Det var samma sak med Palmemordet – det tog ett tag innan någon vågade lämna den allmänna dramaturgin, säga något annat än att hålla med alla andra. Men Peter Gustavsson har gjort det när det gäller efterspelet till tsunamikatastrofen. I flera inlägg exempelvis här, här och här. Läs dem, jag tycker de är mycket tänkvärda.
Jag har tidigare skrivit om det ovärdiga i de borgerliga partiernas partipolitisering av hela katastrofen. Det som är slående är ju hur den ”upprördhet” borgerligheten känner så uppenbart inte är en konsekvens av tsunamin och dess hantering, utan är en fortsättning på en kritik av socialdemokratin och Göran Persson som fanns långt innan dess. Man är inte förbannad på Persson för hans hantering av katastrofen, man är rent principiellt förbannad på Persson och därför använder man hans hantering av katastrofen som ett tillhygge. Högern underblåser en kritik som också finns och som i många fall säkert är riktig, men som tack vare politiseringen tappat alla proportioner.
Men – och detta är det viktiga - man gör det inte på grund av själva sakfrågan utan som en del i ett spel om regeringsmakten. Om någon kunde vara osäker på om så verkligen var fallet, tror jag ”alliansens” hantering av frågan om ett eventuellt misstroendevotum kom att stilla alla tvivel. Så agerar ingen verkligt upprörd. Så agerar iskalla taktiker, förvisso med en urusel förmåga att hålla ihop de egna trupperna, men ändå.
Återigen. Läs Peters inlägg. Det är en jobbig diskussion, med det kanske är dags att börja föra den.
Vad spelar aliansens taktik, eller ej, för roll egentligen?
SvaraRaderaDet enda jag bryr mig om är vad jag själv anser om eländet! En lat och likgiltig sosseledning misslyckades när det gällde som mest.
Snacket om andras eventuella ansvar är ju bara rökridåer i sammanhanget! När staten behövdes för att göra det som endast staten kan göra så misslyckades den.
De som på fullt allvar anser att olika reseföretag skall försätta sig själva i konkurs för att ta ansvar för övermäktiga krafter är ju inte riktigt bekanta med vad detta skulle innebära i praktiken. Kanske dessa drömmare själva skulle vilja bli av med sitt livssparande, t.ex, för att någon egenmäktig VD, mot lagens krav, bestämmer att de skall rädda världen, allt medan statsmakten rullar tummarna?
Till syvende och sist är det statens viktigaste uppgift, då staten har verkligt djupa fickor, att gå in i lägen som dessa. Och staten var för långsam och dålig. Bottenbetyg alltså för sossesverige!
Sjölander: Precis vad jag också tyckt utan att precis ha sett det skrivet eller uttalat! Försvenskningen av tsunamikatastrofen är ju inte riktigt klok!
SvaraRaderaHur gick det med Katrina i New Orleans? Inte blev det så starka inrikespolitiska reaktioner där?
Jag kan inte heller låta bli att tänka på alla som har anhöriga som dör i bilolyckor. De är väl lika många som anhöriga till tsunamikatastrofen! Vem tänker på dem?