Moderniseringen av (s)

Det var först när jag nu i veckorna satte mig ner och läste igenom Erik Fichtelius intervjubok med avgångne partiledaren Göran Persson som jag verkligen insåg vilken modernisering av socialdemokratin valet av Mona Sahlin trots allt har inneburit. Partiets yttersta ledning har med detta tagit steget från 50-talets brukssamhälle till dagens betongförorter när det gäller perspektiv och utgångspunkter. Och även om jag tillhör den grupp som faktiskt gillande Persson – inte minst för hans tydliga klassengagemang – så är jag den förste att erkänna att denna utveckling är både välkommen, nödvändig och befriande.

En av nätets mer begåvade höger- eller åtminstone centerbloggare Henrik Sjöholm gör idag en riktig iakttagelse när han konstaterar att Mona Sahlin nu på allvar börjar synas i politiken (utgångspunkten för hans resonemang är dagens utspel i försvarsfrågan). Som borgerlig drar han slutsatsen att detta ställer högre krav på alliansregeringen att bjuda upp till match, och det är lätt att förstå hur han tänker. Om jag var alliansförespråkare skulle jag också känna mig bekymrad över hur litet det folkliga stödet för den egna politiken trots allt är.

Men frågan om hur modernisering av (s) ska se ut framöver är naturligtvis större än bara en del av det dagliga politiska spelet. Som socialdemokrat tycker jag också att frågan är större än bara hur vi utvecklar oss för att bäst möta den borgerliga regeringen – det handlar framförallt om hur vi skapar en politik som på allvar kan göra samhället jämlikare och dess medborgare friare. Och där är det framtoningsskifte som partiledarbytet inneburit bara en början.

DN publicerar idag en lång och lite spretig artikel där de försöker fånga detta lite större perspektiv. Och det blir till en blandning av smått och stort. Den nödvändiga självkritiken när det gäller skol- och arbetsmarknadspolitiken kommer fram, men också skiftet till en mer propalestinsk linje i mellanösternfrågan, betoningen av ”plikt”-begreppet (dvs att alla förväntas även bidra till samhället efter förmåga, och inte bara erhålla efter behov), förbättrade relationer till de andra oppositionspartierna samt en hel del resonemang om vad själva regeringsförlusten inneburit, inte minst personellt.

Vad som jag tycker kanske missas i dagens artikel är att den modernisering de försöker fånga faktiskt är en ganska omfattande kollektiv process. Det socialdemokratiska partiet är inget aktiebolag som ger vd fria händer att efter eget huvud utforma politiken. På samma sätt som att bilden av socialdemokratin utåt faktiskt inte bara är den av partiledaren (även om den blir viktigare och viktigare), utan också av mängder av andra, och då tänker jag inte minst på lokala företrädare.

De senaste veckorna har jag exempelvis varit inblandad i många väldigt givande skolpolitiska diskussioner med anledning av det partirådslag som nu håller på att genomföras. Och så är det och ska vara – socialdemokratisk skolpolitik är någonting som utformas gemensamt av socialdemokrater runt om i landet (i dialog med många andra, en viktig del av rådslagsarbetet har varit att sträcka sig utanför den egna partiorganisationen), och som sedan också ska genomföras på bred front av många företrädare. Sahlins utmaning här är alltså lika mycket att lyssna och ödmjukt ta in, som att peka på uppenbara problem och nödvändiga frågeställningar. När det gäller skola, men även på andra områden som exempelvis arbete och välfärd.

Och kanske är det i detta attitydskifte som den verkliga moderniseringen sker. I synsättet att politik inte är någonting som kommer uppifrån och som sedan trycks ner på folket, utan tvärtom är ett sätt att artikulera och fånga upp åsikter och idéer nedifrån och upp. Det bådar i sådana fall gott, inte bara inför valet 2010 utan framförallt för tiden efter den kommande valsegern.

Andra bloggar om: mona sahlin, politik, socialdemokrati, modernisering, förnyelse, demokrati, göran persson, politisk ideologi och annat intressant