Om det vackra med fotboll

Jag måste erkänna. Är ingen sådan där som varit fotbollsfanatiker sedan innan han lärde sig gå. Lärde mig inte vråla hejarklacksramsor innan jag lärde mig prata. Men efter en sådan här kväll…

Har precis kommit hem efter att ha sett Hammarby besegra AIK med 2-0 i ett alldeles lysande Stockholmsderby (jo, jag vet att det är konstigt men man säger faktiskt så fast ett av lagen är från Solna.) Bajen är numera inte bara bäst i stan, utan leder också allsvenskan. Och jag är hes. Men lycklig. Och tycker att det finns något alldeles, alldeles speciellt med fotboll.

Vuxna män som jagar efter en boll. Visst. Men när solen går ner över söderstadion och allsången stiger mot himlen … Egentligen tycker jag illa om pretentiösa intellektuella som försöker ha någon form av poetisk relation till sporten. Låt fotboll vara fotboll. Men nog tusan är det vackert. Och nog tusan finns det något speciellt med att tillsammans med tusentals andra få heja fram sitt lag till seger. Och handen på hjärtat. Nog tusan blir det liksom extra vackert när det är just Gnaget som åker på däng.