Det är såklart jättekul att Brommapojkarna kommit upp i allsvenskan. Och det är faktiskt ännu roligare att de dessutom passar på och vinner mot Djurgården i premiären (läs mer om det här och här). Men det ställer mig inför en del rent känslomässiga dilemman.
Jag håller på Hammarby. Skulle vilja gå så långt som att kalla mig för Hammarby:are. Det är ingenting jag varit sedan barnsben. Jag har full respekt för dem som små fick följa med farsan (för det är ofta farsan, faktiskt) på sina första matcher och sedan hållit fast vid det laget i vått och i torrt. Men jag tillhör inte den skaran. Min far håller på det där andra stockholmslaget, och i familjen spretar sympatierna åt alla håll och kanter (finns till och med de – nära mig, måste jag tyvärr tillstå – som håller på det där laget från Solna, så stockholmare de är.)
Min kärleksaffär med Bajen började senare i livet. Blommade ut i full blom när jag vid några och tjugo bosatte mig i en liten liten etta på söder. Nu har det blivit en självklar del av vem jag är. Att de enda matchnappar min dotter får använda är grönvita behöver jag väl knappt ens säga.
Men. Det finns ett lag till som faktiskt betyder någonting. Och det är BP.
När jag växte upp var Brommapojkarna det självklara valet för mina kompisar att spela i. För oss Råckstakillar var det liksom bara så. Och ändå sedan dess har jag känt en oerhörd sympati för laget – för bredden, för satsningarna på ungdomarna, för det som är lagets idé. Om jag skulle peka ut något favoritlag i superettan har det därför alltid varit de rödsvarta från Grimsta.
Nu är jag tillbaka i Västerort. Och vi är inte helt få bajare här ute, på tunnelbanan hem efter en kväll på söderstadion brukar det vara fullt av grönvita halsdukar, ändå längst ut på tunnelbanefärden. Men det är klart. Jag bor på promenadavstånd till Grimsta IP. Och nu lirar Brommapojkarna i allsvenskan.
Så jag vet ärligt talat inte hur jag ska förhålla mig. Tror att jag tänker ungefär såhär; jag hoppas att BP vinner alla sina matcher. Utom dem mot Hammarby. Så kan vi sluta etta och tvåa i serien. Eller nått sånt. (Och nej, detta skall inte ses som att jag tippar att det blir så, det är någon sorts känslomässig inställning från min sida. Om ni hänger med.)
Hursom. Alla som spöar på Djurgården ska ha en eloge. Och mina grönvita lojaliteter är klara. Men ett litet, litet rödsvart hörn av mitt hjärta förbehåller jag mig rätten att behålla.
Andra bloggar om: fotboll, hammarby, brommapojkarna, allsvenskan, västerort, grimsta, favoritlag och annat intressant
Mmm... Det är tur att I har vuxna i sin omgivning som ser till att hon har grönvita nappar och tröjor.
SvaraRaderaJa, visst är det :-)
SvaraRaderaSkönt att läsa att fler har samma dilemma som jag. ;-)
SvaraRaderaJag är Hammarby:are på det andra sättet (genom farsan) och idag är jag aktiv på flera nivåer i Bajen. Men även hos mig finns en stor tilltro till BP och jag tror faktiskt att de håller sig kvar till nästa säsong utan att hotas av nedflyttning.
BP har ju fått sin storseger mot Bajen (5-1, träningsmatch på Stadshagen mot ett nedtränat och krassligt lag) och det får de vara nöjda med. :-)
Vi kanske ses på Norra Stå den 14:e ;-) Jag kommer garanterat att vara där.