Kul sommarpyssel; att kalla någon för nyliberal

En kul sommarsysselsättning som rekommenderas för den hågade är att kalla en nyliberal politik för just nyliberal. Det skapar nämligen omedelbart en uppsjö av reaktioner där den huvudsakliga kritiken mot dig kommer att vara att du är dåligt påläst/obildad/demagogisk eftersom den av dig kallade nyliberala politiken alls inte är det i ordets egentliga mening.

Låt mig börja med en kort idépolitisk orientering: liberalismen brukar av hävd anses uppdelad i två traditioner eller riktningar. En som med modernt språkbruk kallas socialliberal (och som inledningsvis av en ödets ironi var den som betecknandes ny-) och som väl kan sägas ha JS Mill som någon typ av ursprungsgestalt. Och så en som idag betecknas nyliberal (tidigare exempelvis Manchesterliberal) där vi bland de gamla urfäderna kan se Adam Smith med sin osynliga hand och bland de samtida exempelvis Milton Friedman.

Liberalismen är nu en väldigt bred rörelse, och bägge traditionerna rymmer inom sig stora variationer. Men grovt förenklat kan vi säga att socialliberalen har någon typ av social marknadsekonomi som ideal, emedan nyliberalen mer fokuserar på den oreglerade marknadens förträfflighet. Socialliberalen vill ta ut tillräckligt mycket skatt för att kunna kompensera för marknadens orättvisor, nyliberalen menar att det bästa är att låta nämnda marknad sköta så mycket som möjligt själv.

Då kan man tycka att en politik som i en bred bemärkelse hämtar sin huvudsakliga näring och inspiration från en Friedmansk/Smith:sk tradition också skulle kunna kallas för just nyliberal. Men se det går inte. För sedan någon gång på 90-talet har nyliberalismen nämligen kommit att få en väldigt snäv definition. Nyliberal är den – och endast den – som med omedelbar verkan vill avskaffa i stort sett hela statsapparaten och endast ha kvar en minimal nattväktarstat.

Draget till sin spets kan man säga att en person som inte vill rakt av liberalisera hela drogpolitiken enligt detta inte heller kan anses vara nyliberal. Med denna definition säger det sig självt att antalet nyliberaler är tämligen begränsat. Ja, frågan är om de överhuvudtaget existerar (med undantag för några mer teoretiskt orienterade akademiker mer eller mindre knutna till valfri näringslivsfinansierad tankesmedja.) Men är detta verkligen rimligt? Jag tycker inte det.

Ideologier och tanketraditioner är rörliga ting som förändras och utvecklas över tiden. Vad som nu och för alltid är nyliberalt kan inte anses vara låst och definierat av något som stod i ett handlingsprogram från Frihetsfronten i början av 90-talet. Lika lite som feminism, socialism eller konservatism kan anses vara oföränderliga i sin betydelse och definition.

Därför tänker jag fortsätta att kalla saker och ting som hämtar sin näring ur en nyliberal tanketradition för nyliberala. Och inte bara som sommarsysselsättning. Även om det ju också är en alldeles utmärkt sådan.

PS: Det finns naturligtvis också de som har för vana att kalla allt som de inte tycker om för nyliberalt i största allmänhet. Det är jag också mot. Såklart. Nyliberlism är ett begrepp som ska användas med förnuft, typ. Men det får användas, vilket är min poäng DS.