Film, film, film

Jag vet inte riktigt hur det har gått till. Men på något sätt har jag lyckats se tre filmer idag. Samtidigt som jag jagat en krypande bebis, städat lägenheten, ni vet. Allt det där. Men jag måste då säga. Vilka filmer!

Inledde dagen (någon gång i vilan mellan första vällingen och förmiddagsgröten) med att se gamla klassiska Bond-rullen Diamantfeber (ja, precis, den kom med Expressen nu i veckan.) Det här var den första Bond jag såg, på VHS någon gång för länge sedan (hemma hos Stefan, vill jag minnas att det var, och nej den var inte ny då heller, så gammal är jag faktiskt inte.) Och det kanske inte är världen bästa film. Connery känns faktiskt till och från lite trött. Men titelsången. De två mördarna. Biljakten genom ett nattligt Las Vegas. Länge var det så här jag definierade Bond. Nostalgi i kvadrat, om inte annat.

Därefter – nu befinner vi oss runt lunch – blev det ett riktigt hopp uppåt i kvalitet. Jag lyckades äntligen få min fru att sätta sig ner och njuta av en av världens bästa filmer någonsin. Den tredje mannen. ”Svart-vit poesi”, har någon kallat den, och det är det minsta man kan säga. Jag häpnar fortfarande över hur vacker den är. Varje scen ett mästerverk, ljussättningen, skuggornas spel. Gillar man hela 40-tals estetiken är denna film ett måste. Det är också fascinerande att se hur väl den har åldrats. Tempot, intrigen, gör att den känns närmast modern. Och slutscenen är utan tvekan en av filmhistoriens bästa.

Så, när kvällen kom, och med den barnvakter, drog vi till Vällingby centrum för att se Simpsons-filmen på klassiska biografen Fontänen. Och den infriade ganska exakt de högt ställda förväntningarna. Smart, rolig, aktuell; satir och vanlig bondkomik om vartannat. Jag hade väl funderat över ur väl filmformatet skulle passa våra gula vänner: alldeles utmärkt var svaret. Och det är faktiskt lite kul med en hel biosalong som garvar tillsammans, hejdlöst. (Sedan är det lite larvigt, absolut, men man känner verkligen för de där tecknade figurerna. Det är märkligt hur några uppenbara karikatyrer kan bli så fundamentalt mänskliga.)

Herregud vilken dag. Vem behöver solsken? (Ok, det är möjligt att det faktiskt har varit solsken ute idag, vad vet jag. Men ändå. Ni förstår min poäng…)

Andra bloggar om: film, kultur, james bond, diamantfeber, diamonds are forever, den tredje mannen, orson welles, simpsons, the simpsons movie och annat intressant