När våren kommer är det nästan så att vintern var värd det

Min gode vän Eero är uppväxt på Hawaii. Vi pratade en gång om årstidernas växlingar, något som inte är en särskild stor fråga där. Eero konstaterade att vi svenskar är oerhört fixerade vid hur vädret växlar, och vem som helst som tagit en fika på någon uteservering så här i april-maj kan utan att tveka skriva under på hans iakttagelse. Det är ett helt nytt folk som träder fram när vinterkapporna åker av.

Och jag har precis suttit på balkongen med en kopp rykande kopp thé och en välstoppad pipa. Suttit och filosoferat över tingens ordning och tittat ut över Hässelby strand. Det är inte varmt än, men uthärdligt. Och ljust. Några ungdomar cyklade runt på lekparken under min balkong och på avstånd hördes ljudet av när de äldre ungdomarna körde runt på sina mopeder.

Idag hade vi landstingsfullmäktige. Det var en genomgång av års- och revisionsberättelser. Vi fattade beslut om att inleda en process med en avbolagisering av SL (inte en dag för tidigt). Och den politiska debatten följde kända mönster; borgarna målade i svartaste svart och ville inte vidkännas något som helst ansvar för det extremt besvärliga ekonomiska läge de lämnade efter sig för bara några år sedan. Eller att (s), (v) och (mp) majoriteten under mandatperioden faktiskt lyckats reda ut det.

Men när fullmäktige var över och det fortfarande var ljust ute så försvann liksom all eventuell ilska jag kan ha känt inför de borgerliga överdrifterna och halvsanningarna. Istället känns det bara trevligt att vara stockholmare. Och att våren, kanske ta i trä, äntligen är här.

PS: full av vårlig välvilja skriver jag inte ett ord om Magnus, min första maj-knapp och den där miljöpartisten. Eller om i vilket sammanhang diskussionen om alkolås på mobiltelefoner kom upp. Bara så ni vet. DS