den maktlöshet Dolly Parton beskriver i sången dödar. Bokstavligen. Och då begränsar vi oss ändå till kroppen. Vad som händer med själen av att ständigt befinna sig längst ner i en hierarki utan möjligheter att påverka sin egen vardagssituation kan vi bara spekulera i.

Är då arbetet någonting ont? Nej, så är det naturligtvis inte. Även om arbetslivet kan vara nedbrytande och skapa ohälsa är arbetet också så mycket annat. Det är social gemenskap, att få visa sitt värde, själva känslan av att åstadkomma någonting. Arbetet i sig är någonting djupt mänskligt och värdefullt. Något som lika väl kan bygga upp och frigöra som bryta ner. Visionen om detta goda arbete borde vara kärnan i varje progressiv rörelse som säger sig företräda arbetarna.

Arbetsmiljöproblem, stress och maktlöshet är helt enkelt ingenting som hör ett svunnet industrisamhälle till. Det finns kvar, mitt i vårt moderna välfärdsland. Visionen om ett mänskligare arbetsliv handlar heller inte bara om de som redan har ett jobb. Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering har i en utvärdering visat att det 2008 var dubbelt så många unga som förtidspensionerades som tio år tidigare. Utan att känna till varenda fall i detalj framstår det som ett oerhört slöseri. För många av dessa unga vore ett jobb möjligt att klara av en av de kraftigaste förstärkningarna av den egna egenmakten vi kan tänka oss.

Ibland sätts ett mänskligt arbetsliv i motsats till ett effektivt. Jag tror det är en falsk motsättning. Vad som däremot är samhällsekonomiskt vansinne är att slösa bort mänsklig kreativitet och skaparkraft genom att låsa in folk i strukturer de inte har en möjlighet att påverka, att slå ut människor från arbetsmarknaden som skulle kunna bidra, att skapa ohälsa och göra tänkande och kännande individer till en kostnadspost i budgetkalkylerna istället för en intäkt.

Som jag har skrivit tidigare var jag väldigt engagerad när Karl-Petter Thorwaldsson under 90-talet lyfte egenmaktsdebatten i det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU. En av de saker vi faktiskt kom fram till under de åren var att den viktigaste egenmaktsfrågan var egenmakten på jobbet. Sedan slarvades det där bort i falangstrider och annat elände. Men nu känns det som att det är dags för socialdemokratin att komma tillbaka på spåret igen.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, egenmakt, arbetsliv, jobb, arbetsmiljö, socialdemokrati och annat intressant

Den stora socialdemokratiska knäckfrågan

2010-11-17T11:09:00.005+01:00

2006 års valbudskap "Alla ska med" är förmodligen det skarpaste ideologiska budskap socialdemokratin förmått formulera under mycket lång tid. Problemet var bara att det inte fanns någon politik som kunde matcha sloganen. Alla skulle med; men ingen förstod riktigt vart eller än mindre hur det skulle gå till. För att spä på förvirringen valde dessutom reklambyrån i vad som måste vara den märkligaste politiska kommunikationsinsats jag varit med om att illustrera detta i sig lite svårfångade budskap med en massa människor som trängdes i en alltför liten bil och förvirringen blev total. Men det förtar inte det faktum att det är runt hur detta budskap ska fyllas med innehåll den socialdemokratiska förnyelsediskussionen måste fokuseras idag.

Det stora slagfältet i svensk politik idag är inte välfärden, det är arbetsmarknaden. Det är mot den udden i den borgerliga regeringens politik riktar sig. Kombinerat med de krafter globaliseringen på olika sätt ändå för med sig (konkurrens utifrån, papperslösa invandrare som utnyttjas av hänsynslösa arbetsgivare etc) är det ingen överdrift att påstå att dagens svenska arbetsmarknad är satt under stor press. Det räcker med att prata med ungefär vemsomhelst under trettio idag för att förstå att fasta anställningar och långsiktig trygghet snarare är en avlägsen dröm än någon realistisk verklighet.

Den borgerliga strategin har som bekant inte gått ut på att ta direkt konfrontation med arbetarrörelsen runt arbetsrätten (än, ska sägas). Visserligen har ett antal regelverk ändrats när det gäller exempelvis möjligheten till visstidsanställningar så bilden av att regeringen helt fredat detta område stämmer inte. Men de huvudsakliga stötarna har satts in på andra områden. Genom försämringar i trygghetsförsäkringarna och framförallt arbetslöshetsförsäkringen hoppas man kunna sätta en press neråt på framförallt lägstalönerna, och genom förändringarna av avgifterna till a-kassan att rikta ett hårt slag mot den fackliga organisationsgraden.

Problemen på svensk arbetsmarknad - med arbetslöshet, dåliga arbetsmiljöer, otrygghet, maktlöshet, etc - beror inte på den borgerliga regeringen. De är naturliga bieffekter av det ekonomiska system vi har. Men det viktiga att understryka är att det finns olika politiska strategier för att möta dessa problem. Den borgerliga regeringen väljer att pressa lönenivåer neråt och öppna upp för ökad otrygghet i syfte att det ska minska arbetslösheten. Den stora frågan just nu är vilken den socialdemokratiska strategin är.

För som jag ser det är det detta "alla ska med" handlar om. Vi accepterar - ja, vi bejakar - en kraftig ekonomisk utveckling, en strukturomvandling, att svensk ekonomi och svensk arbetsmarknad imorgon kommer att vara något helt annat än den är idag. Vi förstår och hyser respekt - men ingen okritisk respekt - för kapitalismens förmåga att skapa värde. Men vi ställer som krav att alla vi som bor här ska få ta del av det goda denna utveckling för med sig. Vi accepterar inte att utvecklingen sker till priset av att landet klyvs: socialt, geografiskt, mellan infödda och invandrade svenskar. Jag tycker det är ett mycket bra budskap.

Problemet är att när det kommer till de konkreta svaren på hur detta ska gå till kan man om man ska vara elak koka ner detta till två stycken: hälften ska plugga på högskolan och vi ska ha höga ersättningsnivåer i trygghetsförsäkringarna. Det är inget fel på någon av dessa ståndpunkter. Men det är uppenbart att det saknas någonting ganska stort och avgörande för att de ska kunna vara grunden för en hel politik.

För de tomma fläckarna blir uppenbara. Hur ska de som inte vill studera på högskolan komma med? Vad ska vi jobba med? Vilket utrymme finns för de som inte exakt passar in i de ramar den produktivitetsdriva ekonomin föreskriver? Är det för dem de höga ersättningsnivåerna finns till: tänker vi oss verkligen en utvecklingen där en del av befolkningen ska streta på i allt mer kvalificerade högproduktiva jobb och samtidigt försörja en annan del av befolkningen via olika former av ersättningssystem? Frågorna hopar sig. Otydligheten gör det lätt för politiska motståndare att sätta en bild av en rörelse som helt tappat kontakten med sina egna rötter i arbetslivet.

Jag tycker att det kunskapslyft den socialdemokratiska regeringen genomförde under åren 1997-2002 var en mycket bra modern reformism, där delar av svaren på de frågor vi brottas med faktiskt finns. För nyckeln ligger i utbildningsväsendet. Och det kan aldrig handla om att sänka kunskapsambitionerna för någon grupp i samhället. Om vi inte accepterar en arbetsmarknad med en permanent lågproduktiv låglönesektor med allt sämre arbetsvillkor måste det finnas vägar vidare, då måste vi stå upp för en produktivitetsutveckling i alla samhällets sektorer, då måste vi kämpa för god arbetsmiljö, schyssta löner och rimliga arbetsvillkor när det gäller alla typer av jobb. Och då måste vi ge människor själva egenmakt och det rakaste sättet att göra det är via utbildning. Vi ser redan idag hur småföretagare skriker efter kvalificerad arbetskraft, vi vet att de ungdomar som hamnar i långtidsarbetslöshet i stort sett uteslutande är sådana som inte har fullgod gymnasieexamen och för en progressiv socialdemokratisk rörelse kan inte finnas något annat sätt att möta detta än hårt offensivt. Det handlar om ekonomisk utveckling men det handlar också om makt, om jämlikhet. Här har vi inte förmått prioritera tillräckligt tydligt.

Sedan handlar det naturligtvis också om att återvitalisera den klassiska socialdemokratiska näringspolitiken i en ny, globaliserad värld. Man kan ha olika synpunkter på Leif Pagrotskys debattartikel häromsistens där han utmanade näringslivet i synen på Asien, men ansatsen är helt riktig. Inte minst i slutklämmen: "Med tanke på den stjärnsmäll som de nyliberala tankegångarna just har åkt på, känns det mer modernt att inse att gemensamma utmaningar kräver mer - inte mindre - av gemensamma lösningar." Jag tror det är ett riktigt perspektiv. Vi måste förstå att om Sverige halkar efter ekonomiskt kommer de som förlorar på det främst vara medel- och arbetarklassen. Den typ av diskussioner som exempelvis Carin Jämtin lyfte med sin huvudkontorsartikel för ett tag sedan och som framgångsrika lokalpolitiker på många håll i landet länge jobbat med utifrån sina perspektiv måste få fortsätta och utvecklas.

Och det finns även andra bitar i detta pussel som måste sättas ihop. Kanske måste vi erkänna att vi kommer behöva - på en individuell nivå - subventionera fler så att de kommer in på arbetsmarknaden. Plusjobben var ur detta perspektiv helt rätt tänkt (det är bättre att människor bidrar till samhället, får en rimlig ersättning, arbetsgemenskap och arbetslivserfarenhet än att de går passivt på ersättning) även om man i efterhand kan tycka att reformen i stora delar slarvades bort. Modellen med lönebidrag måste utvecklas och vässas. Vår politik gentemot själva arbetsmarknaden måste också bli mer offensiv: vi vet att dålig arbetsmiljö, maktlöshet, stress är sådant som över tiden ökar utslagningen: vilka offensiva lösningar har vi för att stärka löntagarnas position istället för att försvaga den?

En helt central del för det gamla arbetarpartiets förnyelse är alltså att vi återigen börjar prata om arbetet och arbetslivet. Vad ska vi jobba med, hur ska arbetsmarknaden fungera, hur ska vi stärka våra rättighet och ge möjligheter till ett rikare liv i egenskap av just arbetare/löntagare? Eller kort och gott: vart är det vi ska med någonstans, och hur ska det gå till?

Svaret på de frågorna är grunden för en politik som återigen kan göra socialdemokratin till Sveriges dominerande politiska kraft.

Kan för övrigt rekommendera Karin Petterssons ledarblogg där hon pekar på var den verkliga framtidsdebatten förs, Marika Lindgren-Åsbrinks text där hon uttrycker åsikter om och tar tempen på den socialdemokratiska debatten just nu med särskilt fokus på senaste Tiden och Peter Anderssons resonemang om koppling person-politik. I en helt annan (men besläktad) fråga berör för övrigt både Alexandra Einerstam och Johan Westerholm den mycket viktiga framtidsfrågan om hur socialdemokratin kan bli en modern folkrörelse och nämner där den rapport jag lett arbetet med att ta fram för socialdemokraterna i Stockholm. Uppdatering: ser att även Martin Moberg och Peter Högberg närmar sig ubildningsfrågan ur ett mer ideologiskt perspektiv, också värt att läsa. Uppdatering två: Göran Johnsson och Björn Elmbrant är inne på ett resonemang som tangerar mitt i sin text "Ta strid för en god kapitalism", inte missa.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, arbetsmarknad, globalisering, förnyelse, jobb, nya jobb, leif pagrotsky, carin jämtin, alla ska med och annat intressant

Vad innebär oppositionens kris för regeringens politik?

2010-11-15T10:28:00.007+01:00

Den som följde svensk politik under förra mandatperioden kunde inte undgå att märka hur lyhörd den borgerliga regeringen var gentemot de krav på de flesta områden - om än inte alla - som restes av framförallt den socialdemokratiska oppositionen. Det tydligaste exemplet torde vara extra statsbidrag till kommunerna men samma mönster gick igen på fler områden: regeringen vägrar - oppositionen kritiserar och kommer med egna förslag - regeringen lägger en något bantad variant av oppositionens förslag och avdramatiserar därmed frågan - oppositionen upprepar sitt "för lite och för sent" och framstår som gnällspikar. Med tanke på det konstanta opinionsunderläge borgerligheten befann sig i under hela förra mandatperioden är detta inte så konstigt, en viss försiktighet var snarare helt naturlig. Frågan är vad den nya politiska situation som uppstått med socialdemokratins kris och Mona Sahlins aviserade avgång innebär i detta perspektiv.

För egentligen går det hela djupare än så: i mångt och mycket kan hela "nya moderaterna"-konceptet sägas vara ett erkännande av socialdemokratins och arbetarrörelsens starka politiska ställning i Sverige. Visst finns det säkert drag av Anders Borgs teoretiska övertygelser bakom omsvängningen i exempelvis arbetsrättsfrågan, men än viktigare är den taktiska bedömningen, oviljan att provocera och alltför tydligt gå i klinch med en samlad arbetarrörelse.

Alltså: hotet från vänster har gjort att mer pragmatiska krafter inom borgerligheten lyckats hålla radikalerna i schack. Men vad händer då om detta hot framstår som helt frånvarande? Finns det en risk att en mer hårdkokt ideologiskt sinnad höger återigen vädrar morgonluft och pressar fram sina positioner? Och vilka uttryck kan det i sådana fall ta sig?

Den socialdemokratiska diskussionen vänder sig idag nästan uteslutande inåt. Det är naturligt, och förmodligen också nödvändigt. Men det finns en risk att denna inåtvända förnyelseprocess istället för att vara framåtsyftande blir ett tryggt hörn att krypa in i, ett sätt att fly undan ansvarstagande istället för att omfamna det. I sådana fall begår dagens socialdemokrati ett oförlåtligt misstag, och sätter det egna partiet som organisation framför det samhälle som partiet en gång bildades för att förändra.

Världen stannar inte upp för att det socialdemokratiska partiet gör det. Saker händer: i politiken i övrigt, i samhället, i världen. Vi vet ännu inte hur eller om den svenska borgerligheten kommer att reagerar på socialdemokratins kris. Men när det sker kommer det att vara viktigt att ha ögonen på. Och i många fall vara beredda på att också bedriva en benhård opposition mot en politik som ännu hårdare sliter Sverige itu.

Det socialdemokratiska partiet är i stora behov av att förändra och utveckla sin politik och sin organisation. Detta måste göras utifrån en samhällsanalys, en problemformulering, med utgångspunkt i verkligheten och inte som en positionering i ett taktiskt spel. Men vi måste också förstå att den politik som den borgerliga regeringen genomför på riktigt förändrar verkligheten, och därmed förutsättningarna för att bedriva politik.

Socialdemokratin måste helt enkelt förmå ta in helheten. Även om det kanske skulle kännas skönt har vi inte råd att gräva ner oss helt i en intern diskussion om interna ting. Med ett stundande partiledarval i antågande förstår jag att detta är lättare sagt än gjort. Men det gör inte saken mindre viktig.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokratin, regeringen, borgerligheten, Mona Sahlin, politik och annat intressant

Varför Jesper Bengtsson har fel och folkrörelsen faktiskt behövs

2010-11-01T19:00:00.004+01:00

Jesper Bengtsson skriver idag i Aftonbladet att de som ropar efter en levande socialdemokratisk folkrörelse ropar förgäves, eftersom socialdemokratins problem är dels politiska, dels europeiska. Om jag drar hans resonemang i förlängningen så kan situationen bara lösas genom att någon på europeisk nivå "kommer på" en politik som folk kan enas runt, och först därefter kan någon typ av rörelse att tala om återuppstå. Jag menar att Bengtsson gör några rejäla felslut i det resonemanget.

Till att börja med: Jesper Bengtsson har naturligtvis helt rätt i att i rörelsebegreppet ligger någon form av politisk riktning. Lösningen på socialdemokratins problem är alltså inte och kan inte vara rent organisatoriskt. Men det är det väl näppeligen heller någon som har hävdat. Han har också helt rätt i att den folkrörelse som uppstod under vissa historiskt specifika omständigheter för dryga hundra år sedan knappast kommer att återuppstå i exakt de former den fanns då. Men återigen, det är det väl knappast någon som hävdat heller.

Frågan är istället om det finns utrymme för och behov av en modern folkrörelseorganisation i dagens samhälle. Och där menar jag att det finns väldigt mycket som talar för den saken. Vi ser idag skriande klassklyftor i exempelvis min hemstad Stockholms förorter, problem som vi inte stillatigande kan luta oss tillbaka och invänta att något europeisk intellektuell eller toppolitiker ska tänka fram lösningen på. Personer som själva upplever globaliseringens baksida i otrygga anställningar och bemanningsföretag kommer näppeligen de heller vilja avvakta resultatet av någon tankesmedjerapport innan de börjar göra något åt saken. Det moderna samhället ger också verktygen till politisk påverkan till betydligt många fler; där en positiv kombination av höjd utbildningsnivå och den informationsrevolution vi just nu genomlever skapar tidigare oanade möjligheter till bred politisk aktivism (talande i detta sammanhang är att Bengtsson sätter en motsatsställning mellan det europeiska och det folkrörelsemässiga: som om dagens medborgare skulle vara oförmögna att ingå i sociala och politiska sammanhang med folk från andra länder).

Men framförallt missar Jesper Bengtsson den för socialdemokratin kanske mest avgörande poängen; det parti som förlorade valet 2010 kommer inte kunna vinna valet 2014 om inte något händer. Förmår inte partiorganisationen öppna upp sig mot nya människor och idéer kommer sotdöden att fortgå.

Sedan kan och kommer en modern socialdemokratisk folkrörelseorganisation (socialdemokratin i sig kommer naturligtvis aldrig att vara en folkrörelse, men partiet kan vara en del av någon form av rörelse och organisera sig på ett folkrörelsemässigt sätt) inte att se ut som det gjorde för hundra år sedan. Samhället ser i grunden annorlunda ut och det förändrar både behoven av och förutsättningarna för en levande folkrörelseorganisation.

Några tankar på vägen framåt mot en sådan organisation skissar jag på i denna rapport som jag lett arbetet med att ta fram åt socialdemokraterna i Stockholm. Vi konstaterar där är att den framtida folkrörelsen är något annat och nytt än den gamla. "... inte minst den tekniska utvecklingen förändrar vad det är vi behöver partiorganisationen till. Folkrörelsegruppen menar att vi bör bejaka och främja denna nya 'individualism', genom att till exempel uppmuntra till politiskt bloggande. Men det gör inte att behovet av kollektiv organisering blir mindre. Tvärtom ser vi att behoven av socialt sammanhang, studie- och bildningsverksamhet, praktiskt verklighetsförändrande arbete, en politisk bas utifrån vilket det egna arbetet utgår och där man kan hjälpas åt, det behovet blir större", skriver vi exempelvis.

För det finns ett dubbelt samband. Å ena sidan krävs det en politisk idé för att skapa en rörelse. Men å andra sidan så stärker ett brett folkligt deltagande och en öppen struktur förutsättningarna för att skapa dessa nya politiska idéer. När man vågar "släppa på varumärket", gör partiorganisationen till en naturlig mötesplats för progressiva och samhällsengagerade människor, finns närvarande i det lokala samhället: då ökar det på sikt också kvaliteten i det politiska innehållet.

Istället för att resonera om dessa saker väljer Jesper Bengtsson att definiera en gammal nostalgisk bild av vad en folkrörelse en gång har varit, och konstatera - föga överraskande - att exakt detta kommer förmodligen inte gå att komma tillbaka till. Det är lite synd. Diskussionen skulle tjäna på ett mer öppet förhållningssätt.

Mer om folkrörelse- och organisationsdiskussionen har jag skrivit exempelvis här, här och här. Andra som kommenterat denna diskussion är tex Peter Högberg, Johan Westerholm och Martin Moberg. Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokrati, folkrörelse, demokrati, förnyelse, folkrörelseorganisation, och annat intressant

Allt jag ville säga på tre minuter (men inte riktigt hann med)

2010-10-27T00:22:00.002+02:00

Socialdemokraterna i Stockholm har ikväll haft eftervalsdiskussion. Jag gick till mötet med både oro och förväntningar i magen. Som tur var blev det en riktigt bra diskussion. Många erfarna medlemmar som tidigare skolborgarrådet Erik Nilsson, fd EU-parlamentarikern Maj-Britt Theorin och legendariske talskrivaren Leif Gustavsson bidrog med klokskaper. Många nya gick upp för första gången i talarstolen och gav sitt perspektiv. För ovanlighetens skull deltog arbetarekommunens styrelse aktivt i diskussionen, vilket jag tyckte var väldigt bra. Tonläget var ödmjukt, sökande utan att tappa i engagemang och övertygelse. Jag gick också upp för att dela med mig av mina tankar, men tre minuters talartid innebär naturligtvis vissa begränsningar. Därför skriver jag här nu löst ner vad jag egentligen hade velat säga, om tiden tillåtit:

Partivänner.

Det har varit en känslosam höst. Det vittnar många om här. Glädjen, inte minst i valrörelsens slutskede. Entusiasmen när folkrörelseorganisationen verkligen fungerade, våra frågor hamnade i debattens fokus, Mona Sahlin glänste och vi kunde unna oss att känna en strimma av hopp. Därefter chocken och nedstämdheten när valet gick som det gick. Inte bara fortsatt borgerlig regering, dessutom tar ett främlingsfientligt parti plats i Sveriges riksdag. Ett parti som pekar ut mina grannar, flera av oss härinne, som problemet. Som ställer oss mot varandra.

Jag erkänner gärna att det tog ett tag för mig att komma tillbaka. Men denna sorg över att det gick som det gick har på senare tid förbytts i något annat. En känsla av stort allvar.

För så är det. Den diskussion vi för tillsammans här, just nu. Hur vi hanterar det här valresultatet, vilken analys vi gör, vilka slutsatser vi drar av den analysen, vilka åtgärder vi sedan sätter igång med. Allt detta är fullkomligt avgörande för Sveriges politiska framtid. Det är vi, här just nu, runt om i partiet, i media och på Internet, som någonstans bestämmer vad som ska hända med socialdemokratin som politisk kraft.

Det är inget litet ansvar vi har på våra axlar.

Jag ska på intet sätt påstå att jag är färdig med min egen analys. Men så mycket förstår jag, att vi har problem på djupet. Och det handlar i grunden om politiken, vilka vi är som parti. Och vi behöver förnya oss, rejält och genomgripande, annars går vi under.

Jag kallar mig gärna socialdemokratisk traditionalist. Jag är stolt över det Hjalmar Mehr och hans generation socialdemokrater har inneburit för den här staden. Jag är stolt över vad Per-Albin Hansson, Olof Palme och rader av andra socialdemokratiska ledare och aktivister gjort för Sverige som land under hela 1900-talet. Jag är stolt över en politisk tradition som kombinerar tillväxt med jämlikhet, jobb med fördelning, utveckling med rättvisa. En politisk tradition som alltid mött problem och utmaningar genom att tänka nytt; folkhemmet, var i grunden nytt när det etablerades, den generella välfärden, var någonting nytt när det blev partiets politik. Jag är stolt över ett parti som varit det breda löntagarpartiet och lyckats skapa en djup folklig förankring för det välfärdssamhälle som utan att det på något sätt är perfekt ändå är någonting så i grunden anständigt och välfungerande.

Men. Vi måste förstå. Vi är inte detta parti idag. Ska vi bli det igen – och jag vet att vi kan bli det igen – måste vi förnya oss.

Vår förnyelse skiljer sig från moderaternas på ett avgörande sätt. Den moderata förnyelse har hela tiden handlat om att ta avstånd från det egna partiet, dess historia, de gamla moderaterna. Visa att den gamla moderata rollen, de gamla moderata värderingarna, inte längre finns kvar. Att de nya moderaterna är något i grunden annorlunda.

Vår förnyelse handlar om en helt annan sak. Det handlar om att åter bli vad vi en gång varit. Naturligtvis inte genom att gå tillbaka till den exakta politiken. Det går inte, och dessutom vore det inte i linje med socialdemokraternas traditionella förmåga att hitta nya sätt att möta ett nytt samhälle på. Men i grunden. Värderingarna. Ideologin. Rollen som det breda löntagarpartiet för både jämlikhet och ekonomiskt utveckling.

För att komma dit behöver vi analys. Vi behöver diskutera. Men vi får inte förleda oss själva att det finns ett enda teoretiskt alexanderhugg som med ett elegant snitt kan lösa alla partiets och rörelsens problem. Så vi behöver också handling. Vi måste pröva oss fram. Vi måste agera.

Vi har vår ideologiska kompass, men kartan måste uppdateras. Det finns mängder av områden. Jobben och tillväxten är en nyckelfaktor. Men också arbetsmarknaden – vilken politik har vi för den nya otryggheten? Skolan. Socialpolitiken. Bostadspolitiken. Tryggheten på gator och torg, stadsbyggnadspolitiken. Stora strukturella frågor som skatterna och socialförsäkringarna. På alla dessa områden och fler därtill måste vi vara hungriga, nyfikna, öppna. Det är inte ett enmansjobb. Det handlar om en ny politisk attityd. Vi måste vara beredda att lyssna brett utanför de egna leden att bryta upp från gamla interna låsningar.

Vi har inte längre regeringsmakten. Det enda sättet vi kan visa oss regeringsdugliga är i hur vi hanterar vårt eget parti, vår egen förnyelse. Vi måste visa alla att vi inte är ett parti som konkurrerar med moderaterna om den politiska makten, vi är en rörelse som kämpar mot orättvisorna. Vi är på allvar och vi tar politik på allvar.

Och där någonstans smyger sig ytterligare en känsla på mig. En sorts märklig entusiasm. För detta arbete är inte bara trängande angeläget. Det känns också synnerligen engagerande. Vi har många tuffa beslut och diskussioner framför oss. Men någonstans tror jag också det är ett arbete många av oss länge har längtat efter att få sätta igång. Vi har länge gått och tryckt på den där frustrerande känslan av att vi som parti och rörelse inte riktig förmår vara allt det vi borde kunna vara.

Nu har vi inte längre något val. Att stå still är inget alternativ. Och det här blir inte lätt. Men jag är övertygad om att vi kan klara av det, tillsammans.

Nått sånt. Hade jag velat säga om jag haft tiden.

Technorati-taggar: politik,socialdemokrati,förnyelse,socialdemokraterna i stockholm

och annat intressant

Socialdemokraternas huvudfiende är inte moderaterna

2010-10-21T17:09:00.005+02:00

Det finns en fantastisk episod i Drew Westens "The Political Brain" där författaren beskriver hur John Kerry-kampanjen i presidentvalet 2004 använde sig av fokusgrupper för att ta reda på om väljarna ville ha politiker som pratade väl om den egna politiken eller om de ville ha politiker som angrep motståndaren. Svaret var entydigt; fokusgrupperna ville ha politiker som pratade vad de själva ville istället för att angripa de andra. Kerrykampanjen följde då detta råd, tonade ner kritiken mot den sittande regeringen totalt, blev som bekant fullkomligt uppätna av George W Bush Karl Rove-ledda attackmaskin och förlorade ett val som inte borde ha gått att förlora. Vad kan man då lära av detta, och går den kunskapen sedan att använda i den socialdemokratiska eftervalsdebatten?

Jag tillhör inte de som egentligen tycker att det är finare att vara för än att vara mot något. Tvärtom menar jag att väldigt många förbättringar kommer ur ett missnöje och en ilska över hur dåligt någonting fungerar. Kritik kan vara destruktiv och nedbrytande, men det kan också vara fröet till någonting nytt. Den revolterande slaven - för att låna en bild från Albert Camus - som säger nej till fortsatt underordning säger i samma ögonblick faktiskt också ja till något annat; till ett människovärde som är lika för alla.

Samtidigt finns det också naturligtvis en kraft i själva ordet ja. En optimism, en glädje; en antydan av framtidstro och hopp. En framgångsrik politisk rörelse lyckas knyta ihop sitt nej med ett ja. Det vill säga: man tar sin utgångspunkt i det man inte vill ha, och lyckas utifrån detta peka vägen framåt mot något som man vill ha. Man säger nej till slaveriet, och pekar på vägen framåt mot friheten.

Men vad är det då vi säger nej och säger ja till? Socialdemokratin som politisk rörelse föddes inte som en motreaktion på det moderata samlingspartiet. Faktum var att det moderata samlingspartiet inte ens existerade när arbetarrörelsen formerades. Och här någonstans tror jag faktiskt vi hittar en av pusselbitarna vi behöver när vi ska försöka få ihop bilden av vad som har gått snett med dagens socialdemokrati. Socialdemokratin har i alltför hög utsträckning blivit ett politiskt parti som är med och konkurrerar om den politiska makten, istället för att vara en rörelse som vill förändra samhället, frigöra människorna och ge alla möjligheten till gott liv.

Detta är ingen ny insikt. Det har länge talats om att socialdemokratin måste återknyta till samhällskritiken. Det är heller ingenting partiet alltid varit dålig på. Utomstående som moderaternas Per Schlingman har med uppenbar beundran i rösten talat om socialdemokratin historiska förmåga att både vara statsbärande och samhällskritiska - samtidigt. Idag skulle en elak tunga kunna säga att partiet inte är särskilt bra på någondera.

Man ska inte stirra sig blind på andra partier, men ser vi på vad moderaterna gjorde i valrörelsen 2006 var det att de satte upp en tydlig rangordning. De var mot utanförskapet och därför behövde socialdemokratin besegras. Det innebar inte att de egentligen tonade ner det negativa budskapet. Tvärtom, menar jag nog. Samma sak gjorde Barack Obama i sin presidentvalskampanj. Budskapet change var ju direkt riktat mot den sittande Bushadministrationen. Men ändå upplevdes det inte som negativt, utan som hoppfullt, till och med framtidsinriktat.

Ligger problemet då i den socialdemokratiska kommunikationen? Det finns visserligen brister i den, men så enkelt tror jag inte det är. Jag skulle säga att det ligger djupare än så. I grunden är det analysen av det samhälle vi befinner oss i som brister. Känslomässigt tror jag vi vet vad vi tycker. Vi ser hur färre elever i Stockholms förorter klara sina betyg efter att borgarna skär ner lärarresurser, vi ser hur hårt arbetande människor som råkat bli sjuka eller arbetslösa kastas ut i otrygghet eller hamnar mellan stolarna efter nedskärningar i trygghetssystemen, vi ser en arbetsmarknad som bara blir hårdare och brutalare och vi ogillar allt detta, skarpt och i grunden, men vi förmår inte riktigt samla det hela till en hel berättelse, vi känner oss inte rikigt säkra på vilket (om något) ja som är möjligt att ställa i kontrast till det nej vi skulle vilja utbrista i.

Och då blir det väldigt lätt att vi framstår som om det är moderaterna som parti vi är mest emot. Vilket kanske fungerade i början av åttio- eller nittiotalen men faktiskt inte längre. Och om kritiken känns ytlig och grundlös så spelar det ingen roll hur mycket vi höjer tonläget. Faktum är att det nog snarare fungerar tvärtom, då distanserar vi oss än mer från de människors vars förtroende vi behöver.

Alltså; åter till Drew Westen. Socialdemokratin får inte vara rädd för att gå till attack. Vi måste kunna vara oerhört hårda och tydliga när vi kritiserar saker som är fel. Vi får heller inte lägga fingrarna emellan när det gäller att utkräva politiskt ansvar - till och med personligt politiskt ansvar - för saker som faktiskt är fel. Men vi måste vara väldigt noga med vad det är vi angriper, och varför. Vi måste någonstans förmå sätta partipolitiken i skuggan av den verkliga politiken, vad det hela faktiskt handlar om, människorna. Och vi måste förstå att allt detta är betydligt lättare sagt än gjort.

För det kräver att vi gör den riktiga hemläxan. Nämligen att utifrån vårt känslomässiga nej definiera vad som i dagens samhälle är de politiskt möjliga och trovärdiga ja-en. Det handlar alltså i grunden om politisk omprövning. Den diskussionen finns det anledning att återkomma många gånger till.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, förnyelse, samhällskritik, ideologi, val 2014, eftervalsdiskussion och annat intressant

Några funderingar inför valet 2014

2010-10-19T23:27:00.011+02:00

Politiska beslut får politiska effekter. Det låter närmast självklart. Men det är också sant på ett djupare plan. Politiska förändringar påverkar hur människor ser på politiken som företeelse. När socialdemokratin byggde upp den generella välfärden var ett uttalat syfte att inkludera så stora grupper i välfärdssystemet som möjligt och på det sättet upprätthålla dess legitimitet (dvs i praktiken viljan att betala och rösta på partier som förespråkade en relativt hög skattenivå). De senaste åren har vi sett ett stort antal reformer som verkar i andra riktningen. De förändringarna kommer fortsätta under de närmsta fyra åren. En socialdemokratisk eftervalsdebatt som syftar till att partiet ska komma tillbaka till makten får därför inte ta slut vid den senaste valrörelsen utan måste försöka dra ut tankelinjerna ändå in i framtiden.

Marika Lindgren Åsbrink skriver ett intressant inlägg i den diskussionen på sin blogg idag. Hon redogör där för ett axplock av samtida forskning som ur olika perspektiv tittar på sambandet mellan grad av ojämlikhet och politiska värderingar. Hon pekar bland annat på amerikanska studier som visar att en ökad ojämlikhet driver opinionen åt höger. Både bland hög- och låginkomsttagare.

Den politiska slutsatsen av detta är naturligtvis enkel: när socialdemokratin kommer tillbaka till makten måste en politik för ökad jämlikhet genomföras. Eftersom ökad jämlikhet över tiden är den bästa garanten för att upprätthålla stödet för en politik för jämlikhet. Men om denna slutsats är enkel att dra och åtminstone i mina ögon synnerligen sympatisk (även om hur-frågan återstår att besvara) så blir frågan hur socialdemokratin ska hantera valet 2014 betydligt bökigare.

Om efterkrigstidens stora politiska genidrag var att integrera breda folklager i välfärdsstaten så har de senaste tjugo årens politiska och ekonomiska utveckling snarare handlar om att integrera breda lager i kapitalismen. Bostadsmarknaden i åtminstone våra storstadsområden har gjort breda grupper brutalt beroende av räntenivåer för sin privatekonomi. Utförsäljningarna av allmännyttan har ökad på den utvecklingen. Sedan har vi premiepensionssparande och annat som gör att börsens väl och ve får väldigt direkta effekter på våra egna plånböcker. Lägg på det en utveckling med privata alternativ och valfrihet som alla understryker ditt eget individuella ansvar för vad just du får ut från även den gemensamma välfärden.

Problemet den moderna socialdemokratin står inför är att om man utifrån detta resonemang i syfte att vinna snabba politiska segrar anpassar politiken åt rent borgerligt håll och accepterar lägre ambitionsnivåer i jämlikhetspolitiken så undergräver man på sikt sin egen politiska framtid. En socialdemokrati som inte har ett program för ökad jämlikhet kan möjligtvis vinna något enstaka val om motståndaren har gjort bort sig, men saknar över tiden ett grundläggande existensberättigande.

Samtidigt så kommer vi att gå till val 2014 i ett Sverige som det finns all anledning att misstänka kommer att vara ännu mer borgerligt än det var nu senast. I detta Sverige måste vi förmå både mobilisera de som brinner av avsky gentemot de ökade klyftorna och vinna över människor som ändå någonstans anpassat sig till en ny värld där du faktiskt på gott och ont är mer utlämnad att själv vara din egen lyckas (eller olyckas) smed.

Jag måste erkännas att jag personligen blev väldigt imponerad av den kampanj som fick Barack Obama vald till USA:s president. En av de saker han lyckades med var gå bortom de konfliktlinjer som ända sedan Vietnamkrigets dagar präglat det amerikanska politiska landskapet. Någonstans är det något liknande svensk socialdemokrati måste lyckas med. Vi får inte vara rädda för att driva vänsterpolitik, men vi måste förstå att radikal vänsterpolitik inte är någonting som per automatik går hem bland folk, inte ens bland de grupper som traditionellt kan förväntas gynnas av den, och särskilt inte om den placeras in i exakt de konflikmönster som under de senaste årtiondena definierat det svenska politiska fältet.

Tanken på att allt vad partiet behöver är en enkel rättning vänsterut är alltså en rent av farlig förenkling. Lika förödande är naturligtvis att desperat kasta sig efter opinionen och försöka få fatt i den oavsett vart den för oss. Där tycker jag att effekterna på valmanskåren av de enorma summor socialdemokratin var beredd att lägga på skattesänkningar för pensionärerna i den senaste valrörelsen talar sitt tydliga språk (och då hade vi ändå ett – i mitt tycke starkt – moraliskt argument bakom vår politik i den frågan. På andra områden hade vi inte ens det). Folk genomskådar sånt. Det fungerar inte.

Socialdemokratin har alltid varit som bäst när vi varit i regeringsställning. Jag tror inte att det är en slump att de enstaka socialdemokrater som lyckats vända opinionen i sina hemkommuner här i stockholmsregionen varit politiker som fått chansen att visa vad de går för i praktiskt maktutövande. Det gör utmaningen under de närmsta åren så mycket större. Vi måste utifrån en oppositionsroll skapa ett reellt och trovärdigt alternativ till den borgerliga politik som 2014 under åtta års tid (vissa skulle hävda ännu längre) tillåtits prägla landet.

Jag tror att det är mycket möjligt att göra. Men det kräver oerhört mycket av socialdemokratin på alla olika nivåer. Personligen måste jag erkänna att jag känner mig märkligt attraherad av denna utmaning. Det finns någonstans där i bakhuvudet den där föreställningen att ibland behövs det en rejäl kris för att man ska kunna komma framåt. Att det krävs att vintern får rasa ut ordentligt för att det äntligen ska kunna bli vår. Kanske någon typ av tanke om att en hel del av de saker som måste vädras ut rakt av förtjänar att vädras ut.

Men det kommer inte gå av sig självt.

Technorati-taggar: politik, socialdemokrati, eftervalsdebatt, förnyelse, höger, vänster, Marika Lindgren Åsbrink,val 2014

och annat intressant

Mer folkrörelsediskussion

2010-10-19T18:39:00.001+02:00

Mitt inlägg från igår om behovet av att förnya den socialdemokratiska folkrörelseorganisationen väckte idag en viss diskussion på twitter, delvis sammanfattad av Erik Laakso här. Och twitter i all är, men ibland behöver man mer än 140 tecken åt gången för att föra ett samlat resonemang. Så jag följer därför upp med några tankar här.

Diskussionen tog egentligen fart när jag kommenterade ett gammalt inlägg från Fredrik Jansson (skrivet tillsammans med Daniel Suhonen) som du kan läsa i sin helhet här. Deras huvudnummer är att det finns för många lokala partiföreningar i Stockholm, och att dessa därför borde slås samman i större geografiska enheter (motsvarande en per stadsdelsnämndsområden, i artikeln 18 stycken). Jag invände att jag inte tror att det är lösningen på socialdemokratins problem i storstadsmiljön. Detta blogginlägg tänkte jag mest ägna åt att förklara vad jag egentligen menar på den punkten.

För med detta inte sagt att de två skribenterna inte har några poänger, för det har de. Många av de problem de pekar på är alldeles korrekt uppfattade. Ansatsen, att socialdemokratin måste förnya sig såväl organisatoriskt som politiskt, är också den riktig. Det är också glädjande att någon överhuvudtaget ger sig in för att faktiskt diskutera hur en levande folkrörelse organiseras. Det jag däremot blivit skeptisk till är själva metoden, och delvis också det resultat man tänker sig.

Vi måste se ett antal saker, stora förändringar i omvärlden om vi ska kunna formulera en modern organisatorisk vision. Ny teknik har fullkomligt revolutionerat möjligheterna till informationsspridning och kommunikation. Människor idag har en betydligt högre utbildningsnivå än när arbetarrörelsens organisationer bildades. I stort sett samtliga partier har under en lång tid tappat medlemmar, de gamla masspartiernas tid är länge sedan. Samtidigt har vi också inte minst i Stockholm enorma klassklyftor, boendesegregation, en arbetsmarknad som till inte oansenliga delar präglas av låg facklig organisationsgrad och hög osäkerhet, stora grupper som även om de har tydliga socialdemokratiska värderingar varken kulturellt eller historiskt befinner sig nära den traditionella arbetarrörelsen.

Stockholm ser helt enkelt olika ut. Det säger mig att den socialdemokratiska organisationen också måste få se olika ut. Samtidigt tror jag att det är viktigt med en tydlighet. Ett av den stockholmska socialdemokratins problem just nu är det lätt ogenomträngliga lapptäcke av olika strukturer som under många år och många organisationsöversyner snarare byggts på än förenklats. Inte minst när det gäller beslutsfattande krävs det oerhört genomskinliga och lättbegripliga grunder i organisationen. Tricket blir alltså att kombinera flexibiliteten med tydligheten.

Dessutom tror jag att vi måste acceptera - ja, till och med bejaka - att människor i en storstadsmiljö kommer att hitta olika sätt de vill organisera sig på. För vissa kommer det lokala engagemanget, närvaron "på torget", vara det viktiga. Jag tror på socialdemokratin som en stark kraft i det lokala samhället. Vi kan idag se att det också fungerar i vissa delar av staden. Men denna lokala närvaro - och här är min invändning mot Jansson/Suhonen - blir inte starkare för att du flyttar organisationen längre bort. Tvärtom riskerar du då att hamna i ett mellanläge där du varken har de samlade resurser en total centralisering skulle innebära (anställda, lokaler, gedigna kampanjkassor etc) eller de fördelar i form av små avstånd, synlighet i lokalsamhället, personkännedom etc, den riktigt lokala föreningen sitter på.

Men för andra är det andra sätt att organisera sig på som blir de bästa. Kanske för att man tillhör en viss grupp, eller gillar en viss verksamhetsform. Vissa vill kanske prata ideologi över ett glas rödvin inne i stan, andra jobbar hellre konkret med något internationellt solidaritetsprojekt, någon gillar praktisk solidaritet. Då borde den centrala partiorganisationens uppgift vara att hjälpa till att lotsa varje ny eller potentiell medlem till en förening som har den typen av verksamhet hon efterfrågar.

Och här kommer min huvudsakliga invändning mot Jansson/Suhonen, nämligen den att de börjar lite i fel ända. Det stora problemet för socialdemokratin som folkrörelse är inte strukturen i meningen vilka partiföreningar som finns var. De stora problemen handlar om kultur, om processer och flöden. Jag tycker exempelvis att det finns en brist i hur vi inom hela organisationen hanterar generationsskiften, kompetensöverföring och liknande. Många har genom åren vittnat om att de finner partiorganisationen "stelnad". Det är värt att ta på allvar. Förmågan att fånga upp nya intresserade människor, och ge dem ett utrymme att agera är en nyckelfaktor för en växande och fungerande rörelse. I samma härad finns frågan om bemötande av inte minst nya medlemmar.

Men det löser man inte i sig genom att organisera om de som idag utgör det lokala partiföreningsledarskapet i nya konstellationer. Faktum är att jag inte tror att det finns något organistoriskt alexanderhugg som klarar den biffen med några pennstreck i stadgan. Det krävs ett antal processer, det handlar om ledarskap, tydliga målsättningar, uppföljning men också om utbildning, erfarenhetsutbyte, ett långsiktigt och strukturerat arbete på många fronter.

Sedan är det naturligtvis så att den organisatoriska strukturen inte får vara något heligt som inte får röras. Jansson och Suhonen ställer några relevanta frågor. Vad händer med partiaktiviteten hos den nyvärvade entusiast som hamnar i en partiförening som för länge sedan tappade all styrfart? Vad händer när antalet styrelseuppdrag består (där missar skribenterna dessutom att antalet uppdrag genom ett antal ytterligare nivåer faktiskt kan sägas öka) samtidigt som medlemstalen sjunker? Som jag tidigare nämnt kommer antagligen antalet människor som hellre organiserar sig på något annat sätt än rent geografiskt öka.

Allt detta sätter press på även strukturella organisatoriska förändringar. Och visst kan det behövas rivas en smula för att få ljus och luft. Men dessa förändringar kommer resulterar i en organisation som ser mer olika ut än de 18 geografiska organisationsled Jansson och Suhonen skisserar på. Istället kommer den bygga på de föreningar och organisationer som orkar tänka nytt och förnya sig, även om de råkar ha ett betydligt mindre upptagningsområde än exempelvis de 60 000 personer som bor i min stadsdelsnämnd, Hässelby-Vällingby.

Slutligen; socialdemokratin som folkrörelse går inte att skilja från socialdemokratin som politisk rörelse. Återigen är det viktigaste här därför partikulturen, hur vi ser på och förhåller oss till omvärlden, vår nyfikenhet på både människor och idéer även utanför den egna rörelsen. Vad ett organisatoriskt arbete i förlängningen handlar om är att skapa en politisk närvaro, en rörelse i ordet egentliga betydelse.

Och precis som i politiken räcker det inte med att hålla fast vid gamla segrar, heller när det gäller organisationen. I det sättet att närma oss frågan om folkrörelsens framtid kunde ingen vara mer ense med Fredrik Jansson och Daniel Suhonen i artikeln ovan än jag.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, folkrörelse, stockholms arbetarekommun, organisation och annat intressant

Folkrörelsen är inget hot utan en förutsättning

2010-10-18T23:43:00.003+02:00

Cecilia Garme gör i Fokus den begåvade observationen att medan den socialdemokratiska kriskommission som ska utreda valnederlaget omfattar femtiotalet personer med spretande perspektiv och ingångar, bestod gruppen som formulerade den moderata förnyelsen efter katastrofvalet 2002 i princip av fyra män som visste precis vad de ville. Garmes slutsats är att socialdemokratins folkrörelsekaraktär försvårar ett offensivt förnyelsearbete. Jag tror att hon har både rätt och fel i den saken.

Rätt i den mening att den naturligtvis går fortare att ställa om en organisation som fungerar enligt ett uttalat uppifrån och ner-perspektiv. Om partiledaren är en vd som får köra sitt race så länge det fungerar (och när det inte längre fungerar sparkas han hänsynslöst) ger det ett större handlingsutrymme för den som för tillfället håller i ratten.

Samtidigt är det uppenbart att den moderata modellen inte är någon garanti för snabb politisk comeback. Sedan valförlusten 1994 tog det tolv år eller tre hela mandatperioden innan moderaterna med Reinfeldt i spetsen återigen kunde besätta regeringstaburetterna. Ser vi över hela nittonhundratalet är det väldigt svårt att dra någon annan slutsats än den att socialdemokratin varit den rörelse som varit bäst på att vinna val och inneha regeringsmakten.

Jag tror detta beror på två saken. Den första är att folkrörelsen är en styrka i sig. En lokal förankring i bostadsområden, på arbetsplatser och så vidare ger en politisk kraft. När organisationen fungerar skapar det också en förmåga att fånga upp både nya idéer/rörelser och begåvade personer. En rörelse med många starka personer är naturligtvis mer svårstyrd, men den är också mer kraftfull när den väl sätter ner fötterna och bestämmer sig för något.

Vilket leder in på den andra invändningen; nämligen den att det inte med nödvändighet finns någon motsättning mellan en bred folkrörelse och ett starkt ledarskap. Visst krävs det mer av en ledare i en folkrörelseorganisation än i någon typ av vd-struktur, men detta behöver inte med nödvändighet vara någonting dåligt. Tvärtom är det snarare så att de egenskaper som behövs för att få en stor och mångfacetterad rörelse att gå åt samma håll är exakt samma egenskaper som också krävs för att vara en framgångsrik politisk ledare.

Sett ur detta perspektiv är socialdemokratins problem snarare alltså att vi är alldeles för lite av en folkrörelse. Strukturen finns kvar, men finns där egentligen något innehåll? Alltför ofta (om än inte alltid) är svaret på den frågan nej. Samtidigt som förutsättningarna med en allt mer utbildad befolkning och en teknisk revolution som möjliggöra kommunikation och informationsspridning till väldigt låga kostnader snarare borde tala för möjligheterna för en stark modern politisk rörelse bland folk som vill ha en mer progressiv inriktning på den politik som förs i det här landet. Och samtidigt som klassklyftor och segregation också skapar både behov och utrymme för att organisera de som annars aldrig hörs och syns i debatten (undantaget regelbundna eländesreportage, naturligtvis).

Kanske sitter socialdemokratin alltför mycket fast i bilderna av vad en folkrörelse en gång var. Detta drag av nostalgi kan ibland lägga hinder i vägen för att bli allt det en modern folkrörelse istället skulle kunna vara. Sett på detta sätt blir socialdemokratins organisatoriska problem märkbart besläktade med de politiska. Men lösningen är i inget av fallen att blint kopiera de borgerliga svaren. Istället handlar det om att bygga eget och nytt.

Jag är stolt över den socialdemokratiska traditionen. Men traditionalism måste – som någon har sagt – handla om att bevara elden, inte att dyrka askan. Där någonstans ligger den socialdemokratiska utmaningen av idag.

I ämnet kan jag också rekommendera Jonas Morian, som kommenterar ett lite äldre men ändå läsvärt inlägg av Sandro Wennberg. Själv har jag skrivit lite om hur jag ser på det här med socialdemokratin som folkrörelse exempelvis här och faktiskt också här, även om ingången är en annan.

Technorati-taggar: politik,socialdemokrati,folkrörelse,demokrati,eftervalsdebatt,förnyelse,moderaterna

och annat intressant

Alla dessa människor, alla dessa "enskilda fall"

2010-09-19T01:48:00.000+02:00

Jag måste erkänna att jag är nervös. Klockan är långt över midnatt och det har blivit valdag. En valrörelse har kommit och om inte ens en skälvande dag gått. Det har inte saknats dramatik. Det har inte saknats fånerier. Men på något sätt har det smugit en en känsla av värdighet i det hela, de allra sista dagarna. En känsla av allvar. Någon sorts moralisk botten i vad det hela egentligen handlar om.

Den stora vattendelaren i årets valrörelse blev till slut synen på sjukförsäkringen. Jag tror orsaken är att den rör en verklig nervtråd i den svenska folksjälen (om man nu kan prata om en sådan, folksjäl). Den där grundläggande stoltheten över att vi trots allt lever i ett tämligen anständigt land. När de nedskärningar som under de senaste åren genomförts plötsligt fick kött och blod i en helt vanlig bloggares högst personliga berättelse om en sjuk mor som tvingades till socialbidrag eftersom hon kastats ut ur försäkringen var det något som hände.

Orsaken till att det hela sedan formligen exploderade var naturligtvis att det hela inte bara var ett enskilt ärende. Som Alliansfritt Sverige visar så var Emelies mamma bara en i raden. Så fogas enskilt fall till enskilt fall och fram träder en helhet. Människor. Som påverkas av den politik som förs. Som berörs av de val vi gör tillsammans.

Den styrande Alliansen har försökt definiera bort ekonomisk trygghet vid sjukdom eller arbetslöshet ur begreppet "välfärd". Stabila försäkringar har utmålats som någon form av gyllene burar, bidrag som skapar beroende, som om det vore sjukförsäkringens fel att folk blev sjuka. Jag tror säkert att de borgerliga makthavarna faktiskt tror på detta. Jag tror inte att det är ondska som ligger bakom de beslut som fattats. Men konsekvenserna när det hela omsatts i praktisk politik har trots det blivit förskräckliga. Oanständiga.

Och i slutändan är det därför jag är så nervös. Därför att ett fortsatt förtroende för den borgerliga regeringen innebär ett godkännande av denna politik. Det blir en signal att ok, vi köper detta, tycker det var ett rimligt pris att betala för de senaste årens skattesänkningar. Jag hoppas verkligen att svenska folket inte är beredda att göra ett sådant val.

Klockan är mitt i natten när jag skriver detta. Jag inser att inte särskilt många kommer att läsa vad jag skrivit. Å andra sidan har jag senaste dagarna pratat om samma saker med mängder av människor. Jag kommer att fortsätta samtalen under morgondagen. Detta blogginlägg får alltså ses som ingenting annat än en vilja att skriva av mig så här i valrörelsens yttersta slutfas. Mest för mig själv. Om någon annan hittar hit så är du välkommen.

Inte många timmar kvar nu. Jag borde försöka sova. Men det är mycket som står på spel. Jag bläddrar i någon bok. Kollar lite om det går något på teve. Tänker på alla dessa människor. Alla dessa enskilda fall. Inser till slut att jag inte kan göra mer än mitt eget bästa. Rösta. Försöka övertyga så många som möjligt andra. Till slut är det vad det kokar ner till.

De senaste dagarna har känts bra. Vi får se om det räcker. Jag tittar ut genom fönstret över ett nattligt Hässelby och tänker att det måste det helt enkelt göra.

Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, utförsäkringar, sjukförsäkringen, klamydiabrevet, alliansen, socialdemokraterna och annat intressant

Ett blåbrunt Sverige där både vänstern och liberaler är förlorare

2010-09-10T12:40:00.000+02:00

Dagens opinionsundersökning från DN/Synovate är bekymmersam läsning. Majoritet för en borgerlig regering, och Sverigedemokrater som är större än både kristdemokrater och centerpartiet. Det ger en klart obehaglig tyngdpunkt i det svenska politiska landskapet.

Lyckligtvis är detta bara en opinionsundersökning bland flera, och läget inför nästa veckas riksdagsval är fortfarande öppet (se tex Aron Etzler på det temat här). Men att de borgerliga partier som försöker profilera sig på "ett mänskligare Sverige" eller en uttalat liberal (om än åt det väldigt högerliberala hållet) linje är de som förlorar medan burkapopulism och förment avideologiserad ordning-och-reda pragmatism vid sidan av den rena främlingsfientligheten är de strömningar som gynnas av opinionen stämmer ändå till eftertanke. Om dagens siffror skulle visa sig vara sanna skulle Sverige vara på väg rakt in i en dansk situation, ja frågan är om det inte till och med skulle vara värre än så.

När Mona Sahlin tog över socialdemokraterna efter Göran Persson fanns en oro att hennes liberala (i ordets bästa mening) profil i meningen väl kända engagemang i exempelvis HBT-frågor skulle kunna straffa sig, inte minst bland en del traditionella (företrädesvis manliga) väljargrupper. Skulle folk känna igen sig i en retorik som ofta tog sin utgångspunkt i förortens invandrarkvinnor och homosexuellas rättigheter snarare än någon sorts brett definierad vanlig folklighet?

Jag har personligen inte känt mig så oroad för den saken. Socialdemokratin måste för att kunna vinna val förmå formulera berättelser om var vi är och vart vi är på väg som fångar upp och engagerar breda befolkningslager, men min bergfasta övertygelse har varit att det år 2010 är möjligt att göra detta på ett inkluderande sätt; där även minoritetsgruppers frihet blir en illustration av allas frihet. Den faktiska högerpolitik som förts av den borgerliga regeringen (för ett lika tydligt som upprörande exempel på den saken, läs Marika Lindgren Åsbrink om sjukförsäkringen här) har också i praktiken tvingat fram en ideologisk hållning från den nuvarande oppositionen där de breda, generella dragen kommit i fokus. Det har handlat om jobb, trygghet, om någon sorts grundläggande anständighetsnivå på hur vi väjer att organisera vårt samhälle.

Men kanske har jag missbedömt kraften i och karaktären av den högersväng vi just nu verkar vara inne i. När kristdemokraternas ledare Göran Hägglund (han med det mänskligare Sverige) utan att darra på manschetten jämför främlingsfientliga Sverigedemokraterna (se Johan Norberg utmärkt om vilka det faktiskt är vi pratar om här) med det reformerade vänsterpartiet och säger att han inte kan säga vilket av partierna som är värst, är det inte bara ett valrörelsens lågvattenmärke utan tyvärr också ett tecken på något helt annat och betydligt värre. Inte minst handlar det om att han förmodligen har läst opinionen han också och förstår att det inte är budskapet att vi ska bry oss om varandra som är det är valets framgångsmelodi.

Sedan. Naturligtvis. Jag är ute en hel del och valarbetar på dagarna. Träffar vanligt folk. Hör deras berättelser och funderingar. Det finns en helt annan kraft där ute än den som målas upp i denna opinionsundersökning. Det enda vi helt säkert kan veta om hur det politiska läget egentligen ser ut är att vi faktiskt inte kan veta hur det går nästa söndag. Eftersom det fortfarande - som sagt - är en helt öppen fråga. Inte minst Mona Sahlins utmärkta prestationer så här långt i valrörelsen ger hopp om ett ordentligt sving under valrörelsens sista skälvande dagar.

Opinionsundersökningar som den idag borde också kunna få en inte lite mobiliserande effekt. Någonstans är det där det kommer avgöras. Blir folk uppgivna, eller inser de istället allvaret och tar sig till vallokalen? Känner de hopp eller förtvivlan? Vågar de tro att vi fortfarande kan hindra Sverige från att målas blåbrunt eller trycks de ner av den massiva propagandavåg var affärsidé är att sälja in budskapet att det redan är kört?

Det är inte frågor vi kan veta svaret på. De väntar fortfarande på att avgöras. Och jag måste erkänna att det är svårt att inte låta sig fångas av stundens allvar.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, opinionen, alliansen, de rödgröna, konservatism, liberalism, socialdemokratena, Mona Sahlin, och annat intressant

Kielos om socialdemokratins framtid

2010-09-04T16:27:00.000+02:00

"De senaste tjugo åren har socialdemokratin varit tvungen att hitta ett sätt att vinna val trots sina socialdemokratiska värderingar. Nu måste den lära sig att vinna val genom sina socialdemokratiska värderingar. För det krävs en förnyelse lika radikal som en gång i tiden New Labour."

Katrine Kielos skriver i DN:s boklördag utifrån Peter Mandelsons "The third man: Life at the heart of new labour" och Tony Judts "Ill fares the land" (som jag skrev om här). Ej på nätet, och en anledning att kosta på sig ett exemplar av dagens papperstidning.

Läs även andra bloggares åsikter om katrine kielos, Peter Mandelson, Tony Judt, Ill fares the land, socialdemokrati och annat intressant

Bananrepubliken Sverige?

2010-09-03T12:22:00.000+02:00

De senaste dagarna har diskussionen om de hemliga partibidragen till framförallt moderaterna och kristdemokraterna (övriga riksdagspartier väljer självmant att redovisa sina bidrag) blossat upp igen, se till exempel här och här. Från borgerligt håll avfärdas denna kritik som smutskastning. Kanske är det ofrånkomligt så här när valrörelsenerverna börjar sätta in, men det är ändå väldigt synd. För frågan förtjänar en betydligt seriösare behandling. I ett Sverige där det offentliga och det privata allt mer blandas samman är det nämligen oerhört viktigt att våra politiska beslutsfattare kan ställa sig högt över varje misstanke om korruption eller maktmissbruk.

Jag säger nu inte att varken moderaterna eller kristdemokraterna är korrupta partier. Tvärtom tror jag att de flesta svenska politiker är relativt hederliga. Men problemet med de hemliga partidontationerna är att vi inte riktigt kan veta. Låt mig ta ett exempel.

På stockholmsrean.se sammanställs förtjänstfullt alla de dåliga affärer den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus tagit sig för, när gemensam egendom vrakas ut till underpriser (se även DN här). Det finns ju mängder av liknande fall även i andra kommuner, tex det uppmärksammade försäljningen av Tibble gymnasium. Det handlar delvis om privatpersoner som gör stora klipp på exempelvis bostadsomvandlingar, men även företag som tar över vinstdrivande verksamheter för väldigt blygsamt pris. Vi vet ju också att det inte sällan finns kopplingar på personplanet (minns till exempel när borgerliga Uppsala införde utmaningsrätt och en tredjedel av de som sedan valde att "utmana" kommunala verksamheter visade sig vara borgerliga politiker).

Men vilka övriga relationer finns mellan de som rear ut gemensam egendom och de som kammar hem pengarna? Det kan vi alltså inte veta. Vilket i förlängningen naturligtvis framförallt torde missgynna de partier som genom att hemlighålla sina anslag lämnar fältet fritt för spekulationer. Risken är dock att hela det demokratiska systemet drabbas av förtroendeskada.

Och det här är ändå med den politiska karta och de politiska partier vi har idag. Den kan ju mycket väl komma att ändras, och i många kommuner har den redan gjort det. Vore det då inte för den demokratiska genomskinlighetens skull en poäng om vi kunde kräva av alla att de redovisade hur de finansierade sin verksamhet? Jag skulle personligen exempelvis tycka det vore väldigt intressant att veta vilka ekonomiska intressen som står bakom högerpopulistiska eller främlingsfientliga partier som aspirerar på politisk makt. Och det tror jag gäller fler än mig.

För tydlighetens skull: Jag är inte kritisk till att privatpersoner eller organisationer stödjer politiska partier vars program de tror på. Tvärtom. (Även om jag tycker att det är viktigt att det också finns andra stödformer som till exempel partistöd som balanserar denna typ av anslag.) Det är att det tillåts ske i det fördolda som jag tycker är riktigt illa.

För att använda det vanligaste motargumentet mot att även borgerliga partier ska tvingas till en öppen redovisning; det är exempelvis väl känt att LO stödjer socialdemokratin. Alla som vill kan alltså utvärdera den socialdemokratiska politiken mot denna bakgrundskunskap. Gillar man inte vad LO står för kan man låta bli att rösta på (s). Den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken kan bedömas utifrån relationen till en av arbetsmarknadens parter. Ja, alla politiska förslag kan sättas i ljuset av stödet från LO. Och detta är ju ingen fiktion, det sker hela tiden.

Men när det gäller moderaterna och kristdemokraterna kan vi inte göra samma sak. Vi kan bara gissa. För vilka som står för fiolerna är en väl förborgad hemlighet.

Sedan köper jag gärna att det i valhemlighetens namn som privatperson ska vara möjligt att ge ett anonymt bidrag till det parti man stödjer. Men med en beloppsgräns på 20 000 kronor för hur stora anonyma bidrag får vara torde detta problem i praktiken vara löst. Argumenten för att tillåta högre hemliga anslag än så är väldigt svaga. Och de uppväger inte i någon mån de problem som uppstår med den demokratiska trovärdigheten när vi faktiskt inte kan säga vilka intressen det är som står bakom de respektive partierna.

Naturligtvis är det så att regler för öppen redovisning av partibidrag långt ifrån skulle lösa alla problem. Det går säkert att hitta sätt att komma runt de mest raffinerade regelsystem. Men det är ändå en förändring som skulle göra luften lite lättare att andas i landet Sverige.

Mer om detta skriver Jonas Morian, Johan Westerholm, kulturbloggen, Albin Ring, Martin Gelin, Alliansfritt Sverige (som också hänvisar till EU-kommissionens utredning för korruptionsfrågor som kritiserat den svenska avsaknaden av regler) och Alexandra på HBT-sossen.

Läs även andra bloggares åsikter om partistöd, stockholmsrean, politik, hemliga donationer, moderaterna, kristdemokraterna, välfärdskommersiella komplexet och annat intressant

Det är dina pengar de har slösat bort

2010-09-02T17:15:00.001+02:00

Visa större karta

Lite livsviktig information om hur de borgerliga politiker som fått ansvaret för våra gemensamma tillgångar har hanterat dessa. Här kan du se vad som har sålts, vad det har sålts för, och vilket pris det borde ha sålts för. Skillnaden är dina pengar som reas ut. Från stockholmsrean.se

Läs även andra bloggares åsikter om politik, stockholmspolitik, val 2010, stockholmsrean, utförsäljningar och annat intressant

Valrörelsens viktigaste blogginlägg

2010-08-31T21:59:00.002+02:00

Den rödgröna regeringsplattform som presenterades idag inleds med en hänvisning till jämlikheten. Sverige ska vara ett jämlikt land, konstateras koncist och kortfattat i själva öppningsmeningen. Längre ner förklaras varför: Ett jämlikt Sverige är ett framgångsrikt Sverige. Där tas all begåvning, alla talanger och all arbetsvilja tillvara. Engagemang och nyfikenhet förvandlas till nya idéer och växande företag, och därmed jobb och framtidstro. Så kan Sverige konkurrera med kunskap och förnyelse i en värld av ständigt tuffare internationell konkurrens. Jag tänker på dessa ord samtidigt som jag läser vad som borde vara valrörelsens viktigaste politiska blogginlägg.

Inlägget är skrivet av Marika Lindgren Åsbrink på bloggen Storstad och det tar sin utgångspunkt i de dråpligt felplacerade moderataffischer som dykt upp i stockholmsförorten Rinkeby med texten Sveriges bästa skola ska finnas i Danderyd. Men egentligen handlar inte inlägget om vad som händer i Danderyd. Det handlar om Rinkeby. Och det handlar egentligen om så mycket mer.

Kärnan i resonemanget är den här enkla bilden:

Vad bilden visar är hur stor del av eleverna som efter nionde klass är behöriga till gymnasiet i två Rinkebyskolor. I bägge fallen ser vi precis samma utveckling. Mellan åren 2002 och 2006 (rödgrön majoritet i stadshuset) ökade andelen och fler elever klarade sig igenom grundskolan. Sedan 2002 och fram till förra året (borgerlig majoritet, dvs alliansen) har den sjunkit.

Ja, men det kan ju ha med en massa saker att göra, tänker nu någon. Det behöver ju inte vara politikens fel. Och så är det naturligtvis. Men Marika visar genom en annan bild upp den absolut mest troliga förklaringen till vad som har skett. Nämligen den att lärartätheten har sjunkit i dessa skolor. Vilket har med resursfördelningen att göra. Vilket i allra högsta grad är politik.

Alltså. Genom en på ytan fruktansvärt tråkig och byråkratisk åtgärd som att ändra i resursfördelningen flyttas resurser som tidigare fanns i skolor med stora behov (typ Rinkeby) till andra skolor med elever med bättre förutsättningar att klara skolan med sig hemifrån. Det leder till att skolorna med större behov har råd att anställa färre lärare, vilket gör att lärartätheten minskar. Och detta gör, något som Marika också belägger i sitt inlägg utifrån den tillgängliga forskning som finns, att färre elever klarar av kunskapsmålen eftersom ordentligt med lärartid är något som krävs för att personer utan studievana med sig hemifrån ska kunna klara utbildningen. Ett förändrat resursfördelningssystem innebär i slutändan alltså dramatiska effekter för människor av kött och blod, och deras förutsättningar att leva ett rikt liv efter eget huvud.

Så långt Marika. Och inlägget är viktigt i sig, inte minst eftersom det obarmhärtigt sätter strålkastarljuset på hyckleriet när folkpartister som Jan Björklund hävdar sig vilja lägga om skolpolitiken för att gynna "arbetarklassens barn". Det här är vad de gör när de verkligen får makten (ansvarig politiker, skolborgarrådet i Stockholms kommun, är folkpartist).

Men det finns också en större diskussion här, som kopplar tillbaka till inledningsorden i det rödgröna valmanifestet. Och den handlar om att jämlikhet faktiskt är något mer än ett fint ord, en dekoration att pryda de högtravande deklarationerna med. Jämlikhet handlar om ett grundläggande förhållningsätt människor emellan, om själva fundamentat i den gemenskap vi kallar samhälle.

Centerledaren Maud Olofsson brukar ofta säga att hennes politiska mål är att åstadkomma ett "värderingsskifte" i Sverige. Jag tror inte vi ska underskatta detta. Och vad som händer med skolorna i Rinkeby och vår beredskap att låta detta ske är en del av detta värderingsskifte. En annan centerpartist - relativt ung och vad jag kan bedöma det rätt begåvad - skrev häromsistens på sin blogg utifrån rapporter om stora skillnader i hälsa mellan olika sociala grupper att "[v]arför tror rapportförfattarna (och TT) egentligen att en del tjänar mer stålar än andra? KAN det möjligen vara så att folk som tar större ansvar för sig själva och sina familjer ser till att skaffa sig bra utbildning? KAN det vara så att folk som väljer att inte slappa bort livet - och har synpunkter på när deras barn visar prov på sådana strävanden - faktiskt tjänar bättre än andra?"

Alltså: fattiga är sjuka eftersom de är lata, och det är det faktum att de är lata som gör att de är fattiga. Rikedomen är rättvist fördelad i Sverige och hur bra du har det ekonomiskt har bara att göra med din egen ansträngning. Att människor har väldigt olika förutsättningar och att dessa förutsättningar sedan i hög utsträckning kommer att prägla både ditt liv och sedermera också dina barns tänks liksom bort.

Utifrån denna logik motiveras sedan en politik som sätter ojämlikheten i fokus. För eftersom de grundläggande skillnaderna är rättvisa - beroende av olika grad av ansträngning - så blir det också mer rättvist ju större vi låter dessa skillnader bli. Omfördelning för att öka jämlikheten blir att fördela från de flitiga till de lata.

Resonemanget om ansträngning faller dock vid första bästa kontakt med verkligheten. Eller som jag skrev i en kommentar till inlägget ovan (jag fick aldrig något svar): "... menar du att de jobb som är de lägst betalda också är de minst ansträngande? Undersköterskan som släpar tungt på tuffa arbetstider? Killen på slakteriet, där man vet att kroppen kommer att ta slut långt före 60? Kvinnan som rycker ut mitt i natten för att torka upp avföringen i Edward Unsgaards trappuppgång? Dessa människor anstränger sig mindre än snubbarna i bakåstlick som vaskar skumpa på Stureplan? Är du seriös? Tror du på det där själv?" För det är ju så enkelt att inkomstfördelningen i en fri ekonomi bygger på marknadsprinciper som för all del kan vara väldigt effektiva, men som har väldigt lite med moral att göra. Och dessutom är - som sagt - utgångspunkterna väldigt olika människor emellan.

Hela detta teoretiska resonemang blir väldigt konkret i Marika Lindgren Åsbrinks exempel ovan. För låt oss vara ärliga; vad det handlar om är inte att Rinkebys skolor ska ha lika mycket pengar som skolorna i Bromma eller innerstan. De ska ha mer pengar, så att de kan anställa fler lärare, eftersom detta är det enda sättet för dem att uppnå samma resultat. Jämlikhet handlar inte om millimeterrättvisa, det handlar om lika livschanser för alla, något som kräver olika resurser. Eller om vi vänder på steken; det viktiga är att skolan ger alla elever redskapen att ta sig vidare, inte att alla elever får exakt lika mycket stöd.

Men det bygger på att vi förstår att Rinkebys elever inte är latare än ungarna i Äppelviken: de har bara sämre förutsättningar. Och det är där värderingsskiftet kommer in. För när begrepp som "eget ansvar" perverteras och inte längre handlar om de moraliska skyldigheter vi som samhällsmedborgare har mot oss själva och mot andra utan helt enkelt blir en fråga om att du själv är ensamt ansvarig för hur bra eller dåligt du råkar ha det, då har det hänt något mycket allvarligt.

För då handlar plötsligt det "egna ansvaret" inte om allas vårt ansvar för samhället, din skyldighet att reagera mot orättvisor, stå upp för det som är rätt etc etc, utan blir bara ett sätt att i praktiken avhända sig ansvar för "de andra" (och "eget ansvar" ska läsas som att du inte har ansvar för "de andra"). Om vissa har svårare att klara sig igenom skolan på grund av olika förutsättningar så är det deras problem, inte mitt. Och naturligtvis är även denna väg till helvetet kantad med de ädlaste föresatser, för vi gör ju detta i den noblaste förställningen att i förlängningen tjänar alla på att just jag sätter mitt eget välbefinnande i högsätet. Men resultatet blir lik förbannat ett samhälle som slits itu.

Det finns en fantastisk och skrämmande träffande scen i underbara BBC-produktionen House of Cards (just den här scenen är med i andra delen, To Play the King) där huvudpersonen den konservativa premiärministern Francis Urquhart (ett välklätt och distingerat mellanting mellan en manlig Thatcher, Shakespeares Richard III och Nicolo Machiavellis mest utstuderade Furste) frågar en tilltänkt hyperbegåvad kvinnlig nyliberal rådgivare hur bra hon tycker det går. Hon svara någonting i stil med att det går utmärkt, den konservativa regeringen behåller sin maktbas genom att gynna de 44 procent av befolkningen de behöver och skiter i resten. Det fångar även svensk politik i dagsläget ganska bra. Och precis som i teveserien klär dagens svenska högerpolitiker denna krassa intressepolitik i moraliska kejsarkläder (uppmuntra de flitiga och begåvade, etc etc).

Men i Rinkeby kastas framtida begåvningar bort. På grund av just den politik som hävdar sig vilja uppmuntra framgången. Det är inte enbart ett lokalpolitiskt problem i Stockholms kommun. Det är en tydlig ideologisk illustration av vad den här valrörelsen egentligen handlar om. På ytan försöker den borgerliga alliansens företrädare (åtminstone de framgångsrika av dem) skyla över detta genom en retorik som antyder att de politiska skiljelinjerna idag är marginella, tekniska, handlar om procentenheter på marginalen - och personlig kompetens. Men retoriken speglar inte verkligheten.

Dagens rödgröna regeringsförklaring innehöll både ansatser och konkreta förslag som visar på ett alternativ till den förda politiken. Flera av förslagen är överraskande bra och offensiva (se tex sammanställning i DN). Men det gäller att få ihop detta till en samlad berättelse. Det gäller att visa att valet mellan skattesänkningar och välfärd inte bara är en fråga om egenintresse utan också är en fråga om moral. Om vilket ansvar vi är beredda att ta, inte bara för vår egen lycka och framgång utan även för det samhälle vi lever i.

Jag har full respekt för den plånboksargumentation som präglar årets valrörelse. Pengar är viktiga. Framförallt för den som har lite av dem. Att de allra flesta människor i ordets mest avskalade betydelse tjänar på en ambitiös välfärdspolitik är en sanning värd att påminna om, gång på gång (se tex SvD:s privatekonomiska analys här). Jag har också full förståelse för de rödgrönas vilja att visa att det egna politiska alternativet inte bara handlar om "hjärta" utan om i minst lika hög utsträckning "hjärna". Jag har länge argumenterar för att de rödgröna helt enkelt måste ta matchen med borgerligheten runt de hårda frågorna om ekonomi och arbetslöshet (tex här).

Men i slutet av dagen är det inte egenintresset som kommer att avgöra det här valet till de rödgrönas fördel. Det borde istället vara den typ av exempel som Marika visar upp. Kompletterat med tusentals andra berättelser om mänskligt slöseri som uppstår i kölvattnet av en borgerlig omfördelningspolitik. Det är först då satsningarna på jobb och välfärd får kött och blod. Det är då kraven på en ny regering blir någonting mer än bara en vilja att se lite personrotation på taburetterna, utan istället blir ett moraliskt upprop som tar sin utgångspunkt i en djupt förankrad känsla av att någonting som håller på att hända med det svenska samhället just nu är i grunden fel.

Den rödgröna politik som presenterats idag och den senaste tiden utgör en utmärkt bas för en sådan moralisk kritik mot den sittande regeringen. Eftersom den visar på att det finns ett ansvarsfullt alternativ, en annan väg framåt. Och inte minst eftersom den visar på att det inte ens krävs särskilt stora uppoffringar från någon sida för att bygga landet mer anständigt igen (och nej, jag tycker inte det är anständigt när sjuka människor kastas ut ur sjukförsäkringen för att bevisa någon form av poäng, heller när skolor med de största behoven får sina lärarresurser beskurna); det handlar inte om stora skattehöjningar utan om att prioritera bort framtida skattesänkningar för mer angelägna ändamål.

Ett sådant budskap borde gå att vinna val på. Det är några hiskeligt spännande veckor vi har framför oss.

Läs mer om den rödgröna regeringsplattformen: SvD, Göran Eriksson (SvD), Henrik Brors (DN), DN, Annika Creutzer, Expressen, Jens Holm, Veronica Palm, s-buzz, Jonas Sjöstedt, HBT-sossen, Martin Moberg. Om Marika Lindgrens Åsbrinks postning skriver bland annat PeO Walström, Ali Esbati, Staffan Lindström och allas vår Tingeling.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, jämlikhet, val 2010, rinkeby, skolpolitik, rödgröna, regeringsplattform, rödgrön regeringsplattform, House of Cards, moral, rättvisa, Johan Hedin och annat intressant