Lång, het höst

Jag tror inte att det bara handlar om att nästa år är valår, även om det naturligtvis är själva fokus. Det som händer i Sverige just nu är någonting större, en fundamental förändring av det politiska klimatet. Början var Reinfeldts övertagande efter det Lundgrenska fiaskot och den interna upprensning inom moderaterna som det var en del av. Senaste året har sedan gått rätt mycket enligt de moderata riktlinjerna; det Reinfeldtstyrda allianståget har tuffat på enligt tidtabell. De moderater som efter förnedringen 2002 längtade efter en frälsare har fått sin önskan uppfylld; opinionssiffrorna stiger i takt med att bilden av den egna politiken suddas ut.

Jag tänker detta samtidigt som jag surfar runt bland nyhetssidorna. Både där, och än mer bland vänner och bekanta ute i verkligheten, känner man att denna ensidiga bild är på väg att förändras. Persson är tillbaka. Regeringen känns mer framåt än på länge. I landstinget har vi gjort det omöjliga och fått ordning på ekonomin; nu väntar nya offensiva tag när det gäller själva verksamheterna. Socialdemokratin var kanske tillfälligt knockad, men reste sig. Förhoppningsvis innan domaren hade hunnit räkna till tio.

Men vad som slår mig är inte det kortsiktigt valtaktiska; utan det större drama som utspelar sig bortom dagspolitiken. Läser en ledarartikel i Expressen om den danska kulturrevolutionen. Hur många högermän (och kvinnor, men mest män) har jag inte träffat här hemma i Sverige som delar den verklighetsbild danskarna verkar ha. Att hela samhället (myndigheter, kulturinstitutioner, public service) består av en enda stor vänsterkonspiration. Hur ofta argumenterar inte partiledarna i högeralliansen likadant? Ideologi och partibok (dvs vänster) ska rensas ut, förnuft och kompetens (dvs höger) ska komma in.

Kopplar till Fredrik Reinfeldts ungdomsskrifter; då han sa som han tyckte det var; svenskarna är mentalt handikappade. Idag formulerar han sig mer moget, men budskapet är detsamma; svenskarna är indoktrinerade att tro på välfärdsstaten, det är därför den ”nya” moderaterna i sin retorik inte utmanar den. Men bakom denna taktiska insikt lurar samma grundläggande värderingar, samma vilja att i grunden stöpa om.

Och här finns det större dramat. Att vi just nu befinner oss i någon typ av skifte; en tid av både höger- och vänstervåg. Och jag vill inte ha det som i Danmark. Jag vill inte ha Lars Leijonborg i regeringen och MUF:are på varje departement. Framförallt vill jag inte ha ett samhälle som successivt, smygvägen, drivs till att bli kallare, hårdare, orättvisare, ett samhälle där klyftorna tillåts öka under den politiska ledningens uppmuntrande tillrop och självgoda skryt om att ”minsann, nu äntligen som har svenskarna lärt sig att visa uppskattning för den som lyckas”.

Det kommer bli en het höst. En lite märklig känsla; att ändå befinna sig vid en tidpunkt då så mycket kommer avgöras för så långt tid framåt.