söndag, maj 06, 2007

Kan mittenväljarna fås att acceptera Ohly?

En av Mona Sahlins mest grannlaga uppgifter inför valet 2010 blir att få ordning på relationerna mellan partierna i den nuvarande oppositionen. Erfarenheten från valet i fjol säger oss nämligen att de borgerliga partiernas bildande av en allians gjorde att hela splittringsdiskussionen nu har rört på sig – från att tidigare vara ett stort minus för borgerligheten till att bli ett plus för dem och ett minus för främst socialdemokraterna.

Bakgrunden är nu inte så konstig. För även om samarbetspartierna lyckades snickra ihop ett stort antal budgetar tillsammans så var bilden av samarbetet utåt allt annat än harmonisk. I ett antal sakfrågor framstod också splittringen som extra tydlig – friåret, flyktingpolitiken, hanteringen av trängselskatten, kanske bensinskatten med. Samtidigt som man måste säga att de borgerliga partiernas mediala framtoning av enighet kanske var deras mest lyckade drag.

Idag redogörs på DN debatt för statsvetenskaplig forskning som pekar på att mer av ett tvåpartisystem (vilket vi ju skulle få med två allianser som står emot varandra) gynnar högern, emedan ett mer tydligt flerpartisystem gynnar vänstern. Orsaken är – kort sammanfattat – att vänstern har ett behov av att både mobilisera arbetarklassen och få med sig breda grupper i medelklassen. Det låter sig lättare göras om det finns både breda mer mittenorienterade vänsterpartier (som s) och även mer renodlat radikala partier (som v.)

Argumentationen i artikeln blir därför att det är ett misstag av Mona Sahlin att närma sig de andra samarbetspartierna, eftersom hon med detta kommer att skrämma över rörliga mittenväljare till högern. Alltså väljare som skulle kunna tänka sig att rösta (s), men som absolut inte vill ge Lars Ohly makten över landet. Och det är klart att det ligger något i detta resonemang.

Men det finns ett antal invändningar man kan göra. Till att börja med så skrämmer borgerligheten redan idag mittenväljare med kommunistspöket. Med tanke på hur eniga de borgerliga partierna i alliansen verkar vara, finns det i det läget egentligen inget alternativ till att försöka i möjligaste mån klara ut relationerna partierna på den gröna vänsterkanten emellan. I den meningen tror jag att osäkerheten inför ett val om vad som kommer att trilla ur en röd-grön samverkan är ett större problem än att en sådan samverkan ska ske.

Vidare så kan vi konstatera att de stora spänningarna – åtminstone utåt – mellan samarbetspartierna inte var mellan (s) och (v), utan hade med miljöpartiet att göra. Det tycks alltså som om den konfliktdimension som är mest levande egentligen inte handlar om traditionell höger-vänster, utan snarare kanske om sådana saker som synen på tillväxt. Men även här tror jag att osäkerheten om vad som kommer att gälla efter valet är ett större problem än något annat. Ett röd-grönt alternativ som var tydligt på dels vad det tänkte göra men framförallt vad man inte tänkte genomföra skulle förmodligen kunna stilla en hel del oro som annars skulle kunna ge makten åt borgerligheten.

För den slutliga invändningen jag har är att det till syvende och sist är en fråga om politikens innehåll som kommer att avgöra. Oavsett hur samarbetet ser ut så kommer det att vara socialdemokratin som är det stora partiet, Mona Sahlin som är statsministerkandidaten. Kan hon stå upp för ett program som breda grupper finner attraktivt, tror jag bara att det är en fördel om även de partier vars stöd hon kommer att behöva efter valet också är beredda att verka för att det i sina huvuddrag blir genomfört.

Personligen tror jag att det är bra att påbörja en diskussion om ett närmare samarbete i sakpolitiken, i att finna ”minsta gemensamma nämnare”. Man måste också bygga upp ett mer tillitsfullt klimat mellan partierna, en känsla av att man kan lita på varandra. Men sedan är det viktigt att också varje parti måste ha utrymmet att odla sin särart. Och jag tror att det egentligen är viktigare på vänsterkanten än bland borgerligheten.

Hur denna ”särart” ska kunna utvecklas, utan att det skrämmer bort mittenväljarna, det blir en av mandatperiodens mest spännande nötter att knäcka. Och här krävs ett ordentligt utvecklingsarbete, dels inom (s) men i minst samma grad inom de övriga partierna i oppositionen. Ja, åtminstone om de inte vill fortsätta vara just opposition även efter nästa val.

Andra bloggar om: , , , , , , och annat intressant

6 kommentarer:

  1. Anonym11:57 fm

    Fredde här. Själv kan jag inte förstå hur någon demokrat kan samarbeta med vare sig Ohly eller nazistpartiet ND. Men jag tillhör inte vänstern heller. Din analys är helt riktig. Tilläggas bör att miljöpartiet vid nästa val knappast kan förhandla med alliansen som de gjorde 2002. De har blivit ett parti i vänsterblocket.
    Vad jag undrar är om de små allianspartierna kan vara kvar i Riksdagen med hjälp av valteknisk samverkan. Som Alf Svensson när han kom in i riksdagen första gången. Då skulle vi gå mot ett tvåpartisystem.

    SvaraRadera
  2. Anonym1:30 em

    Inte nödvändigtvis ett tvåpartisystem, dock... vi skulle fortfarande ha kvar en del av den politiska flexibiliteten som saknas i ett sådant, eftersom "allianspartier" kan förmodas få inflytande utifrån sin storlek (med hänsyn tagen för eventuellt nödvändig moderering av valstrategiska skäl). Väljare kan då rösta på de ingående partier som de gillar och de som inte är populära nog försvinner så småningom - särskilt som vi slipper ifrån "kamrat 4%" och döende partier kan tillåtas att faktiskt dö bort istället för att få artificiellt många röster.

    SvaraRadera
  3. Suck. Liite förenklade analyser. Låt Mona Sahlin köra lite postmodernistiskt "identitets"politik ett par år så stiger nog (v) igen...

    SvaraRadera
  4. Jaha Walle. Du är uppenbrligen en förnyare inom (v) som anser att partiet ska satsa mer på att nå medelklassens mittväljare. På något annat sätt kan jag inte förstå dina invändningar.

    Och det är möjligt att det är en framgångsväg, och det skulle onekligen underlätta exempelvis en framtida regeringssamverkan. Men risken med den strategin är att vissa väljargrupper som idag gillar (v) då skulle falla ur.

    Så personligen håller jag fast vid min tes att det är bättre att låta partierna utveckla sina egna särarter. Men att hitta bra former för hur en positiv samverkan för en så bra politik som möjligt ska se ut.

    Sedan är det lite lustigt när vänsterpartiet anklagar (s) för identitetspolitik (en kritik jag delar och har skrivit om flera gånger.) Finns det något parti som bättre fångat upp slika postmoderna stämningar än just det akademiska sinnade vänsterpartiet??? Bara som en liten reflektion.

    SvaraRadera
  5. Förnyare? Nja. Postmodern? Nej.

    Vad jag menar är hennes eviga tugg om känslor och identitet. Politik byggs utifrån klassintresse. Arbetets värde och makten på arbetsmarknaden måste stå i centrum. Det är kärnan i socialisternas politik. Makten över produktionsmedlen, alienation och mervärde. Där hör vi hemma.
    Miljöfrågor och annat är en nödvändighet, men inte en grundbult.


    Det stämmer att det finns postmoderna tendenser inom överlästa delar av (v). Dessa akademiker vill försvåra en ganska enkel politisk diskussion: Klass och kön, punkt. Alla politiska frågor kan kopplas tillbaka till det materiella, till hur samhället är organiserat utifrån produktion/reproduktion, arbetsdelning och liknande.

    /Bas-överbyggnad

    SvaraRadera
  6. För några veckor sedan hörde jag Mona Sahlin tala inför Stockholms arbetarekommuns årsmöte. Jag tror hon nämnde begreppet "klass" i storleksordningen 17 gånger. Så även om det - och där har du rätt - finns fog för en kritik av postmodernism och identitetspolitik inom vänstern i bred bemärkelse, och du har rätt när du säger att Mona Sahlin varit väldigt lyhörd inför dessa stämningar, så är jag inte säker på att du har rätt om du tror att Mona och (s) kommer att forstätta på den vägen (en av de största utspel hon gjort hittills är att tillsätta en ny låginkomsttagarutredning för att belysa det moderna klassamhället.)

    Eller såhär; jag tror inte Mona Sahlin kommer överge delar av "identitespolitiken", till exempel engagemanget i HBT-frågor eller mot diskriminering. Men jag tror inte att detta kommer att vara den enda bevekelsegrunden, utan jag tror att även ett klassperspektiv kommer att få en mer framträdande roll framöver. Så läser åtminstone jag stämningarna i mitt parti.

    Och sedan undrar jag lite vad du tyckte var förenklat i min analys (för det var väl den du syftade på)? Jag är faktiskt genuiunt nyfiken, jag skrev detta inlägg lite i hoppet om att få igång en diskussion mellan företrädare för olika partier på den röd-gröna sidan om hur vi ska hantera framtiden (och jag är alls inte färdig i mitt eget tänk där, heller).

    SvaraRadera