Vid några tillfällen har jag deltagit i en väldigt praktisk klasskamp i verkligheten. Fienden har ofta – om än inte alltid - varit både sympatisk och älskvärd. Som när jag på telefon argumenterade för bättre anställningsvillkor åt mig och mina kollegor med en älgjagande ekonomichef (han avbröt sedemera jakten och löste situationen på ett i mitt tycke bra sätt.) Ibland har det varit värre, som när min dåvarande flickvän fick sparken från Gröna Lund för att hon hade den dåliga smaken att kräva en stol så att man kunde vila någon gång under de dagslånga arbetspassen.
Relationer på arbetsmarknaden handlar i förlängningen om makt. Kollektivavtal, arbetsrätt och starka fackföreningar är ett sätt att balansera den makt arbetsgivaren har gentemot sina anställda. Högern har i alla tider försökt ifrågasätta detta perspektiv. Istället vill man se arbetsplatser som harmoniska, med arbetsgivaren som en god och klok patriark. Löntagarmakten blir då en anomali, något onaturligt, som förstör och faktiskt ”skapar” konflikter där fred egentligen råder.
Som demokratisk socialist har jag svårt att se varför den demokrati – politisk jämlikhet om man så vill – som råder i resten av samhället ska sluta gälla vid arbetsplatserna. När jag på mitten av nittiotalet engagerade mig i SSU:s egenmaktsdiskussion höll jag med dem som argumenterade att makten på jobbet var den viktigaste egenmaktsfrågan. Jag håller fast vid detta synsätt än i dag.
I och med frågan om ”ungdomsavtal” får även den kommande valrörelsen ett drag av denna ideologiska diskussion. Måste ungdomar offra sina rättigheter för att bli anställningsbara, eller finns det andra alternativ? Jag ser fram emot den debatten.
Dessutom förtjänar det att framhållas att det är en myt att Sverige har så "krånglig arbetsrätt" och att "det är så svårt att bli av med personal" (som man ibland kan höra högern anföra).
SvaraRaderaTvärtom så är svenska regler hyfsat flexibla i ett EU-perspektiv, och när det gäller makt så har ju arbetsgivaren ett enormt inflytande över arbetstagarnas situation. Facken har redan idag i stort sett inga möjligheter om arbetsgivaren hävdar arbetsbrist. Då gäller arbetsgivarens tolkning.
Så jag har svårt att se att försämrade rättigheter skulle vara något som är absolut nödvändigt. Dessutom kan man väl fråga sig om diskriminering av unga är någonting att eftersträva för att försämra just ungas rättigheter på jobbet?
(Jag utvecklar tankarna här: http://samhallsfilosofi.blogspot.com/2006/04/centern-och-ldersdiskrimineringen.html)
Mvh
Anders