Det finns i Sverige ett starkt och dokumenterat stöd för en stor skattefinansierad välfärdssektor. Svenskarna tycker att vård, skola och omsorg ska betalas gemensamt och fördelas efter behov. I den senaste valrörelsen märktes detta inte minst i att alla partier, från höger till vänster, tävlade om att vara mest för de gemensamma verksamheterna.
Kanske är det till och med så att en av huvudförklaringarna till att valet gick som det gick var att det var moderaterna som gick segrande ur den matchen – eller åtminstone att de inte förlorade lika tydligt som de alltid gjort tidigare. Forskningen har visat oss, att i takt med att ekonomin växer ökar också kraven på välfärden. I ett brett spann från barnomsorg och skola till sjukvård och äldreboenden kommer därför medborgarnas ökande krav vara en av framtidens stora utmaningar, inte minst politiskt. Alla partier kommer att behöva förhålla sig till detta.
För socialdemokratin blir därför den avgörande frågan – kommer medborgarna att kunna lita på att en socialdemokratisk politik är den bästa för välfärdens kvalitet?
Traditionellt har det funnits två stora konfliktlinjer inom välfärdspolitiken i stort. Det första handlar om finansieringen, den andra om upplåtelseformerna. Eller med andra ord; det har handlat om välfärd kontra skattesänkningar, och det har handlat om privat kontra offentligt. Den senaste valrörelsen gjorde inte minst moderaterna sitt bästa för att sudda ut dessa konfliktlinjer så mycket det gick (vi satsar mer än ni någonsin kan säga på välfärden, inga sjukhus ska säljas ut.)
Jag tror trots det att de gamla konfliktlinjerna i svensk välfärdspolitik i stort alltjämt består. Det finns exempelvis fortfarande en motsättning mellan låg skatt och hög kvalitet. Pengar är en nödvändig om än inte tillräcklig förutsättning för att åstadkomma kvalitet – den sanningen gäller även inom offentlig välfärdsproduktion (exempelvis kommer vi att behöva kunna erbjuda schyssta löner för att få kvalificerad vårdpersonal i framtiden, och det kostar med nödvändighet pengar.) Så motsättningen finns kvar – och moderater vill fortfarande helst av allt sänka skatten.
Men kopplat till dessa stora strukturella frågor måste socialdemokratin också kunna väldigt konkret visa vad vi vill med kvaliteten på framtidens välfärd. Om jag får vara självkritisk kan jag tycka att vi till och från brustit där tidigare. Istället för att lägga örat mot marken och faktiskt lyssna på vad det är folk vill ha, har vi fastnat i alltför mycket av försvar för att allt är så bra som det är.
Sverige har världens högsta skatter, men inte världens bästa välfärd. Så har det länge hetat från moderaterna. Det är egentligen en bjudande utmaning. Inför 2010 måste vi formulera en politik för att kunna åstadkomma just världens bästa välfärd. Men då måste vi börja med innehållet. Sedan får formerna (finansiering, organisation etc) följa som naturliga konsekvenser.
Under fyra år kommer borgerligheten i stora delar av landet få chansen att visa vad de vill med välfärdens kvalitet. Jag tror tyvärr att därför verkligheten kommer att erbjuda oss en tydlig kontrast mot socialdemokratiska offensiva visioner (i mitt hemområde har äldreomsorgen redan fått mindre resurser, man försenar viktiga sjukhusprojekt genom att nödvändigtvis kräva att de ska vara privata etc.).
Men det kommer inte gå av sig självt. Kärleken till systemen får inte göra att vi blundar för uppenbara brister och blir defensiva. Allt är inte bra – men det kan bli bättre. Det måste vara utgångspunkten för en socialdemokratisk välfärdspolitik 2010.
Andra bloggar om: välfärd, socialdemokrati, kvalitet, politik, valet 2010, välfärdspolitik, offentlig sektor och annat intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar