Tillbaka från kylan

Jag har som vissa uppmärksammat tillbringat helgen i Örebro tillsammans med några hundra moderater. Som numer officiellt utsedd spion kan jag konstatera att yrket inte är på långa vägar lika glamoröst som man kan tro. Mer Johan le Carré än James Bond, definitivt. (Men mackorna i presrummet jag tillbringande typ hela tiden i var - vilket den fria pressen också konstaterade – fantastiskt goda.)

Jag vet inte om det ligger inom ramen för spionyrket; men jag råkade för övrigt tipsa moderaternas chefsideolog Anders Borg om riksdagens eminenta om än låt oss säga väldigt ambitiösa språkbrev. Något som fick honom att hoppa upp och ner av entusiasm (det kan också ha varit för att han tyckte det var bättre att jag pratade med honom än lyssnade på vad ”Fredrik” sa till journalisterna några meter bort). Men alla framtida moderata utspel på språkpolitikens område är alltså mitt fel. Sorry för det.

Hade med mig en bok om det post-moderna draget i Bill Clintons presidentskap (det finns även hos andra) som kvällslektyr. Alltså när bilder blir viktigare än budskap, ständiga anpassningar till opinioner är regel, opinionsundersökningar och fokusgrupper religion. Kändes passande på något sätt. Det intressanta med de ”nya moderaterna” (sic) är ju framförallt ytan och formen, det politiska spelet och mediala historieberättandet. Inga andra likheter mellan Clinton och Reinfeldt, naturligtvis.

Men nu är jag hemma. Åter från kylan, så att säga. Och tänker inte skriva ett ord om moderaterna på den här bloggen på minst en vecka. Så det så.

(Däremot skriver jag gärna om Tony Richardsson. Vilket kille! Dessutom har det efterlysts mer av framåtsyftande idédebatt på socialdemokratiska bloggar. Får se hur mycket jag hinner, men det är en handske som förtjänar att plockas upp.)