Under förmiddagen idag slogs jag plötsligt av en smula oväntad optimism. Jag insåg plötsligt vilka möjligheter det finns, just nu, för Sverige. Och så plötsligt slogs jag av ännu en tanke – en stor orsak till det är moderate partiledaren Fredrik Reinfeldt och hans värv.
Vi har nämligen ett läge där vi har en stark ekonomiskt tillväxt kombinerat med – och det är här FR kommer in – en närmast unik politisk acceptans för ytterligare satsningar på den skattefinansierade välfärden. För första gången på väldigt länge, ja förmodligen för första gången sedan jag blev politiskt aktiv, finns nu alla förutsättningarna för att verkligen bygga ut välfärden. Vi har ekonomin, det finns en vilja och det finns också realpolitiska möjligheter.
Globaliseringen har hittills inneburit ökade klyftor i Sverige. Det är bara att erkänna. Visserligen finns det några ljusglimtar – som den minskade sociala snedrekryteringen till högre studier – och visserligen skulle det säkert kunna ha varit etter värre med en annan politik men faktum kvarstår. Klyftorna har ökat, sett över ett längre tidsperspektiv.
Vänstern har i mycket saknat ett strukturellt sätt att angripa detta på. Grovt karikerat kan man säga att man stått splittrade mellan defensiv konservatism, abstrakt marxism befriad på realpolitisk relevans och individualistisk medelklassanarkism. Själv har jag allt som oftast (ska villigt erkännas) hamnat i fällan och rört mig mellan försvar av välfärdsstaten (det som är), abstrakta funderingar på globaliseringens konsekvenser och någon typ av folkrörelseromantiskt egenmaktsresonemang.
Men. Ska ojämlikheten angripas strukturellt kanske det är så enkelt som att det handlar om att bara göra. Människors klasstillhörighet syns i tänderna. Nåväl, låt oss skapa en statlig tandvårdsförsäkring värd namnet. Arbetartjejer tvingas jobba ofrivillig deltid i handel och inom vården. Nåväl, låt oss stärka lagstiftningen och se till att det offentliga som arbetsgivare går före och fixar heltider. Funktionshindrade och förtidspensionärer lever fortfarande på marginalen. Nåväl, låt oss höja bostadstillägget och skruva upp lönebidragen och se till att trösklarna in på arbetsmarknaden minskar, så blir det åtminstone en bra början.
Låt oss pumpa på med mer välfärd. Ta det socialdemokratiska partiprogrammets resonemang om fritidsgårdarna – de åkte på mycket stryk under nittiotalskrisen så nu är det dags att satsa igen – och applicera på fler områden. Reinfeldt och moderaterna kommer inte vara emot. De vill/vågar inte motsätta sig att vi kontrar orättvisor med skattefinansierade reformer. Så vem skulle kunna vara ivägen?
Reformer för jämlikhet. Så enkelt, så vackert. Och det är Reinfeldt som har gjort det möjligt. Allt han måste göra nu för att slutföra är att se till att förlora valet. Så det kanske man kunde få hoppas på, så här avslutningsvis.
Andra bloggar om: politik, välfärd, visioner, val06, klassklyftor, reformer, jämlikhet
Pingt intressant.se
"Så vem skulle kunna vara ivägen?"
SvaraRadera- Svenskt Näringsliv med horder av lobbyister, de andra borgerliga partierna, moderaterna (egentligen), Fredrik Reinfeldt (egentligen), skattebetalarnas förening, timbro, etc, etc.
Jo, jag vet. Men ändå. Ni förstår min poäng, hoppas jag.
Jag är liberal men tvingas rösta på (S). Innan man kan börja med finliret måste det vara ordning i klassen (som fp så riktigt hävdar).
SvaraRadera1991-94 var det inte ordning i klassen och vi är många som inte glömt. Det har tagit 12 år att städa och än lider delar av folket av vanskötseln då.
Jag är liberal. Frihet odlas bäst i ett sunt makroekonomiskt klimat. Skattesänkningar? Ja, kanske. Men inte till priset av regeringskaos.
Jag gillar arbetslinjen. Därför kan jag inte rösta för ett vårdnadsbidrag. Friheten finns inte vid spisen, så mycket har jag lärt mig. Frihet borde väl också kunna gälla för kvinnor, någongång ibland?
Det bär emot, men det blir (S) i år igen. Jag vågar inte annat.