Varför dagens vänster suger (arbetsprov för Arena)

Sitter och sommarbläddrar i ett halvgammalt nummer av Arena när det plötsligt uppenbaras för mig; det är hit jag vill. Meningen med mitt liv, essensen, den platonska poängen, är att bli en skribent i denna tidskrift. Och eftersom jag inte riktigt vet hur man gör väljer jag att lägga upp ett arbetsprov, här på bloggen, så får jag hoppas att någon i redaktionen får syn på det. Och så kan ju ni andra läsa, ni också.

Håll till godo.

”Varför dagens vänster suger”

Det är inget kul att titta ut över svensk vänster. Känslan av att vara Leonardo DiCaprio ombord på ett sjunkande Titanic infinner sig lätt. Eller, frågan är om det inte är mer Mikael Wiehe över dagens radikaler. Moderna rytmer från undergroundklubbarna i Paris och Baltimore känns hursomhelst långt borta.

Tecknen i tiden är uppenbara. Coola människor som gruppen runt Bang börjar plötsligt falla efter. Politiskt korrekta krav på ”handling” tränger undan tidigare insikter om behovet av problematisering. Vi ser ett samhällsproblem? Fine, lets göra något åt det, är mantrat idag. Glömda är insikterna om det moderna samhällets mångfacetterade och komplexa strukturer. Det kalejdoskop av fragmentiserade erfarenheter som utgör det mänskliga glöms bort, ersätts av den enkla, det tydliga; handlingen. Förenkling och fördumning. Man kan bli mörkrädd för mindre.

Men kartan ritas om. En Linda Skugge, en Ernst Brunner, en Alex Shulman. Så talar andra röster. Men vänstern lyssnar inte. Vänstern bryr sig inte längre. Vänster har fastnat (åter) i ett förlegat klassperspektiv. Så ersätts bögen, invandraren; den lesbiska kvinnan; med en vit manlig byggnadsarbetare. Alla gör det. Åsa Lindeborg. Han som gjorde Darling. Pär Nuder. Pratar ekonomi. Men vem bryr sig om ekonomi? Den manlige vite byggnadsarbetaren? Kanske. Andra röster tystnar. Tanken att alla inte bryr sig om ekonomi – att vissa kanske tycker det är viktigare med klubbkultur - trängs undan. Den stör bilden. Komplicerar. Sånt är illa i dagens radikala landskap.

Så vänstern söker handling. Men faktum är att varje handling lika mycket är en icke-handling. För varje grupp man gynnar framkommer tusentals andra som glöms bort. Varje akt av inkludering blir i lika stor utsträckning en akt av exkludering. Krav på handlig blir ett krav på uteslutning. För ingen handling kan omfatta alla de erfarenheter, de strukturella förtryck som är det moderna. Vad dagens vänster strävar efter är alltså att glömma bort. Att nedprioritera. Att välja. Och att välja bort.

Att handla blir alltså att göra sig till en del av förtrycket. När vänstern talar om lågavlönade kvinnor väljs andra bort (dessutom, att använda lågavlönade kvinnor som ett exempel på klass visar bara på hur perspektiven förfelas, hur klass – den vita manligheten – nu används som ett sätt att beskriva även andras verklighet, en sorts ideologiernas imperialism där det normativa används som ett förtryckarperspektiv, ett osynliggörande genom synliggörande, på så sätt egentligen, och just därigenom, så mycket värre.) För endast genom att inte handla kan distansen hållas. Endast genom att fortsätta samtalet. Deliberativt. Dialog. Öppenhet. Mångfald. Så ser en verkligt radikal agenda ut.

Men vi verkligt radikala måste också vara självkritiska. För även i vårt eget arbete sker osynliggörandet. Varje redaktionsmöte i exempelvis Arena blir en utsållningsprocess, en prioritering, när det som skriker mot oss mellan sidorna, mellan bokstäverna, är alla de människor, individer, som inte fick plats, som glöms bort. De verkligt radikala gör sig därmed till verktyg, blir i värsta fall till alibin för en handling där inte alla kan vara med.

Denna våldtäkt på mänskliga erfarenheter, detta förnekande av det oändligt komplicerade och mångfacetterade, som varje nummer av exempelvis Arena - i praktiken, utan det är meningen men ändå obönhörligen - står därför egentligen i bjärt konstrast till varje möjlig sant progressiv strategi. Istället behövs en ny hållning för vänsterns intellektuella. Istället för att formulera oss behöver vi de-formulera oss, istället för att försöka skapa ordning i kaos behöver vi bryta ner ordningen, frigöra mångfalden. Att tro att detta går att göra genom någon handlig, ens genom att skriva en artikel, är att lura sig själv.

En sant radikal strategi handlar om maximal öppenhet. Om att inte låsa fast sig i en av marxismen förfelad tro på något tydligt handlingsalternativ, en rätta väg. Att se att det är skillnad på politik och det politiska. Att inte lura in sig i en process av val och urval. Vänsterns intellektuella måste helt enkelt sluta handla. Vi måste sluta låna ut oss. Sluta försöka skapa illusioner av ordning där ordningen har blivit en omöjlighet.

Endast genom att icke existera kan vi vara sant radikala. Den stora frågan blir då; hur ska vi istället kunna försörja oss? Vem betalar oss för att inte finnas till? Där borde den stora framtidsdebatten idag föras. Men istället sitter dagens vänster fast i förlegade diskussioner om fördelningspolitik och olika handlingsalternativ. I kritik av en borgerlig regering som egentligen inte är en del av problemet.

Till tonerna av Celine Dion sjunker vår hjälte ner under ytan. Ljuset från den sjunkande solen bryts i ishavet; delas upp i sina beståndsdelar, varje spektra i sig en mångfald av perspektiv. Vid horisonten hörs ropen; från Paris förorter, kåkstäderna i Sao Paolo, de papperslösa immigranterna. Dagens vänster försöker desperat läsa in en symfoni i kakofonin, finna en ordning, ett tema. Vad de inte inser är att den enda logik som står att finna, är ljudet av stövlar som trampar. Taktfast, glömska av sin egen historia.

Andra bloggar om: politik, idédebatt, arena, postmodernism, ironi och annat intressant