Röd, grön eller gul?

Det blev inget bloggat under landstingsfullmäktige. Och inte direkt efter heller. Kanske befann jag mig i chocktillstånd. Eller nått. Inte för att fullmäktige (egentligen) var särskilt dramatiskt. Vi fick igenom vår politik, oppositionen försökte göra allt utom att prata sin egen politik. En smutsig oppositionstaktik som jag tyvärr tror vi bara sett början på. Trist, men inte oväntat.

Dock. Vi hade en vilde. Visserligen röstade Shaide Larsson (fi, tidigare v) nästan uteslutande med majoriteten (förmodligen eftersom hon i grunden verkar vara en rätt klok kvinna.) Fast på några småfrågor la hon ner sin röst, och på några andra röstade hon med borgarna. Inget omvälvande, men det skapade en spänning. Vid varje omröstning som annars mest brukar vara formalia satt hela fullmäktige med blicken som klistrad på voteringstavlan – med vilken färg skulle lampan lysa? Grön för majoriteten, röd för oppositionen eller gul för en nedlagd röst?

Faktum är att vi i majoriteten bara har en rösts övervikt. Det gör att det faktiskt blir lite spännande. Samtidigt som det också känns ytterst märkligt. Landstinget ansvarar för en jättebudget på i storleksordningen 55 miljarder kronor årligen, det är tiotusentals människor som varje dag arbetar i landstingets verksamheter och mångdubbelt fler som på andra olika sätt blir berörda av dem. Som patienter, kollektivresenärer, etc, etc.

Nu gick det bra. Fullmäktige ställde sig i allt väsentligt bakom en klok och framåtsyftande budget. 2006 kommer att bli ett bra år för Stockholms läns landsting, personalen runt om i länet kommer få goda förutsättningar att jobba utefter. Men jag måste ändå tillstå att jag är glad att detta är mandatperiodens sista budget. Inför framtiden kan vi inte ha en situation där avgörande beslut blir avhängiga en enda persons röstande.

I valrörelsen har vi alltså numera två uppgifter. Dels att hindra borgarna från att komma tillbaka och återigen få härja i landstinget på det förskräckande sätt de tidigare gjort. Dels att se till att det blir en stark vänstermajoritet som får fortsätta styra. Utan att behöva snegla ängsligt på voteringslamporna varenda gång det blir omröstning.