Bara så att ni vet – detta är en förbehållslös kärleksförklaring till arbetarrörelsens internationella högtidsdag. Så är ni borgerlig sinnande och får blodstörtning bara ni hör inledningstonerna till ”Internationalen” så är det lika bra att sluta läsa på en gång (eller gå direkt till kommentarsfunktionen nedan och skriv av er, om ni är mer lagda åt det hållet.)
Jag gick mitt första tåg i slutet av tonåren. Innan dess hade jag ingen relation till företeelsen överhuvudtaget – första maj var en ledig dag i almanackan, varken mer eller mindre. Sedan dess har det blivit en hel del promenerande och skanderande genom åren. Faktum är att jag inte har missat ett första maj-tåg sedan dess. Och som det ser ut idag har jag inga planer på att missa något framöver, heller.
Jag tror första maj-firandets mest slående styrka är den vanlighet som kommer till uttryck i tågen. Det är oerhört svårt att sätta fingret på vad som är den ”typiske” deltagaren. Där finns byggnadsarbetare och servitriser i de fackliga tågen, invandrare från all världens länder, unga akademiker i studentavdelningen, helt vanliga pensionärer och allsköns människor från livets alla banor. Vissa har klätt upp sig för att hedra dagen, andra kommer mest som de är (och en och annan har väl klätt ut sig också, i någon form av performanceteateraktion.)
Dessutom är Humlegården runt halv två ett av Sveriges största mingelpartyn (slås möjligtvis av Norra Bantorget någon timme senare, förvisso). För mig är det en hejdundrande möjlighet att träffa såväl gamla som nya bekanta - människor jag har stött på i politiken, på jobbet och på många andra sätt. Så var det också idag, och det var många kära gamla ansikten jag fick chansen att återse och växla några ord med. Just idag har jag åkt hem med min dotter istället för att fortsätta firandet, men annars brukar detta minglande också fortsätta till långt framåt småtimmarna.
Men det viktigaste är trots allt det politiska. Första maj är en av Sveriges allra största samhälleliga manifestationer. Det är tusentals människor över hela landet som deltar, som använder en ledig dag åt politiken istället för att sitta hemma eller vara i sommarstugan. Och detta kan man raljera över och försöka förlöjliga, precis som människor som försöker göra gott alltid fått utstå spott och spe. Men den som har gått i tåget och känt gemenskapen där vet bättre än att ta åt sig av den, lite lätt avundsjuka, kritiken. Vi vet vilken styrka det finns i att manifestera gemensamma värderingar.
Och så är det faktiskt väldigt kul med tal. Både att lyssna på, och, som jag fick chansen, att hålla själv. Den gamla klassiska retoriken är underskattad som konstart. Första maj är en av de traditioner vi har där vi åtminstone försöker hålla den vid liv, och det ska inte underskattas.
Alltså. Mitt första maj var fantastiskt. Vill du läsa mer om hur det gick på andra ställen kan du göra det här, här, här, här, här, här eller varför inte här.
Andra bloggar om: 1 maj, första maj, arbetarrörelsens högtidsdag, socialdemokrati, demonstrationståg, politik, manifestationer och annat intressant
Första maj borde vara vanlig arbetsdag och ni sossar borde skärpa er. Jag fattar att ni tycker det är lite småmysigt att träffas och äta glass och promenera i solen, men inse att det är 2007 och inte 1907. Det är patetiskt att se era fjantiga röda fanor.
SvaraRaderaNu var det sagt. Ha en bra dag.
/ Moderatern
Du sa nästan precis det jag väntade mig. Biten om mingelpartyt var oväntad. Men som du säger:
SvaraRadera"Men den som har gått i tåget och känt gemenskapen där vet bättre än att ta åt sig av den, lite lätt avundsjuka, kritiken. Vi vet vilken styrka det finns i att manifestera gemensamma värderingar."
Jo, men det som inte har slagit dig, och det som inte slår dom flesta sossar, är att värderingarna kan vara fel, även om dom är gemensamma, och politiken som man förordar kan vara direkt motarbetande mot värderingarna, och sist, men inte minst: Man kan ha värderingarna även om man är mot politiken, och även om man INTE knatar i tåget.
För socialdemokrater i allmänhet, och du är nog inget undantag, är det i själva verket gemenskapen som ÄR värderingen.
Politiken är helt sekundär och verkar vara där mest på slump. En duktig politiker som Göran Persson, men förmodligen inte Mona Sahlin, förstår det här och använder gemenskapen som hävarm för att föra den politik som han/hon vill, oavsett hur mycket den politiken gå på tvären av de värderingar och den socialism som gemenskapen påstår sig stå för.
Hej Lennart. Du skriver:
SvaraRadera"Jo, men det som inte har slagit dig, och det som inte slår dom flesta sossar, är att värderingarna kan vara fel, även om dom är gemensamma,"
Självklart är det så. Det finns exempelvis en massa liberaler som har gemensamma värderingar jag inte delar. Och rasister. Och allt möjligt. Varifrån har du fått föreställningen att det bara är socialdemokrater som har gemensamma värderingar? Inte från vad jag skrev, i alla fall.
"och politiken som man förordar kan vara direkt motarbetande mot värderingarna,"
Självklart. Vilket till exempel kommer till uttryck i att det trots gemensamma värderingar kan finnas många olika åsikter i sakfrågor, även i ett första maj-tåg. Men varifrån har du fått uppfattningena att jag tycker annorlunda? Inte från något jag skrev, i alla fall.
"och sist, men inte minst: Man kan ha värderingarna även om man är mot politiken, och även om man INTE knatar i tåget."
Jo, det är också sant. Men återigen, varifrån har du fått att jag tycker annorlunda?
Dina knivskarpa och insiktsfulla analyser av mitt personliga engagemang och socialdemokratin i allmänhet (ja, jag är ironisk) i övrigt lämnar jag nog utan kommentarer. Jag nöjer mig med att konstatera att du tycks ha väldigt svårt för människor som inte tycker som du. Ytterligare en punkt vi skljer oss åt på, för övrigt.