Har precis kommit hem från landstingsfullmäktige. Det märks att valet börjar närma sig. Tonläget har gått upp, debattnivån har på många områden tyvärr sjunkit som en sten. Särskilt gäller detta sjukvården. Interna konflikter inom sjukvårdsorganisationen exploateras hänsynslöst av en allt desperatare opposition, en sanslös svartmålning av den svenska sjukvården som företeelse tycks vara den politiska strategin för dagen.
Samma typ av retorik, fast än mer vulgariserad, hittar jag i kommentarerna till ett inlägg på Anders Ygemans blogg. För så rör sig argumentationen neråt i näringskedjan; Stefan Fölster säger en sak, Chris Heister hårdrar och politiserar och till slut så blir det till närmast löjeväckande populism på Internet, insändarsidor. Men de felaktiga bilderna sprids, propaganda tar fäste.
Det är lätt att bara bli systemens försvarare i detta läge. Och visst måste systemen försvaras, inte minst mot de mest överdriva eller rent ut lögnaktiga angrepp de utsätts för. Men politik kan aldrig bara vara defensiv. Socialdemokratin måste orka föra ut även de offensiva tankar om den framtida vården som faktiskt är vår största styrka. Viljan till förändring och utveckling måste lysa lika klar som försvaret av det som faktiskt fungerar riktigt bra.
Men det är inte lätt när motståndaren varken vill prata sak eller visioner utan bara skyffla skit. Ärligt talat; den sjukvårdspolitiska debatten under nästa år riskerar att bli riktigt, riktigt låg. Någonstans tror jag tyvärr de stora förlorarna på detta är alla vi som idag eller imorgon kan bli beroende av svensk sjukvård.
Den episka berättelsen om politikerveckan i almedalen har nu nått fram till borgarnas första gemensamma seminarium om sjuk och äldrepolitiken. Det är en ganska otäck men intressant historia som knyter an till det du skriver här:
SvaraRaderahttp://detpolitiskalivet.blogsource.com/