Spindelmannen

Spindelmannen var en av mina allra första idoler. Eller, för att vara mer sanningsenlig; Peter Parker var en av mina allra första idoler. För det är ju den nördige killen med sina kärleksbekymmer, sin överbeskyddande tant May och strul med såväl jobb, pengar som studier jag – och många med mig – tog till sitt hjärta. Och, visst. Det är klart det handlar om identifikation.

Jag tror att den känsla Stan Lee lyckades fånga var den där känslan av att du inte riktigt är förstådd; att du har en hemlighet, du är – egentligen - någonting större än vad omvärlden ser. Eller omvänt: den uppfattning de andra har av dig (nörden Parker) är så mycket mindre än vad du egentligen är (superhjälten Spider-man) .

I den meningen är superhjälten den ultimata flyktfantasin för bortkomna tonårspojkar. En symptomatisk twist var därför att skolans värsta mobbare som ständigt tryckte ner nörden Parker också hade spindelmannen som största idol. Parker skaffade sig därför ett hemligt övertag mot sina belackare, men ett övertag han var oförmögen att utnyttja eftersom han då skulle ha riskerat sin hemliga identitet.

Ofta är det också spindelidentiteten som är orsaken till Parkers problem. Han missar både tentor och dater för att han tvingas in i närkamper med slemma superskurkar. Men när han står där inför lärare och försmådda flickvänners anklagande blickar kan han inte försvara sig – då skulle han ju röja sin hemlighet. Något tydligare sätt att illustrera tonårskänslan av att ”inte var förstådd” har jag svårt att tänka mig.

I slutet av Tarantinos ”Kill Bill II” gör Bill den intressanta iakttagelsen att Stålmannen skiljer sig från andra superhjältar på att avgörande sätt. Stålmannen är nämligen en hjälte som klär ut sig till tönt – egentligen är det Clark Kent som är utklädd och stålmannen som är äkta.

Jag tycker detta är på pricken, och det är förmodligen en av orsakerna till att jag aldrig riktigt kunnat ta till mig vår vän från Krypton fullt ut. För i Spindelmannens fall är det precis tvärtom: det är inget snack om att det är människan Peter Parker som är det ”äkta”, och att krafterna, nätskjutandet och de syrliga kommentarerna i fajter mot allsköns superskurkar är ”dräkten”, utanpåverket.

De verkliga utmaningarna i den tecknade serier blir därför aldrig egentligen besegrandet av superskurkar eller räddandet av världen. De verkliga utmaningarna handlar om att komma i tid till tentor, relationen till Mary Jane, små vardagliga ting. Saker där det inte hjälper att ha en spindels proportionerliga styrka, förmåga att klättra på väggar eller ens aldrig så fiffiga små nätskjutare runt handlederna.

Och någonstans, om jag går tillbaka till mina tidiga tonår. Så undrar jag om jag inte egentligen var mer imponerad över att Peter Parker lyckades få ihop det med så fantastiskt vackra tjejer än att han kunde klättra på väggar. I den meningen var det det verkligt hoppfulla budskapet i serien. Även om möjligheten att bli biten av en radioaktiv spindel alltid fanns där, såklart.

(Hela detta inlägg med anledningen av att den tredje filmen nu har premiär, såklart. Läs mer om det här och här.)

Andra bloggar om: spider man III, spindelmannen, Peter Parker, Marvel, nostalgi, serietidningar, superhjältar och annat intressant