Gjorde Joel Malmqvist rätt när han avbröt sin kandidatur?

Alla ni som läser politiska bloggar vet vem socialdemokraten Joel Malmqvist är. För en tid sedan valde han att bryta ny mark och annonserade sin kandidatur till ordförande för det socialdemokratiska studentförbundet öppet på nätet . Han beskrev vad han ville med förbundet, och hur han såg på uppdraget. I ett klimat där man annars lätt för intrycket att alla säger nej fram till dess att det står skrivet i sten att man faktiskt kommer att bli vald tror jag många upplevde Joels öppenhet som befriande.

Men Joels kandidatur tog ett abrupt slut när hans egen hemförening; uppsalaklubben Laboremus, efter en (som jag förstått det ganska jämn) omröstning valde att förorda någon annan. Eftersom Malmqvist hade förbundit sig för att följa klubbens linje stod han efter detta inte längre till förfogande. Så nu finns det såvitt jag kan förstå det bara en kandidat till ordförande för socialdemokratiska studentförbundet, och det är inte Joel Malmqvist.

Själv är jag medlem i den socialdemokratiska studentklubben i Stockholm, SSK. Men det var i ärlighetens namn rätt länge sedan jag var aktiv där. Så jag har egentligen inga synpunkter på vem det blir som leder förbundet i framtiden. Eftersom jag vet vem Joel är och tycker han har både integritet och intelligens hade jag gärna sett honom på platsen, men som sagt, det är egentligen inte längre min sak att avgöra.

Däremot finns det en demokratisk problematik i det som har hänt som jag tycker är värd att ta på allvar. Göteborgssossen Alexander Sofroniou lyfter detta på sin blogg, när han konstaterar att Joels (och Laboremus) beslut faktiskt i praktiken hindrar honom som göteborgare från att välja den kandidat han skulle vilja ha sett. Om man vill dra det till sin spets kan man säga att Malmqvists kandidatur som började i maximal öppenhet slutade på ett internt medlemsmöte, där bara en bråkdel av förbundets medlemmar hade närvaro- och rösträtt.

Det paradoxala kan nu uppstå, att vi eventuellt har en ordförandekandidat som vill ha jobbet och som har en majoritet av förbundet bakom sig men som ändå inte kommer att bli vald. Jag vet nu inte om det är så, kanske hade någon annan blivit vald även om Joel fortsatt kandidera. Men det kommer vi i sådana fall aldrig att få veta.

Eftersom Joel Malmqvist vad jag har förstått det inför nomineringsmötet i Laboremus sa att han lovade att följa klubbens beslut, fanns det naturligtvis inga alternativ till att också göra det även efter att klubban fallit i bordet. Så i den meningen är den tillbakadragna kandidaturen fullt logisk.

Men frågan är ju egentligen om det var rätt att göra den typen av utfästelser till att börja med. Och där måste jag säga att jag känner mig tveksam. Jag kan respektera om det är så att Joel känner att han inte klarar av uppdraget utan sin hemklubbs helhjärtade stöd i ryggen. Ett ordförandeskap handlar faktiskt bara i det lilla om att bli vald, den stora utmaningen är att sedan klara av jobbet också. Om det däremot bara handlar om lojalitet måste man faktiskt ställa sig frågan till vem denna lojalitet riktar sig.

En omröstning på ett möte i en enskild klubb, eller till alla förbundets medlemmar från norr till söder. Där är jag inte säker på att jag tycker att Malmqvist har gjort det rätta valet.

(Men, från den ljusa sidan. Detta innebär ju med största sannolikhet att han kommer att ha mer tid att blogga istället för att ägna sig åt interna studentförbundsting. Och det är ju bra för alla oss andra…)

Andra bloggar om: Joel Malmqvist, socialdemokratiska studentförbundet, politik, demokrati och annat intressant