Fortfarande jetlaggad efter japansemestern– med själen fortfarande på väg västerut, som William Gibson skulle sagt - öppnar jag morgontidningen och läser Erik Ullenhags socialliberala attack på centerpartiet och Maud Olofsson. Folkpartiets nya partisekreterare menar att centerns utveckling i nyliberal riktning hotar hela alliansens trovärdighet. Jag ger Ullenhag rätt och fel. Rätt, vad gäller hans analys av centerpartiet. Fel, för att Ullenhag missar vad som antagligen är ett ännu större problem – nämligen utvecklingen i folkpartiet självt.
Nu tror jag inte missen är oavsiktlig. Ullenhag tillhör ”vänsterfalangen” inom (fp), och jag läser hans artikel lika mycket som en intern folkpartistisk inlaga som en attack på centern. För Ullenhag är det bättre om Maud Olofssons nyliberalism vad gäller skatter och arbetsträtt utgör högerflank i alliansen, än att diskussionen kommer att gälla språktester och ordning- och redapopulism signerad det egna partiet.
För Erik Ullenhag är i behov av att skapa en höger, för att själv kunna framstå som vänster. Då spelar det nya centerpartiet den rollen med bravur. Men samtidigt kan jag inte släppa känslan av feghet som präglar hela metodiken. Om det är högerkrafter inom alliansen den folkpartistiske partisekreteraren med socialliberala förtecken vill ge sig på, varför börja med Olofsson? Vore det inte rakare att ge sig på exempelvis två andra ministrar; Leijonborg och Björklund?
Jag tror att Erik Ullenhag är tillräckligt mycket socialliberal för att se behovet av intern räfs och rättning i (fp). Frågan är, har han modet att göra något åt saken? Eller blir det bara intern pajkastning (nog så underhållande, förvisso) mellan alliansens partier av saken?
DN-debattartikeln läser du här.
Andra bloggar om: Erik Ullenhag, folkpartiet, centerpartiet, alliansen, Maud Olofsson, socialliberalism, nyliberalism, politik och annat intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar