Jag är så gammal att jag minns varför en mobiltelefon kallas för en yuppienalle. Det glada 80-talet, när kostymklädda Gordon Gekko wannabes använde tegelstensstora hundbenstelefoner som någon sorts klassmarkör. Så är det ju inte längre. Det är inte överklassen Björklund vill åt när han kastar ut mobiltelefonerna från förortens klassrum.
När ekonomin vände i slutet på 90-talet bodde jag i Högalid på södermalm. Jag minns då hur jag rent fysiskt upplevde områdets gentrifiering. Det var som om innerstaden liksom vällde ner längs Hornsgatan och förvandlade knivsöder till trendsöder. Det tydligaste tecknet på det var när pilsnerhaken slog igen och ersattes med minimalistiska sushirestauranger. För sushi var som tidigare mobiltelefonen; bara de rika och trendiga kunde väl tänka sig att betala fruktansvärda överpriser för att få luncha på lite ris och några små bitar rå fisk.
Idag börjar sushirestaurangerna tävla med pizzeriorna i förorternas centrum. En av de bästa ligger för övrigt i Hässelby gård (gå till vänster från tunnelbanan, du ser den direkt). Att slänga i sig lite misosoppa före maten är (nästan) lika naturligt som att kalasa på oljeindränkt vitkålssallad.
Och vem vet? Snart kanske HM börjar skräddarsy kostymer. Att flyga till New York går redan på tretusen spänn – hur länge innan samma sak händer med Buenos aires? Och jag såg att man redan nu kan köpa handplockat vitt te i påse i en närbutik nära dig.
Och så sitter överklassen där; mumsar husmanskost och längtar ut till skogen och älgjakten. Medans vi hänger ute i förorterna och drömmer om att åka till Tokyo. Och om vi bara blundar tillräckligt hårt kanske vi till och med kan lura i oss själva att något egentligen har hänt.
Andra bloggar om: klass, trender, sushi, mobiltelefon, medelklass, förorter
Intressant?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar