Behövs SÄPO som folkbildare om terrorismen?

Det tar några sekunder att smälta, vilket främst är Jan Guillious fel. Min uppfattning om den svenska säkerhetspolisen och deras analysförmåga – av utländska ”terrorister” i synnerhet men även av extrema grupperingar i allmänhet - är nämligen, inser jag, helt enkelt färgad av det satiriska och samhällskritiska draget i kanske framförallt böckerna om agenten Hamilton. Att SÄPO skulle stå för nyansering och fördjupad förståelse i en debatt om terrorismens orsaker som annars blir förgrovad och för svart-vit; tja; det ligger helt enkelt en bit bort på horisonten. Därav de där sekunderna för att över morgonkaffet smälta morgonens DN-debatt, idag signerad två före detta analytiker på just den svenska säkerhetspolisen.

Debattörernas huvudpoäng är nämligen att när de som faktiskt har en gedigen insikt, alltså just SÄPO, inte deltar i debatten så överlåts förståelsen av terrorismen och dess orsaker på ett gäng mer eller mindre självutnämnda ”experter” som – låter de förstå – kan ha precis hur liten koll som helst. Och det är ju ett välbekant fenomen, att så fort någonting har hänt runt om i världen så befolkas våra teve-studios av ungefär samma gäng människor som med allvarlig blick förklarar för oss dödliga vad det är som egentligen har hänt. Att de som faktiskt jobbar i praktiken med att förhindra terrorism i Sverige inte närvarar är inget jag reflekterat över, men det stämmer naturligtvis när man tänker på saken.

Och de poänger (”sanningar”) som paret Maria Bjernevi/Thom Thavenius leverar i artikeln verkar vara nog så genomtänkta. Det finns ett samband mellan utrikespolitiken och terrorism, och framförallt lyfts situationen i Irak (”den enskilt största drifkraften bakom radikalisering av unga muslimer i Europa”) och Israel-Palestina fram. ”[P]roblematiken”, skriver de vidare ”rymmer en religiös dimension – främst så till vid att religion är ett effektiv verktyg för den som vill uppvigla till våld – men också såväl politiska som sociala faktorer”. När de gäller al-Qaida pekar de på att organisationen faktiskt finns, så att säga ”på riktigt”, men att detta inte innebär att alla dåd som utförs i dess namn har någon typ av verklig koppling till denna faktiska, existerande organisation.

Och oavsett vad man tycker om den analys som görs har författarna naturligtvis en poäng i att SÄPO med sin kunskap bör vara mer aktiva i den offentliga debatten. Dels av folkbildande skäl. Men också för att det kan vara av ett demokratiskt värde om den syn säkerhetspolisen har på dessa komplicerade politiska brott blir föremål för den prövning en offentlig debatt innebär. Terrorismen och kampen mot densamma inbegriper nämligen flera av vår tids riktigt stora frågekomplex, och det rör sig över ett spann från värnandet om det personliga integriteten till det fysiska skyddet mot våld och den världspolitiska situationen.

Och visst vore SÄPO välkomna att öppet delta i diskussionen om hur vi hanterar dessa frågor. Det skulle alla tjäna på. Jan Guilliou må förlåta.

Läs hela artikeln här.

UPPDATERING: Det tog inte lång stund, innan nye SÄPO-chefen svarar på utmaningen och säger till DN.se att han delar artikelförfattarnas uppfattning att organisationen måste bli öppnare, och synas mer i offentligheten. Och som sagt, inget fel i det. Även om konspirationsteoretikerna därute säkert kommer att börja fundera om det inte var ett stort mediespinn från början till slut, det hela. Nåväl, läs mer här. SLUT PÅ UPPDATERING.

Andra bloggar om: säpo, terrorism, säkerhetspolisen, utrikespolitik, irak, al-Qaida, kriget mot terrorismen, politik och annat intressant