Den svenska nationalismen

Ungefär en månad efter attackerna på World Trade Center satt jag i New York och pratade nationalism med en kvinna som själv hade sin arbetsplats på Manhattan. Hon hade varit på semester i Sverige, och imponerades av den svenska patriotismen. Var man än rörde sig i landet såg man svenska flaggor, menade hon, här i New York har vi inte haft det så. Nu, efter attackerna, lär vi oss att bli mer som ni.

Uttalandet överraskade såklart vår svenska delegation. Att svenskar skulle vara mer patriotiska än notoriskt flaggviftande jänkare! Men om man tänker efter är det inte en så konstig iakttagelse. Åk ut i skärgården, eller på landsbygden, och du kommer att få se rad efter rad av svenska flaggor stolt vajande för vinden. Ja, det räcker nog med vilket villaområde som helst för övrigt. För att inte tala om när det vankas fotboll eller hockey eller tom schlagerfestival.

Däremot så är vi rätt blinda för vår egen nationalism. När vi ska fira nationaldag tar vi – lite symptomatiskt – efter ett annat land (Norge) och försöker vara som de. Jag kan verkligen tänka mig att det måste vara svårt att integreras i detta land, när inte ens vi själva kan säga rakt ut vad det är som är känsligt att kritisera och vad som är okej. Här är vi så toleranta och tillåtande, bara du inte pratar illa om den svenska naturen, typ. Och att säga att Sverige inte är världens bästa land får man bara göra om man är infödd (då är det däremot rätt okej, till och med lite svenskt att gnälla på staten och skatterna.)

Nåväl. Några reflektioner i all enkelhet, såhär på nationaldagens sluttamp. Som också innebär slutet på min två veckor långa semester. Dags att krypa till sängs och förbereda mig på en lång och slitig arbetsvecka. Med mig i sängen tar jag Jim Cullens ”Bruce Springsteen - Born in the U.S.A. and the American Tradition”. Kopplingen mellan den och inlägget i övrigt får ni fundera över själva.

God natt!