När jag alldeles nyligen gick igenom mina överfulla bokhyllor hittade jag ett gammalt exemplar av antologin ”Nyliberalismens idéer”, dedikerad av redaktören Johan Norberg själv någon gång under eller snarare strax efter vår gemensamma gymnasietid, liggandes i en hög. En omläsning gav upphov till både nostalgi och nya tankar.
Boken består av en samlig artiklar publicerade i ”Nyliberalen”, sammanställda av Norberg själv (tillsammans med Henrik Bejke) och utgiven år 1994. Tidsandan hade varit präglad av SAF-radio och murens fall, men när boken gavs ut satt regeringen Bildt på sitt sista år och någonting var på väg att vända i den svenska offentligheten. ”Nyliberalismens idéer” får alltså närmast se som slutet på en epok, eller ett testamente över något som redan var på väg att ta slut.
Artiklarna i själva boken spänner över flera fält. De flesta är teoretiskt filosofiska. Ett gäng handlar om invandringspolitik. En ganska rörande debatt behandlar rätten att utmana andra på duell, någon reflekterar över svenska folkets överreaktioner på Palmemordet och så skriver Madeleine Cederström (fö den enda kvinnliga skribenten i hela boken) om ur hon drog igång stöddemonstrationer för yttrandefrihet utanför diverse porrklubbar.
Några saker är slående. Frihetsfrontens försvar av kapitalismen var moraliskt, inte ekonomiskt. Ingemar Nordin anger tonen när han redan i det första inlägget skriver att ”[j]a, om det verkligen finns ett himmelrike med en allgod och allsmäktig Gud, så måste med nödvändighet kapitalismen vara införd där.” (s.12) På samma sätt fortsätter det i inlägg efter inlägg.
Argumentationen går i korthet ut på att eftersom tvång är av ondo, och kapitalism bygger på frånvaron av tvång, så är kapitalism av godo. Naturligtvis ett resonemang som haltar betänkligt (kapitalism bygger som bekant inte alls på frånvaron av tvång), men ändå en argumentation som på den tiden – även för oss meningsmotståndare - framstod som kraftfull och skarp och ibland måste jag erkänna lite svårt att rå på.
Andra saker som slår en vid en nutida omläsning rör själva tonen. Det är dels ohöljt akademiskt och intellektuellt. Det tidiga nittiotalets frihetsfrontare skämdes inte för att de läste böcker, tvärtom försökte de klä de mest banala resonemang i en aura av djupaste bildning. Dels finns det en lite rebelliskt upproriskt nästan vänsterkaxig ton i några av inläggen. Den här mixen av moral, bildning och uppror tror jag var just det som gjorde Frihetsfronten och även nyliberalismen så smakfull för många unga högermänniskor de där skälvande åren i nittiotalets början (även om den billiga bärsen fram till sena natten på frontens svartklubb nog gjorde sitt till, den med.)
Sedan jag fick ”Nyliberalismens idéer” i min hand har jag hunnit fördjupa både min förståelse och min kritik av det idéarv den bygger på. Jag har också gjort en egen ideologisk resa gällande mina egna värderingar och filosofiska grunder. Inte minst har ett antal års politiskt vardagsarbete slipat och utvecklat teorierna mot en väldigt praktiskt verklighet.
När jag nu läser om boken slås jag dels av respekt för en hel del av den moraliska glöden, kombinerat med fascination över de praktiska och teoretiska felslut hela den nyliberala rörelsen trots allt var behäftad med. Det finns något ungdomligt radikalt som man inte kan låta bli att känna sympati för, kombinerat med en kraftig olustkänsla över att denna ungdomliga radikalitet gav uttryck för en ideologisk riktning som i den mån den blir verklig politik leder till så ödesdigra konsekvenser.
”Till min gode deterministiske kollega, läs och lär” skrev Norberg i sin dedikation. Och det är inte utan att man längtar tillbaka en smula till de där härligt gymnasiala filosofidiskussionerna över en stor kopp te på Café Art i Gamla stan.
Andra bloggar om: nyliberalism, frihetsfronten, ideologi, nostalgi
Intressant, eller hur?
Johan:
SvaraRaderaJag blir chockad av den välvilliga tonen. Tur att du skrev det där om "ödesdigra konsekvenser" annars hade man kunnat tro att du blivit mjuk. Nåväl. Själv förbrår jag mig själv för att jag slösade bort dessa år i början av 90-talet på vänsterpolitik och bitvis helt irrationellt sökande efter "sanningen om livet, universum och allting".
Jag reagerade lite pss som CLK, men jag tycker man skall glädjas åt all positiv och personlig utveckling, även om den inte når hela vägen i detta steg.
SvaraRaderaEn lite kommentar bara:
"...försökte de klä de mest banala resonemang i en aura av djupaste bildning"
Såvida du inte verkligen är (var)väldigt mycket mer bildad än dem du refererar, och då på precis de områden de fördjupar sig i, tar du på dig en överrock som du svårligen kan fylla.
Att förringa andras tankegångar utan att själv vara en erkänd auktoritet på området verkar mest bara högfärdigt.
Sen vet jag inte om "uppgång och fall" är speciellt träffande, men det var ju bara runriksättningen. Och den skall väll utmana lite extra!
:-)
Johan Sjölander skriver: "kapitalism bygger som bekant inte alls på frånvaron av tvång"
SvaraRaderaDet var intressant. Kan du utveckla?
MVH
Johan Nilsson
Johan: i korthet menar jag att även kapitalismen - eller snarare den privata äganderätten - kräver en våldsmakt som med våld upprätthåller den. Rent fysisk är det ju ingen skillnad på att plocka ett äpple som någon annan formellt sett äger, eller ett äpple jag själv äger. Om det inte fanns en våldsmakt (polis) som med våld antingen direkt hindrade mig eller i efterhand straffade mig skulle när jag hade gjort det skulle jag lika väl kunna sätta i mig det första äpplet som det andra.
SvaraRaderaSå kapitalism handlar inte om frånvaron av tvång, den handlar om på vilket sätt detta tvång får användas. Och då menar nyliberalen att tvånget bara får användas för att vidmakthålla rådande egendsomsförhållanden. Vilket är en moraliskt svagare tes att försvara än att vara mot tvång som sådant. Menar jag. Ungefär.
Och Jonas, jag vill inte vara stingslig, men ibland kan jag inte släppa den där känslan av att du läser mina texter med en smula överdriven misstänksamhet. Men det kanske är jag som överreagerar. Fred, broder, jag menar inte att jag är smartare än någon annan, jag teckande en bild av hur jag uppfattade (vissa av) det tidiga 90-talets nyliberaler.
Och Fredrik, utmaningen är noterad. Återkommer med mitt svar.
Tack, Johan, för svar angående kapitalism och tvång. Liberalen menar nog att kapitalismen bygger på frånvaron av initiering av tvång och att tvång bara bör användas som reaktion på initiering av tvång. Närvarande är dock tvånget, som du säger.
SvaraRaderaJohan Nilsson
""...eftersom tvång är av ondo, och kapitalism bygger på frånvaron av tvång, så är kapitalism av godo. Naturligtvis ett resonemang som haltar betänkligt (kapitalism bygger som bekant inte alls på frånvaron av tvång..."
SvaraRaderaDet beror på om människor definierar sig själva som en del av "kapitalismen", vilket är ett givet ställningstagande i detta fall. Ponera att ALLA har egna firmor, med en eller flera uppdragsgivare, vilket är min fria tolkning en total näringsfrihet. Då är alla kapitalister, och systemet bygger snarare på ömsesidig respekt - för att helheten ska fungera.
Nyliberalismen är en filosofisk skola snarare än konkret realpolitik. Det hela bygger givetvis på en viss inlevelseförmäga. Om man redan från början definierar sig själv som utomstående (icke delaktig), blir hela resonemanget obegripligt.
Kapitalismen är då rakt ingen ideologi, och de som driver slavfabriker i Nigeria är precis lika mycket kapitalister som vilken välgörenhetsmagnat som helst. Det är inget man kan välja eller styra - det är frågan om att bjuda ut varor på en marknad. Till min naive vän ovan - en av kapitalismens baksidor är den ständiga viljan att vilja undanröja konkurens, eller i varje fall att INTE vilja ha den. Och hur fri blir man då?
SvaraRaderaAtt företag helst skulle slippa konkurens spelar egentligen ingen roll, eftersom om nyliberalism råder så får de inte sitt monopol.
SvaraRaderaEnda jämförelsen jag kan komma på just nu är att alla som löper i ett lopp vill vinna, men det spelar ingen roll att alla vill vinna, eftersom bara en människa kan. I ett marknadssamhälle vill alla företag ha monopol, men det spelar ingen roll, för de kan aldrig få det, just eftersom alla andra vill ha monopol också.
En parantes är att man kan få monopol om ingen annan vill utmana en. Om man säljer typ godis gjort av hästbajs, då kan man säkerligen få monopol, eftersom ingen annan vill ha med produkten att göra.
Suck. Nu har du inte läst på om din ny-liberalism; det är ingen fysisk lag som så att säga innebär ett stopp per automatik om monopolsituationen skulle uppstå.
SvaraRaderaDet finns redan idag något vi kan kalla en monopolliknande situation inom stora delar av världsekonomin, med det som förr kallades multinationella företag. De accepterar inte överhuvudtaget uppstickare - det som i bästa fall kan hända är att ett nytt, hungrigt företag kan få leka på det multinationella företagets gård, om det lilla hungriga företaget är lydigt och betalar för sig.
Jag kan ge ett otal exempel på det; företag som GM. IBM, Microsoft, UnitedFruit, UniLever, CocaCola etc har alla vad som kan kallas en närmast hegemonisk ställning på värlsmarknaden, och eventuella uppstickare gör bäst i att passa sig.
Samtliga dessa företag har skapats och formats inom de politiska system som alltid förespråkat minimalt med regleringar, och hur skulle nyliberalismen kunna motverka det? Just detta är ju den ofrånkomliga följden av nyliberalismen, om man med det menar en ickekontrollerad marknad där aktörerna agerar helt utifrån egna syften
I den mån nyliberalismen är död som ideologi skulle jag vilja påstå att det inte är sosialdemokrati som tog död på den. Snarare är det nykonservativism/socialliberalism vilket innefattar ett visst skyddsnät men inte nödvändigtvis en statlig tjänsteproduktion för skyddsnätstjänster, ex sjukvård.
SvaraRaderaNykonservativism/socialliberalism innefattar också en hel det värderingsfrågor eller identitetspolitik som jag vill kalla det. Här tror jag att framtidens politiska strider kommer att utkämpas och jag hoppas att någon kommer ihåg att initiering av våld är en en förutsättning för att politisera frågorn.
/B
Att Coca Cola eller Microsoft har en sådan ställning på världsmarknaden beror ju inte på att de tvingar konsumenter att köpa dess produkter. Det är ju snarare så att de erbjuder något som folk vill ha, och därmed köper de colaburken eller operativsystemet. Innefattar detta något dåligt eller orättvist?
SvaraRadera