Vinner alliansen valet 2010?

Det här riskerar lätt att bli löjligt förutsägbart, men jag försöker ändå. Niklas Ekdal skriver på DN:s ledarsida till synes en sorts peppande feel-good analys som berättar för trogna högersympatisörer att det inte alls är kört, alliansen kommer att vinna valet 2010. Och så skulle jag kunna skriva en kommentar här på min blogg, där jag säger att det är det visst det. Kört, alltså. Och så har vi bränt ytterligare lite tid en solig söndag på att gruffas lite i den politiska ankdammen. Men så enkelt och bekvämt ska vi inte ha det. För Ekdal har faktiskt vissa poänger.

Om vi på något sätt tar vår utgångspunkt i att ingen faktiskt vet hur det kommer att gå i valet 2010 så inser vi att debatten om detta egentligen handlar om något annat. Nämligen hur vi ska förstå svensk politik av idag, och vad denna förståelse sedan i sin tur säger om hur vi bör handla. Poängen med Ekdals artikel är alltså inte att alliansen kommer att vinna valet 2010, utan hans insikt att regeringen för att kunna få sitta kvar behöver en skarpare kommunikation, som går bortom de rena plånboksfrågorna. Och han säger också, i vilket han har helt rätt, att de höga opinionssiffrorna är socialdemokratins värsta fiende just nu, då de riskerar att vagga in partiet i en falsk trygghetskänsla.

Nu tror jag att Niklas Ekdal förenklar radikalt när han låter antyda att regeringens låga stöd beror på bristande kommunikation. Orsakerna är visserligen delvis de han själv tar upp: bristande kompetens (Ekdal nämner ministeravgångar och hantering av utnämningsmakten, jag skulle till detta kunna tillföra hanteringen av utförsäljningen av de statliga bolagen, bråken om försvarsbudgeten, alla turer runt fastighetsskatten, etc, etc) samt att regeringens politik inte upplevs stå i samklang med den vänsterimage inte minst Reinfeldt tog på sig inför valet (Ekdal nämner a-kassan och fastighetsskatten, till det skulle man exempelvis kunna foga den uppenbara empatilösheten vad gäller sjukskrivningarna samt fördelningsprofilen på inte minst avdraget för hushållsnära tjänster.)

Men dessutom tror jag att en av orsakerna till det låga förtroendet är att människor förstår att de goda tiderna inte är regeringens förtjänst. För det ledande bankekonomer häromdagen konstaterade (att jobben inte är regeringens förtjänst), det tror jag är en insikt de flesta kan ta till sig. Men här vill jag lägga in en brasklapp. Det politiska minnet är som bekant kort. Vi kommer under åren framöver ha en massiv borgerlig propagandamaskin som ägnar sig primärt åt två saker; att demonisera den ekonomiska utvecklingen fram till och med förra hösten, samt att försköna effekterna av regeringens politik på utvecklingen därefter.

Och socialdemokratin kommer att ha svårt att bemöta denna maskin. För Mona Sahlin vet att det fanns brister i den socialdemokratiska politiken, inte minst vad gäller just sysselsättningen. Felbedömningar under förra mandatperioden gjorde att den dåvarande regeringen tappade momentum i kampen mot arbetslösheten. Den fråga som i sjuttio år varit SAP:s stora plusfråga (jobben) blev plötsligt någonting Reinfeldt använde för att slå partiet i huvudet med.

Därför måste Mona Sahlin och SAP vara ödmjuka. Och då blir det svårt att samtidigt ägna kraft och energi åt att bemöta borgerliga försök att förfalska historieskrivningen. I ett samtal människa till människa vore det klart görligt, att sas hålla ”två bollar i luften samtidigt”. Men när budskapet ska filtreras genom massmedias tiosekundersfilter blir det hart när omöjligt. Det hela riskerar tvärtom att urarta till politiskt käbbel av värsta sort.

Personligen tror jag att det i det läget är centralt för socialdemokratin att gå till val på ett radikalt program mot arbetslösheten. Vi måste helt enkelt återigen göra vänsterpolitik av jobbpolitiken och på det sättet förskjuta fokus från historien till framtiden. Och då, för att återgå till Ekdal, finns där idag en risk att de goda opinionssiffrorna minskar viljan (och orken) att verkligen ta tag i ett sådant projekt. Varför ompröva ett vinnande koncept, kan man lätt – medvetet eller undermedvetet – fråga sig?

Vinner alliansens valet 2010, frågar jag mig i rubriken. Trots att opinionssiffrorna kan tyckas tala sitt tydliga språk, skulle jag ändå vilja hävda att det är en öppen fråga. Socialdemokratin har – inte minst genom regeringens misslyckanden – en gyllene möjlighet att komma tillbaka. Om vi lyckas fånga den eller inte, är i slutändan upp till oss själva.

PS: Dagen, som ofta överraskar positivt, har för övrigt en intressant notis om småpartiernas förutsättningar. Jag valde att inte ta upp den i mitt resonemang ovan, men det är klart att även sådant spelar roll. Så läs den också, tycker jag. DS.

Andra bloggar om: politik, valet 2010, alliansens, regeringen, socialdemokrati, Mona Sahlin, Niklas Ekdal och annat intressant