Tankar från sjuksängen

Har missat en massa kul grejer de senaste dagarna på grund av sjukdom; avtackning av en kollega, överläggningar på Bommersvik med landstingsgruppen (faktiskt roligare än det låter), repa med bandet och nu ikväll arbetarekommunens repskap. Dessutom en fantastiskt vacker höst som inramning.

Istället har jag hunnit fundera. Och faktiskt läst en hel del. Bland annat har jag, vilket hör till ovanligheterna, bläddrat igenom senaste numret av ekonomiskt debatt (6/2005). Egentligen gjorde jag det för att se vad moderaternas chefsekonom Anders Borg hade att säga om ”sänkta ersättningar, löner och sysselsättning.” Men jag kom inte längre till sidan sex innan jag fastnade för Bertil Holmlunds utmärkta lilla essä; ”hur hög är egentligen arbetslösheten i Sverige?”. Udden är riktad mot allt trixande med statistiken om vad som är den ”verkliga” arbetslösheten som allt för ofta kännetecknar den politiska debatten.. ”Den offentliga statistiken bör skyddas från klåfingriga politiker som vill underlätta för genomförandet av sin egen agenda med stöd av statistiskt nyspråk”, avslutar Uppsalaprofessorn med det uppfodrande pekfingret riktat rakt mot de svenska moderaterna. Kunde inte sagt det bättre själv. Få se om Borg et co lyssnar.

Dessutom har senaste numret av Fronesis dumpit ner i brevlådan. Temat är ”det politiska” och jag … vet inte. När Fronesis drog igång 1998 var jag en varm anhängare. Vänstern, inte minst den socialdemokratiska, behövde ett teoretiskt forum. Som Svante Skoglund (tyvärr inte längre bland oss) då uttryckte det i förordet; ”Var står den politiska vänstern idag? Utifrån fronesisbegreppet vill vi skapa ett forum för en konstruktiv och framtidsinriktad vänsterdebatt, ett forum för en diskussion som lösgör sig från de låsningar som följt av 1900-talets historia. Genom att blicka tillbaka och kritiskt men förutsättningslöst utvärdera tidigare texter, men även genom att introducera nya texter och idéer”. Jag tyckte det lät bra då. Jag tycker det låter bra nu.

Men ambitionen då var – som jag kunde förstå det - att knyta samman olika världar; den politiska, den akademiska, allt med ett globalt, internationellt, perspektiv. I detta måste som jag ser det ligga åtminstone en ansats till dialog, till möte. Den ansatsen saknar jag tyvärr allt oftare vad gäller dagens Fronesis. Texterna känns allt oftare närmast kollegiala; språkbruket (kanske därför) sällan särskilt inspirerande (satt som parantes och bläddrade i några gamla Marx-texter och skillnaden var slående; om Fronesis är representativ så skrev de åtminstone bättre, förr, de intellektuella), introduktionerna och förklaringarna gör ofta mer för att komplicera än för att underlätta för läsaren att tillgodose sig originaltexterna.

Visst finns det några godbitar. Wendy Brown gör en i mitt tycke ganska moralistisk betraktelse över den samtida vänsterns förfall till moralism och förklarar den som ett resultat av den ångest dagens vänster känner inför att ingen egentligen längre tror på någon socialistisk morgondag (typ). Fredrika Spindler publicerar en originaltext som faktiskt på några korta sidor lyckas förmedla vad poängen för dagens vänster med att läsa Spinoza är. Väl värda att traggla sig igenom.

Men lite mer av folkbildande ambition skulle inte skada. Kapaciteten finns, det vittnar inte minst redaktionsmedlemmen Klas Gustavssons alldeles utmärkta författardebut ”socialismen efter socialismens död” om. Och så kanske tidskriften skulle må bra av ett något vidgat teoretiskt fält, eller hur man nu ska uttrycka det. Åtminstone om ambitionerna ligger fast som de en gång formulerades när tidningen startades. (Jävligt snygg, det är den dock fortfarande…)

Nåja. Tror att det är dags för mig att läsa igenom det där gamla numret av ”arbetarhistoria” med tema a-pressen jag fick med mig hem från jobbet. Återkommer i frågan. (Om jag nu överlever det här uschliga hälsotillståndet jag befinner mig i…)