Att kalla Ingmar Bergman för en ”stor kulturpersonlighet” blir liksom bara larvigt. Mästerregissören sprängde alla skalor. Man behöver bara se till hur viktiga hans verk varit för bilden av Sverige och inte minst svensk film utomlands för att förstå att det är på det sättet. Och nu nås vi av beskedet att han har gått bort, 89 år gammal, naturligtvis i sitt hem på Fårö.
Maaret Koskinen fångar i sin mycket läsvärda text i DN på ett mycket träffande sätt Bergmans storhet, och vilken roll han spelar för alla oss svenskar. "För hur 'svensk' i någon mening Bergman än var hör han till syvende og sidst naturligtvis till världskulturen; hans namn äger, ungefär som 'Ibsen', 'Mozart' eller 'Van Gogh', den där säregna klangen av signal- eller kodord med hemortsrätt i ett alldeles eget storartat och gränslöst firmament. Begreppet Bergman har med andra ord placerat oss liksom i ljuset av en heroisk avglans: 'Regnar det på Bergman', som salig filmkritiker Jurgen Schildt formulerade saken, 'så stänker det på Sverige'" skriver hon (se hela texten här.)
Och så är det naturligtvis. Jämförelsen med Ibsen och Mozart är på intet sätt överdriven. Kanske är det till och med så, att just denna storhet ibland har gjort att vi svenskar själva blivit som bländade av ljuset. För hur kan man hantera ett kulturarv som skapas i nuet, i samtiden? Hur kan man förhålla sig? Och vad händer nu när människan har gått bort?
Carl-Johan Malmberg skriver vackert om detta i SvD. "Nu är alltså svensk films och teaters främste fadersgestalt borta. Tystnaden som följer är däremot knappast tystnaden hos den frånvarande guden, den Bergman själv gång på gång återkom till. För vi har hans verk att ösa ur, att brottas med, att tränga bort – men i så fall bara för att få se det lysa upp på nytt. Det tillhör vårt kollektiva minne" skriver han, trösterikt (läs hela texten här).
Och säkert kommer många nu också påbörja den resan, efter att konstnären är död (återigen?) ge sig i kast med hans verk. Det är i sådant fall någonting gott och bra. En av Sveriges riktigt stora har gått bort. Vad som finns kvar är minnen, och ett konstnärskap som aldrig kommer att gå ur tiden.
Läs mer här och här
Andra bloggar om: ingmar bergman, kultur och annat intressant
Instämmer i att användande av det ordet är löjligt.
SvaraRaderaGnället på Bergmans som konstnär känns tyvärr svenskt i en mindre smickrande mening. Primitivt. Men varför bry sig...
Om den som skapat är i livet eller inte tror jag egentligen inte påverkar betydelsen av konsten och dess kraft i samtiden, utan tror snarare att konstens kvalitet och innehåll i förhållande till frågor som medvetet eller omedvetet berör samtiden är avgörande. Bergman går ju på djupet i de eviga frågorna, så... ;)
Jag kommer nog att fylla i vita fläckar beträffande filmer. Rubbet går visst på Göteborgs filmfestival.
Kan inte instämma i att ordet "en stor kulturpersonlighet" är löjligt. Det finns tyvärr mycket i den unga generationen av idag som ännu inte har vuxit upp och insett hur världen är funtad. Den generationen av unga kan vara så mycket ironiska, lackiga osv. Men vem bryr sig? Ingemar Bergman var en STOR KUÖLURPERSONLIGHET! ETT GENI! Sen kan 80 och 90-talisterna fortsätta med sina ironiska och slackiga generationer etc. så mycket de vill! Vad berör det oss andra???
SvaraRaderaAnonym; du missfötstår mig totalt. Jag menar att begrepp som "stor kulturpersonlighet" inte på långt närförmår fånga Bergmans storhet.
SvaraRaderaVilket jag trodde framgick tydligt. Ledsen om så inte är fallet.
Ja, det verkar inte som om det föreligger något direkt missförstånd eftersom det som citatet här återger "Att kalla Ingmar Bergman för en ”stor kulturpersonlighet” blir liksom bara larvigt." säger precis exakt just det som det säger - man kan fråga sig om det är fel på DN eller om det är fel på deras bloggkontroll?
SvaraRaderaMin åsikt är att ingen kulturpersonlighet är larvig! Faktum är att det dessurtom är inom citationstecken och det snarare förstärker missen - jag undrar uppriktigt om du har mött någon kulturarbetare någonsin???
Om du är författare så kan man undra vad du menar med begreppet larvig - för mig har det med något synnerligen fult att göra - det är att inbjuda till en förvirring!
Ingmar Bergman var en riktig mästerregissör både vad gällde teater och film, han skrev ju manus själv samt böcker också!
Sanningen att säga så handlar mycket av hans filmer om tro och existentialism, det är saker som inte skall underskattas, i synnerhet inte med tanke på att han var prästson - hans barndom kan nog inte ha varit lätt!
Därför tycker jag att beteckningar som "larvigt" är att ta i! Men det är du som uppenbarligen har den åsikten om det och det är ju ok. Men jag tror att man skall tänka sig för noga innan man kallar företeelser för just larviga, eller larvigt osv.
Det Ingmar Bergman har betytt är mycket, han har faktiskt bidragit till att saker och ting ahr blivit till det bättre i vårt samhälle, för det har funnits ett samhälle där man inte kunde samtala om saker och ting så som vi kan idag utan att få höra: "Sådant talar man inte om!" osv. Han om någon kan nog sägas ha varit en av vår tids meste psykiatrer inom filmen och teatern om jag får lov att säga det...
Förlåt om jag verkar sur.
Larvigt oavsett om det är inom citationstecken eller inte är dumt!
SvaraRaderaI övrigt typiskt svenskt! Det är att racka ned å andra och framstår som enbart primitivt. Sådant kan vi klara oss utan i detta Jantelagsland. Man skall göra allt för att motarbeta denna jantelag som är så typisk i Sverige, den finns i tapeterna i vartenda svenskt hem och fördärvar möjligheterna för människor att bli stora kulturpersonligheter! Larvigt? Nej, men om man vill bli känd som Ingmar Bergman så krävs hårt arbete och ett enormt kunnande! Då går det inte att slappa och inbilla sig en massa trams inte...
Låt Bergman få vila i frid! Låt honom och alla andra få vara i fred! Prata ej illa om de döda!
Men snälla rara människor. Hela mitt inlägg är en lång hyllning till mästaren Ingmar Bergman. Jag menar att "stor kulturpersonlighet" är larvigt (nästan larvigt skriver jag för övrigt), på sanna sätt som det vore larvigt att kalla New York för bara en vanlig storstad, eller Egyptens pyramider för bara en samling stenar.
SvaraRaderaSå ta och läs det. Hela inlägget. Sedan är ni välkoman tillbaka att kommentera.
Jag tycker att IB var en storartad person - jag menar som människa! Det är klart att man uppfattar det som Du har skrivit som en hyllning till Bergman. Det är bra! Jag skulle bli glad om någon kollade va som skrivs på min Blogg också! http://jannessidor.blogspot.com/
SvaraRaderawww.jankultur.se
Förvisso kanske just inte så mycket om Ingmar Bergman, men det kommer det också!
Bergman är i alla fall intressant och en hyllning är aldrig fel!
Själv tycker jag att "stor kulturpersonlighet" nästan larvigt - ja det är ju kul remnt av ;-)
Jag har skrattat åt det till och med :-))) Verkligen lol!
tack,
SvaraRaderaIngmar Bergman
Ingmar Bergman search