fredag, mars 23, 2007

All vår längtan, all vår skräck

Jag tror det är i första avsnittet av V. En av huvudpersonerna, lyckligt ovetande om vad som komma skall, tittar längtansfullt upp mot en stjärnbeströdd natthimmel. Någonstans tror jag att det var den scenen som fick mig att som ung pojke bli förälskad i teveserien. Samma känsla får jag för övrigt av en av filmhistoriens vackraste scener; när Luke Skywalker i den första Star Wars-filmen belyst av planetens två sjunkande solar drömmande står och tittar ut över Tatooines karga ökenlandskap (när Lukas återknöt till scenen för att häromåret avsluta hela eposet var det nära att tårarna kom, så vuxen man jag är.)

För det är någonting med rymden, den sista vildmarken. En modern symbol för all den längtan, alla de drömmar, som världshaven måste ha representerat tidigare. Men samtidigt som rymden representerar allt detta, så är den på intet sätt inte ofarlig. Vi vet alla vad som kom ur denna vackra stjärnhimmel i V: musätande jätteödlor med illasinnade syften.

Den legendariska teveserien Arkiv X exploaterade hämningslöst denna andra sida av rymdens outgrundlighet. Moderna myter om UFO:n och slemma utomjordlingar i ohelig allians med hemliga grupperingar i hjärtat av statsapparaten utgjorde grundtemat. Men det började inte där: även en betydligt tidigare författare som H.P. Lovecraft lät exempelvis avlägsna stjärnor och annorlunda dimensioner fungera som ursprung för de ofattbara bestar han lät förstöra både själ och sinnesfattning hos sina otursdrabbade huvudpersoner. (Ja, eller läs H.G Wells, eller många andra med för den delen.)

När fransmännen nu lägger upp femtio års UFO-rapporter på nätet är det därför ingen överraskning att servern kraschar. Vi kittlas av det omöjligas möjlighet; tänk om det finns något där? Tänk om just jag när jag studerar materialet ska hitta någonting, se någonting, tänk om det är sant?

Det går att dra långtgående politiska slutsatser av vår fascination av UFO:n. I många fall är det dessutom fullt berättigat; se exempelvis den uppenbara antikommunistiska propagandan i vissa amerikanska femtiotalsfilmer (och deras uppföljningar.) Det är klart att rädslan för det okända också kan vara en symbol för en rädsla för ”de andra”, för andra människor och kulturer. Och det är lika klart att en serie som Star Trek symboliserar en helt annan – betydligt mer positiv - syn på det främmande och framtiden.

Dramaturgin i de gamla sagorna går ut på att innan man får komma hem igen, så måste man besegra draken. Det är det jag tror förklarar vår skräckfyllda längtan. Eller så är vi bara helt enkelt rackarns nyfikna. Att världsrymden, och tron på att någonting därifrån kanske skulle kunna finnas ibland oss, fortsätter fascinera tycks däremot vara en sanning som står sig.

Andra bloggar om: , , , , , , , och annat intressant

5 kommentarer:

  1. Tell me about it! Är det inte så att vi egentligen behöver hoppet om att det finns nåt mer där ute? Att vi inte vill vara ensamma?

    Jag har haft ett Star Wars-marathon från sjuksängen i två dagar. Och du kan tro att jag blev mycket irriterad när Kristoffer frågar: "Men du, han är ju i rymden (när Luke hänger i en pinne efter att ha slagits med farsan) hur kan han andas? Han borde ju vara död."

    Jag tror att att min sambo saknar både fantasi och drömmar... ;)

    SvaraRadera
  2. Luke är faktiskt inte i rymden när han hänger under molnstaden på Bespin. Han är bara väldigt högt upp. Så det så.

    (För övrigt förstår jag precis vad du menar...)

    SvaraRadera
  3. Anonym11:36 em

    ja det är ju "city in the clouds"

    men men så sant som du säger.. det om den sista vildmarken.. i rymden kan ingen höra dig skrika.. och GPSen funkar inte heller för den delen.

    SvaraRadera
  4. Anonym11:19 fm

    http://www.disclosureproject.org/

    SvaraRadera
  5. Hej!

    Frankrike var faktiskt en av de första staterna i världen som officiellt tillkännagav genom en uppredning av landets ledande flygmarsalkar (eller vad de kallar sig) att oidentifierade objekt faktiskt observeras under årens lopp. Den rapporten publicerades redan 1997.

    P.S

    Jag skulle inte the disclosure project på fullaste allvar. Skeptiker menar att det handlar om mindcontrol at its finest. Inom organisationen finns dock flera delade uppfattningar varav somliga ger ett mer nyanserat perspektiv.

    SvaraRadera