Ibland blir jag nästan lite avundsjuk på Linda Skugges högerpopulism

Jag tänker på den där fattiga kvinnan i den amerikanska valrörelsen som skulle rösta på Bush och inte på Kerry, för att hon ”aldrig kunde tänka sig att rösta på en riking”. Finns det något den amerikanska högern har lyckats med så är det att hitta denna folkliga ton; där man tom kan få en presidentson ur en genuin överklassfamilj att framstå som en ”vanlig kille”. Och det är upprörande, javisst, men framförallt är det faktiskt förbannat skickligt.

En viktig del i att detta har lyckats i USA är de många opinionsbildare – inte sällan på radio – som har burit denna folkliga högeropinion. Finns det någon i svensk offentlighet som är bra på att hitta denna oftast lite (eller tom mycket) vulgära, sakligt inte sällan direkt felaktiga men förmodligen väldigt väl fungerande ton så är det Linda Skugge. Särskilt tydligt blev det när hon förra veckan kom med några handfasta ”tips” till hur regeringen Reinfeldt skulle rädda sig ur krisen (läs hela texten här).

Jag har gått och grunnat på den texten en hel del under den senaste tiden. För det är naturligtvis ren populism det är frågan om. Fienden är ”vänstereliten” som åker till Thailand, har svart städhjälp och dessutom är genomfalsk (särskilt ”sosseeliten”, som innerst inne är glada för det regeringen gör och tänker inte återställa en centimeter). Allt bra som händer (och lite till) är regeringens förtjänst, som tar Sverige och de otacksamma svenskarna från det eländes elände landet befann sig i till något rätt hyfsat.

Den enda anledningen till att regeringen har problem är att de inte är tillräckligt folkliga. Man ställer sig för högt, inser inte hur låga de vanliga svennebananerna är. Satsa istället ännu mer på människornas plånböcker, gör upp med ”liberatarianerna”, snacka så att folk förstår, är Linda Skugges credo. Krydda sedan med ren klassretorik; visa hur ”undersköterskan” brandskattas för att ”överläkaren” ska kunna åka till Marbella under sjukskrivningen. Den gamla hederliga svenska avundsjukan är medicinen som ska få den borgerliga regeringspatienten på fötter igen.

Bilden som målas upp är alltså den av ”den vanliga människan”, den ”folkliga”, som står upp mot ”eliten”. Att Linda Skugge själv tillhör vad som måste kallas medieelit, att hon kommer från en familj som traditionellt äter julbord på Edsbacka krog (priset för en julmeny innevarande år facila 995 kronor – per kuvert), allt det där det drunknar i retoriken och tonfallet.

Det speciella med den här typen av debattörer är att de inte går att bemöta. Om en ”vanlig” politisk skribent skriver en artikel kan man argumentera mot, bemöta i sak, lyfta fram orimligheter. Men hur bemöter man Linda Skugge? Det går helt enkelt inte.

Och missförstå mig nu inte. För ja, jag tycker det är provocerande på gränsen till upprörande. Jag blir rent av arg. Men det är inte det som är min poäng. Den är snarare det motsatta; det är faktiskt nästan lite synd att den svenska vänstern är så fin i kanten att den inte förmår producera några egna Linda Skuggor. Eller Johan von Holsteinar, eller Göran Skyttar, eller Ulf Nilssonar.

Fast det är klart. Det finns ett drag av folkförakt i inte minst Linda Skugges text som är svårt att värja sig ifrån. Någon sorts märklig kombination av att i praktiken se ner på de vanliga människorna samtidigt som man ställer sig på deras sida. Förmodligen är detta nödvändigt för att få ihop den typ av högerpopulistiska position Linda Skugge intar. Och den är faktiskt bara obehaglig.

Så kanske är det inte fler folkföraktande populister vänstern behöver (några som skriver lite roligt vore däremot välgörande). Jag vet inte. Men om förra veckans partipolitiska utspel från Linda Skugge bara är det första av många tror jag dock att detta är en diskussion som fler bör engagera sig i.

Läs även andra bloggares åsikter om Linda skugge, politik, regeringen, högerpopulism, populism, usa, media, retorik, vänstern och annat intressant