För några dagar sedan presenterade en fantastisk liten betraktelse på DN:s kultursidor. Det är Guardianskribenten Polly Toynbee som betraktar Sverige och svenskarna och undrar vad det är vi gnäller på. Utan att blunda för de problem som faktiskt finns går artikeln igenom vilket fantastiskt samhälle det svenska (eller det nordiska) ändå är.
Och egentligen borde jag bli provocerad av frågeställningen. Det finns nämligen en hårfin gräns mellan ”gnäll” och ”berättigade krav på rättvisa”. Det här är något som vänstern alltid fått brottas med, när är man moralisk upprörd med rätta och när är man bara småsint avundsjuk? Samma sak gäller också exempelvis den feministiska rörelsen.
I Sverige kommer nu gnället från höger. Eftersom socialdemokratin suttit i regeringsställning över två tredjedelar av tiden under de senaste trettio åren ses den som ansvarig för allt (för allt dåligt, ska sägas, det bra har liksom uppstått ändå.) Riktigt råpopulistiska tongångar (mer åt alla nu, både skattesänkningar och välfärd på en gång) kommer heller inte från vänsterhåll direkt.
Mycket av gnället tycks också landa i att vissa (sjukskrivna, arbetslösa) har det för bra. Inte av illvilja naturligtvis, argumentationen är snarare att de (för det är ofta ”de”, mer sällan ”vi”) har det för bra för sitt eget bästa. Höga ersättningsnivåer i försäkringssystemen gör att människor ”fastnar i bidragsberoende”. ”Är det inte bättre med ett riktigt jobb än med hög a-kassa” kan det heta (som om någon skulle hävda motsatsen.)
Den italienske filosofen Norberto Bobbio kokade i den klassiska essän ”Vänster och höger – essä om en politisk distinktion” ner hela den ideologiska vänster-högerskalan till att handla om synen på jämlikhet. Jag delar den uppfattningen. Därför är det vänster att gnälla över ojämlikhet, emedan högern gnäller över jämlikhet. I Sverige kan vi för tillfället se mer av det senare.
Svaret på Toynbees fråga blir då – vi gnäller för att vi är för jämlika. Samtidigt gör den politiska högern sitt bästa för att fånga upp även de väljare som är upprörda (och som kanske också gnäller en smula till och från) över att vi är för ojämlika. Det är det som är kärnan i det stora illusionsnumret med de ”nya moderaterna”. Och det är det som är grunden i ett verkligt missnöjesbudskap.
Men den 17 september så måste man välja. Mer eller mindre jämlikhet. Minskade eller ökade klyftor. Och förhoppningsvis kan Polly Toynbee fungera som lite av en vägvisare i det valet.
Läs artikeln här
Andra bloggar om: politik, sverige, jämlikhet
Pingat (på intressant.se)
Den artikeln var bra. Såg du förresten Ingvar Carlssons insändare härom dagen? Den var också bra.....
SvaraRaderaTänk, det är så intressant att socialdemokratins pampar vet vad vi tänker. Nya moderaterna handlar alltså om gnäll för att Sverige är för jämlikt? Vi vill ha ojämlikhet och misär. Hur kan jag ha missat det fastän jag arbetat så mycket för moderaterna i valrörelsen?
SvaraRaderaI min enfald trodde jag att det var arbetslösheten som skapade ojämlikhet och att en politik som syftar till bättre arbetsmarknad därför skulle öka jämlikheten. Men nu förstår jag att det är arbetslösheten som är själva förutsättningen för jämlikhet. Hur kunde jag vara så dum att jag missade att en ungdomsarbetslöshet på 27% egentligen är precis rätt? Bidrag är framtiden! Hurra!
CLK, jag är inte mot att ni vill pressa tillbaka arbetslösheten. Det vill jag också. Jag är mot att ni vill försämra för sjuka och arbetslösa.
SvaraRaderaJohan:
SvaraRaderaVi vill inte försämra för sjuka och arbetslösa. Men vi tror inte att bidrag löser problemen. Bättre vård och mindre krångel på arbetsmarknaden tror vi är bättre. Er modell har prövats och den har misslyckats.
Men vi kommer ändå inte att bli överens, så jag ska inte spamma din blogg med mitt tjat om rättvisa.
;-)
Du är så välkommen så :-)
SvaraRaderaKul att du lyfter fram Bobbio - hans essä är en liten pärla. Enkel men kraftfull.
SvaraRaderaEndast ur jämlikheten kan friheten födas.
Om nu Moderaterna är så säkra på att de kan fixa fram jobb..varför måste de då försämra A-kassan?
SvaraRaderaTror de inte på sin egen politik?
Det, anonym två, är verkligen den stora frågan.
SvaraRaderaOch viss är det en pärla, anonym ett, Bobbois lilla skrift. Om jag vore folkpartisk skulle jag vilja sätta upp den på någon form av kanon...