söndag, april 08, 2007

Näringslivet flyttar fram positionerna, mest som en gentjänst

Det slår mig gång på gång när jag läser igenom P.G. Gyllenhammars mångordiga debattartikel i dagens DN, om jag förstår det hela rätt någon typ av avskedshälsning, några ord på vägen när den legendariske näringslivsmannen nu lämnar styrelseordförandeskapet i Kinnevik. Och det som slår mig är vilken makt de sitter på, dessa herrar (och några få damer) som har ledningen och ansvaret i våra stora företag.

Först några ord om själva artikeln; jo, han säger mycket klokt också, det gör han. Om behovet av riskkapital för att små företag ska kunna startas och växa, om vikten av utbildning och skola, samverkan mellan akademi och näringsliv, några kloka maningar om besinnig i det konjunkturläge vi nu befinner oss i. Andra saker är mer bekymmersamma eller direkt stötande; att lyfta fram ”super-nanny” som ett modernt ledarskapsideal (de anställda och underlydande ska då förstås som bångstyriga fyraåringar som ska fås att lära sig ordning och reda) ger åtminstone mig en direkt obehaglig smak i munnen.

Men samtidigt är det nog inte dessa funderingar om sakernas ordning som är det riktigt intressanta. För vad Gyllenhammar egentligen gör här är att slå ett slag för en ny hållning från näringslivet gentemot samhället i allmänhet (och då kulturen i synnerhet). Förebilden är USA och kritiken riktas mot Sverige, för ”[i] svensk politik har näringslivet aldrig varit välkommet. Politikerna har uppenbarligen ansett att näringslivet inte förstår politikens villkor.”

Argumentet för näringslivet att ta detta steg, in i ett ökat ansvarstagande för det gemensamma, är den gynnsamma ställning direktörerna faktiskt har i dagens Sverige. ”Företagsledarnas ställning har aldrig varit så oomstridd som nu - och befattningarna aldrig förut så väl betalda” skriver Gyllenhammar utan att någon kan hävda motsatsen på den punkten. Det är heller inte svårt att koppla ihop detta med de enorma skattereformer som aviserats av den borgerliga regeringen de senaste dagarna. Pengarna rullar helt enkelt över näringslivets toppar, och nu är det dags att betala tillbaka. Exempelvis genom att ta ett större ansvar för landets kulturutbud.

Så långt allt gott och väl. Så länge den konstnärliga integriteten värnas kan väl ingen vara emot att fler är med och bidrar till att mer kultur kan göras tillgänglig för fler. Men så. Kommer den där känslan igen. Och jag tänker på Gyllehhammars ledarskapsssyn, på den där supernannyn som ska straffa och belöna oss så att vi gör rätt i framtiden. Och jag kan bara inte låta bli att lägga ett maktperspektiv på hela diskussionen. För vad Gyllenhammar säger är, att eftersom det offentliga inte längre klarar av sina åtaganden samtidigt som näringslivet drunknar i pengar så får näringslivet helt sonika gå in och ta över en del av ansvaret. Men då måste näringslivet såklart ”släppas in”, då handlar det inte bara om att passivt bidra utan då (och detta sägs inte rakt ut, men så nära man kan komma) vill man naturligtvis ha något att säga till om hur det ska se ut också.

Det finns inget demokratiskt bakom vilka som har makt i näringslivet. I bästa fall handlar det om kompetens, om förmåga att driva ett företag. I värsta fall om familjebakgrund och uppväxt. Inte helt sällan en kombination, där de olika ingredienserna kan vara olika mycket representerade. Det är en sak man bör ta med i beräkningarna, innan man glatt kastar sig in i en utveckling där en allt större del av vår vardag blir beroende av i någon mening politiska beslut fattade i näringslivets styrelserum.

Och resursbristen i offentlig sektor kan faktiskt tacklas på fler sätt än via välvilliga bidrag från näringslivet. Det sistnämnda också en diskussion Gyllenhammar gärna skulle få ta upp med kollegorna i Svenskt Näringsliv, för övrigt, de har mycket att lära på den punkten.

PS: Jag vill alltså inte på något sätt framstå som att jag säger nej till företag och företagare som på olika sätt vill vara med och bidra till det allmännas bästa. Det är väl jättebra, och ska uppmuntras. Mitt inlägg ska mer läsas som en kritisk reservation, en påminnelse om vad som händer när makt och resurser flyttar, bort från det offentliga. DS

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar