Pratar vi för mycket klass? (En senkommen kommentar till Roya och Matilda)

Roya och Matilda är två spännande socialdemokratiska bloggare som blev kända för en bredare allmänhet (well, en bredare bloggosfär åtminstone) när de i somras vikarierade för Jonas på hans PromeMorian-blogg. Nu är deras egna blogg också fullt läsvärd, och den rekommenderas varmt. Bloggen väcker ofta tankar, så jag publicerar här vad som ursprungligen var tänkt som en kort kommentar på ett inlägg men som liksom svällde och blev ett inlägg i sig självt. Min förhoppning är att den som till äventyrs tycker att socialdemokratisk framtidsdebatt kanske kan vara något men än insinuanta beskyllningar åt höger och vänster (ingen nämnd, ingen glömd) kan förhoppningsvis finna någon glädje i det.

Nåväl. Här kommer min kommentar (och inlägget hittar du här):

”Hej Roya (ursäkta om jag lägger mig i debatten när den rullat på så länge, men jag kunde inte hålla mig). Jag tillhör de som ÄR kritiska till det som kallas "identitetspolitik", eftersom jag anser att den ofta blir ett sätt att slippa prata klass. (Nu kritiserar jag alltså inte ditt inlägg, utan försöker förklara min egen hållning.) Det finns ofta en sorts rädsla för att mer av klassanalys kommer att "äta upp" alla andra perspektiv.

Och min analys är nämligen den helt omvända, vi pratar inte alls för mycket klass. Tvärtom pratar vi för lite klass. Med tanke på att klassklyftorna faktiskt har ökat de senaste tio-femton åren, men tanke på att det finns en utbredd kritik mot en klassanalys som anses "daterad", är det ju slående hur mycket mer teoretisk diskussion det förs runt andra strukturella förtryck än detta. Jag känner alltså inte igen mig i din beskrivning av att vi i arbetarrörelsen förklarar allt enligt något sorts marxistisk klasschema, där kapitalismen är roten till allt ont (att Pär Nuder och Göran Persson skulle kunna beskyllas för detta känner jag ännu mindre igen mig i). Framförallt måste jag säga att de som hävdar att klass är det enda förklaringsperspektivet - om de ens finns - är så försvinnande få att de knappt kan anses spela någon större roll. I parti-, handlings- och principprogram torde detta framgå med all önskvärd tydlighet.

Men som sagt tycker jag faktiskt att det finns en tendens bland "identitetspolitiker" att faktiskt vara mot klassbegeppet. Metoden blir ofta att man först förkrymper vad klass är (klass = vit, manlig heterosexuell relativt högavlönad industri eller byggnadsarbetare) för att därefter ta avstånd från denna definition. Och då lyckas man med två saker; dels förringa de maktstrukturer som faktiskt även en vit, manlig industriarbetare lever under, men framförallt osynliggöra vad som faktiskt är majoriteten av arbetareklassen (som ju mestadels består av kvinnor, varav många har invandrarbakgrund etc, etc.)

Och jag håller i grunden med dig om en väldigt viktig sak; radikala perspektiv förstärker varandra, inte tvärtom. Det finns absolut ingen motsättning mellan att vara hård mot klassamhället och att vara hård mot patriarkatet. Det gör att jag får det ännu svårare att förstå den här Karolina Ramqvist-tesen om att klass "tar över".

Nu vet jag att du inte tycker så. Tvärtom understryker du vikten av att analysera och handla utifrån klass. Och om du med identitetspolitik endast menar att det finns olika typer av strukturella förtryck i samhället, så visst. Då är jag med. Men med den definitionen är vi (så gott som) alla identitetspolitiker. Frågan blir ju hur dessa förtryck förhåller sig till varandra. Och, rent konkret, vad vi praktiskt politiskt kan och bör göra åt dem.

Och då kommer jag återigen tillbaka till att det område där vi har de största problemen – vänstern i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet - är klass. Det finns en oerhört välfinansierad och välorganiserad motståndare som på många plan kan anses (för stunden, förhoppningsvis) ha vunnit den hegemoniska kampen. De ekonomiska maktfrågorna är helt bortrationaliserade ur det offentliga samtalet. Istället han man satt likhetstecken mellan makt och offentlig, politisk makt. Kollektiv handling på arbetsmarknaden framställs av borgerliga riksdagsledamöter som ”maffiametoder”, utan att motelden får riktig styrfart. Skolan sviker dokumenterat arbetareklassens barn, och de politiska lösningar som diskuteras är att öka nivågrupperingarna. Etc, etc.

Och kampen mot klassamhället är faktiskt någonting helt annat än kampen för exempelvis hbt-personers rätt att blir respekterade för vad de är. Inte för att det ena är viktigare än det andra (bägge frågorna är oerhört angelägna), utan för att spelplanen ser helt annorlunda ut. Inte minst skiljer sig motkrafterna åt. Samma värdering (tron på jämlikhet, det lika människovärdet) leder oss till att bekämpa bägge förtrycken, men den politiska metoden (och de möjliga allianserna) skiljer sig åt.

Jag ser exempelvis stora möjlighet att gå tillsammans med liberaler (även högerliberaler) när det handlar om en hel hoper erkännandefrågor. Förmodligen också när det gäller kamp mot patriarkatet och för jämställdhet (även om den liberala oförmågan att se kollektiv och strukturer onekligen försvårar det hela.) När det gäller klass står dock vänstern, närmast definitionsmässigt, ensam.

Jag skriver detta inlägg ur ett mer politiskt perspektiv. Med det vill säga jag tycker det intressanta är vad vi vill göra, hur vi vill göra det och tillsammans med vilka – inte vilka teoretiska modeller som bäst fångar upp det ena eller andra samhällsfenomenet. Med detta inte sagt att jag tycker att teorier är ointressanta, eller oviktiga, utan bara att det ibland finns anledning att närma sig frågor från olika håll.

Och då ser jag att arbetarrörelsens allt annat överskuggande uppgift just nu – såväl hegemoniskt som praktiskt politiskt – måste vara att på något sätt formulera ett politiskt frigörelseprojekt som omfattar den breda majoritet av befolkningen vi kan kalla arbetarklass. Då handlar det inte om att dela upp oss i så små delar, ”identiteter”, som möjligt utan tvärtom faktiskt försöka hitta de gemensamma nämnarna.

Jag tycker exempelvis att det är bra att Mona Sahlin så skarpt kritiserar den otrygghet försämringarna i a-kassan innebär för breda löntagargrupper. Detta kanske kan upplevas som en ”plånboksfråga”, men det handlar om en av de övergripande maktfrågorna på en kapitalistisk arbetsmarknad – som löntagare är du alltid beroende av att någon annan (någon som har kapitalet) är villig att anställa dig. En borgerlig arbetsmarknadspolitik som går ut på att få folk att ta jobb de egentligen inte vill ha till löner de egentligen inte är beredda att acceptera handlar i allra högsta grad om makt och om frihet. För såväl bögen som invandrarkvinnan. Eftersom (om) de båda är arbetare.

Det blev en lång kommentar, det där. Och jag vet ärligt talat inte om jag riktigt fick fram vad jag ville säga. Förhoppningsvis förstår du dock ungefär hur jag menar. Så får vi fortsätta att diskutera, framåt."

Slut på kommentaren

Andra bloggar om: politik, identitetspolitik, . roya och matilda, klass, idedebatt, idepolitik, hegemoni, politisk strategi, socialdemokrati, socialdemokratisk framtidsdebatt, ideologier, politisk teri, politisk strategi och annat intressant.