Varför finns folkpartiet?

För tre-fyra år sedan kunde folkpartister på fullt allvar tro att partiet skulle kunna inta rollen som det ledande borgerliga partiet. Idag grusas den drömmen i opinionsundersökning efter opinionsundersökning (senast i dagarna.) Och frågan man måste ställa sig är; varför finns egentligen folkpartiet?

Liberalismen har genom historien varit ömsom en vänster-, ömsom en högerrörelse. Det var förra sekelskiftets liberaler som tillsammans med socialdemokratin tog strid för demokrati och allmän rösträtt. Går vi längre tillbaka kan vi se hur liberalismen som historisk/politisk kraft uppstod i konflikt med den tidens överhet. Det svenska folkpartiet har också varit ett parti för en progressiv medelklass, och välfärdsstaten har ofta varit ett gemensamt intresse med exempelvis socialdemokratin. Men folkpartiet har samtidigt varit ett utpräglat borgerligt parti, som kraftfullt tagit avstånd från socialism och kommunism.

Alltså, å ena sidan vänster i meningen att vara för social välfärd och utjämning, å andra sidan höger i meningen brinnande antisocialister. ”Välfärd utan socialism”, stod det väl till och med på en valaffisch vill jag minnas. Men sedan dess har tre saker hänt.

Till att börja med har kommunismen rasat samman. Vidare så har det gamla högerpartiet (moderaterna) i retoriken rört sig mot mitten och försöker låtsas som om de också är för välfärden. Och för det tredje har de gamla socialliberalerna gått åt höger i ett försök att på danskt manér bli det dominerande borgerliga partiet.

Strategin från Leijonborg och kompani var utan tvekan att gå in och ta över moderaternas gamla roll. För att nå dit kastade man bort vad som var partiets adelsmärke, positionen till mitten i svensk politik. Och hade inte moderaterna lyckats restaurera sig efter katastrofen med Lundgren hade detta mycket väl kunnat lyckas. Men nu gjorde det inte det. Och då är frågan. Vad finns egentligen kvar?

Svenskt partiväsende är segt och i den meningen konservativt. Är du väl på insidan får du en hel del fördelar i form av partistöd och liknande. Därför kommer säkert folkpartiet finnas kvar för lång tid framöver. Men det är en organisation utan mål eller mening. Inte längre en borgerlig grindvakt från vänster, men heller inte ett parti som kan övertrumfa moderaterna på högerkanten. Kanske kan man ta flirtarna med främlingsfientliga element några steg till, mobilisera ytterligare på ”integrationsfrågan.” Men det är i sådana fall en djupt tragisk utveckling och frågan är hur länge dagens folkpartister kommer att orka vara kvar i ett sådant parti.

Som socialdemokrat är jag kluven inför utvecklingen. Å ena sidan tycker jag att det är tragiskt att ett parti jag tidigare kunde respektera går bort sig i högerpopulism. Å andra sidan öppnar det upp möjligheter för en progressiv socialdemokrati att närma sig nya väljar- och sympatisörsgrupper. Och frågan är om inte det senare trots allt uppväger, när allt kommer omkring.