Om negativt kampanjande och politikens väsen

En kameleont som ändrar färg, men det politiska djuret därunder är konservativt in i märgen. Inte mod, inte övertygelse, utan ren och skär populism. Dom kan byta etiketten så ofta de vill, men innehållet i flaskan är samma gamla gift. De var några av de retoriska rallarsvingar labourministern John Prescott häromdagen riktade mot den nye Tory-ledaren David Cameron och hans parti (se mer här.)

Politik skiljer sig från mycket annan verksamhet eftersom det till väldigt stor utsträckning är frågan om ett nollsummespel. Antingen så röstar du A, eller så röstar du B. Om jag håller på A är det faktiskt rent krasst bättre att du inte röstar alls än att du röstar på B. För det du tjänar på förlorar jag på, och tvärtom.

Alltså bygger politik – närmast med nödvändighet – på två delar. En positiv och en negativ. En som handlar om att få dig att rösta på mig, och en som handlar om att få dig att inte rösta på min motståndare.

Risken är att denna politikens inneboende mekanism leder oss in ner i en nedåtgående spiral av allt grövre och osakligare påhopp. Jag skriver risken, eftersom en sådan utveckling hotar själva det demokratiska systemets legitimitet. Varför ska människor följa lagar som uppenbarligen stiftats av en hoper korrupta blådårar?

Tänk om det skulle fungera på samma sätt i näringslivet som det gör i politiken. Varje företag skulle vara tvungna att anställa dels en ledning, dels en ”mot-ledning” vars jobb var att på alla sätt gräva fram skit och sabotera för ledningen. Vi kan alla se nackdelarna. Men samtidigt så är det detta som är demokratins kärna – att vi inte bara tillåter utan också ger utrymme för en opposition med syfte och uppgift att granska och utmana makten.

Och demokratin är inte bara det minst dåliga utan förmodligen det bästa sättet att styra som mänskligheten varit förmögen att konstruera. Och den bygger på både positivt och negativt, att vara för och att vara mot. Men demokratin är också skör och bräcklig. Om det negativa får allt för stort spelrum, hotas själva denna grundkonstruktion.

Ett klassiskt fångarnas dilemma alltså. Alla tjänar på att den politiska debatten hyfsas till, men ingen tjänar på att vara de enda som beter sig schysst om de andra fortsätter köra hårt. Att debatten ”hyfsas till” får heller inte innebära att konflikter sopas under ytan, att meningsmotsättningar reduceras, eller för den delen att humor, retorik och ett visst mått av kämpaglöd bannlyses. Men någon typ av värdighet. Respekt. Ja, kanske är det så enkelt att vad vi behöver är något av en höjd kvalitet på den svenska politiska debatten.

För ”Cameron the chameleon” låter ju faktiskt riktigt snyggt. Vi har alldeles för få alliterationer i svensk politik. Snart heller inga karikatyrer. Det är tankar som slår en såhär på fredagskvällen. Men nu får det vara nog med funderingar. Dags att joina min vackra fru i tevesoffan.