Är det bättre att alla har det (olika) bra i ett ojämlikt samhälle än att alla har det (lika) dåligt i ett jämlikt? Svaret på den frågan är naturligtvis ja. Men det är ur ett politiskt perspektiv tämligen ointressant, eftersom det bästa alternativet fortfarande är att alla har det bra i ett samhälle som är jämlikt.
Om man inte förstår att socialismen/socialdemokratin/vänstern är en rörelse som syftar till att både öka det gemensamma välståndet och till att fördela det mer rättvist kommer ens analys tyvärr att bli tendentiös och, därför också, bristfällig. Det är det misstaget högerbloggaren Johan Ingerö gör när han i några inlägg (senast igår, men även tidigare) försöker ge sig i kast med att argumentera mot vänsterns jämlikhetsvision.
Kärnan i konflikten mellan vänster och höger kommet till uttryck i synen på jämlikheten – eller snarare ojämlikheten*. En vänsterperson menar att ojämlikheter är någonting onaturligt, något som skapats av ett orättvist samhälle och som därför går och bör att göra något åt. En högerperson däremot menar att det är jämlikheten som är onaturlig och som därför kräver våld och tvång för att på samhällelig väg göra något åt – vilket då kommer att få andra (förödande) konsekvenser (allt från lägre tillväxt till Gulag, beroende på läggning och omständigheter). Ojämlikhet blir då att föredra framför alternativet.
Detta blir väldigt tydligt i Johan Ingerös resonemang. Inte minst i räkneexemplen med Per och Pål sätter han en rik och expanderande mot en fattig och stagnerande ekonomi och kommer sedan föga överraskande fram till att den förra förmodligen är trevligare att bo i. Men sedan blandar han dessutom ihop detta med jämlikheten, eftersom han också gör det fattiga landet till det mer jämlika.
Finns det då fog för att säga att jämlika länder har en sämre ekonomisk utveckling än länder med större klyftor? Har det exempel Ingerö lyfter fram någon generell bärighet? Vi kan gå till en forskningsrapport beställd av Svenskt Näringsliv för några år sedan för att få en överblick. (Rapportens egentliga syfte är att argumentera för tillväxt, vilket jag också är, men den ger några intressanta forskningsöverblickar. Du läser den i fulltext här.)
Författaren konstaterar att det finns ett antal teoretiska modeller som av olika skäl hävdar att jämlikhet dämpar tillväxten. När det däremot kommer till empirin ser det dock annorlunda ut. Den tidiga forskning som faktiskt på empiriska grunder hävdade att det finns ett direkt positivt samband mellan jämlikhet och tillväxt vill författaren vara lite försiktig med. Istället skriver han att ”sammantaget kan vi konstatera att bilden som de tidiga studierna målat upp där jämlikhethar en entydigt positiv effekt på tillväxten har nyanserats och att senare studier tyder på att sambandet är mer komplext och beror bland annat på vari inkomstfördelningen som ojämlikheterna uppstår.”
Gott så. Sambandet är komplext och vi vet inte riktigt. Men även om det finns anledning att nyansera bilden finns det i grunden starkare empiriskt fog att säga att jämlikheten är bra för tillväxten än tvärtom. Tittar vi ut i världen och inte minst på fattiga länder finns det ett rätt tydligt sådant positivt samband, vilket belystes inte minst i en världsbanksrapport häromåret (finns att läsa här).
Vi kan gå till Sverige för att belysa samma sak. I en tabell ur Svenskt Näringslivsrapporten ovan jämförs den svenska tillväxten respektive jämlikheten i ett efterkrigsperspektiv. Vi får följande bild:
Genomsnittlig tillväxt och Ginikoefficient i Sverige
(Årtionde
Genomsnittlig tillväxt
Genomsnittlig Ginikoefficient)
1951 – 1960
3,0%
54,7
1961 – 1970
3,7%
46,9
1971 – 1980
1,7%
30,7
1981 – 1990
2,3%
22,5
1991 – 2000
1,7%
26,5
Källa: Penn World Table, och WÌID
Vi kan alltså se att den tid på jämlikheten ökade som absolut mest också var den tidsperiod då tillväxten var utan jämförelse högst. Det 90-tal då klyftorna återigen ökade (förvisso till ganska blygsamma nivåer) präglades istället av en historiskt sett försiktig tillväxtökning.
Med detta inte sagt att jämlikhet per automatik ger tillväxt. Men väl att de två uppenbarligen går väldigt väl att kombinera. Johan Ingerös ”exempelfigurer” där jämlikhet gifts samman med minskat välstånd har alltså inte någon generell giltighet.
Men ok, kanske någon nu invänder. Nu är det ju inte ett generellt resonemang Ingerö för. Han ritar bara upp ett räkneexempel; och visar att det inte behöver vara i det jämlikaste landet de fattigaste har det bäst. Vad Ingerö kritiserar är ju just de delar av vänstern som inte ser till hur stor kakan är utan bara till hur den är fördelad.
Men även ur detta snävare perspektiv missar Johan Ingerö målet. För om det vore bristande förståelse för betydelsen av tillväxt och ekonomisk utveckling som var måltavlan, då vore det enklaste nämligen att kritisera just detta. Men det är inte det Ingerö gör. Nej, det som ska bekämpas är uppenbarligen ett engagemang för jämlikheten som sådan.
I ett samhälle där så gott som all tillväxt går åt att göra de rikare rikare och så gott som ingenting tillfaller de fattiga, ökar inte fattigdomen med väl klyftorna. Men kritiken mot denna samhällsutvecklig får då Johan Ingerö till att bli en kritik mot tillväxten, inte fördelningen! Han menar (teoretiskt full riktigt, iof) att klyftorna hade varit mindre utan den extra tillväxten, och vem hade varit gynnad av det? Därför blir Johan Ingerös slutsats att ingenting bör kritiserars - eftersom det är att vara mot tillväxt.
Och återigen kommer vi tillbaka till vanföreställningen att stora och ökande klyftor är en förutsättning för tillväxt. Men det stämmer som jag har visat inte. Och utifrån detta kan man se åtminstone tre olika skäl att kritisera en samhällsutveckling där klyftorna ökar (även om det inte innebär att de fattigaste i absoluta tal ”förlorar” någonting).
Det första är att alternativet till utvecklingen med ökade klyftor inte är en utebliven välståndsökning, utan att välståndsökningen kommer de som har minst till större del. Att en liten elit roffar åt sig alla nya värden innebär faktiskt att de inte kommer det breda folkflertalet till del. Vad vänstern vill ha är en tillväxt som minskar klyftorna, och allt annat kan och bör därför kritiseras.
Det andra är att ekonomiska klyftor lätt slår över i sociala och politiska. Det handlar i botten om makt. I ett samhälle där de rika/eliten drar ifrån får det alltså större och allvarligare konsekvenser än de rent pekinuära.
Och det tredje är att välstånd i slutändan faktiskt är något relativt. Hur vi upplever hur bra vi har det beror faktiskt till stor del på hur bra andra har det, och hur vi står oss i jämförelsen. En levnadsstandard som på 1950-talet skulle ha uppfattats som utmärkt skulle idag antagligen ses som pover. Om alla andra utom jag får det bättre kommer jag att uppfatta det som en försämring, även om det kanske inte är det i någon ”absolut” mening.
Ska Johan Ingerö (och högern i bred bemärkelse) föra ett seriöst resonemang om jämlikheten är det denna typ av invändningar man bör försöka bemöta, istället för att måla upp nidbilder av en motståndare som vill göra alla (lika) fattiga. Gott nytt år, för övrigt!
*) rekommenderar läsning av Norberto Bobbios utmärkta essä ”vänster och höger” för ett mer utförligt, begåvat och lärt resonemang om detta än vad jag är förmögen till.
Läs även andra bloggares åsikter om Johan Ingerö, politik, jämlikhet, tillväxt, ekonomi, ideologi, vänster, höger, politisk teori och annat intressant.
Intressanta synpunkter! Det kommer givetvis en lång och utredande replik, men inte förrän nästa år. Man måste ju ta ledigt någon gång.
SvaraRaderaGott nytt! :-)
"Men det är ur ett politiskt perspektiv tämligen ointressant, eftersom det bästa alternativet fortfarande är att alla har det bra i ett samhälle som är jämlikt. "
SvaraRaderaVisst. Men om man tar hänsyn till verkligheten visar det sig oftast att det inte är ett praktiskt möjligt alternativ. Och när man diskuterar med vänstern så argumenterar många i vänstern mot "olika bra", till fördel för "lika whatever". Och om "lika bra" inte är praktiskt möjligt, så är ju argument mot "olika bra" i praktiken argument för "lika dåligt".
Så därför är frågan enbart ointressant om man inte tar hänsyn till praktik. Tar man hänsyn till hur saker faktiskt fungerar i verkligheten är frågeställningen ofta högst aktuell.
"Vi kan alltså se att den tid på jämlikheten ökade som absolut mest också var den tidsperiod då tillväxten var utan jämförelse högst. Det 90-tal då klyftorna återigen ökade (förvisso till ganska blygsamma nivåer) präglades istället av en historiskt sett försiktig tillväxtökning."
SvaraRaderaDen starkaste sänkningen av Gini-koeffcienten skedde mellan 1971 och 1980 och är helt klart den period då lönestrukturen blev som mest sammanpressad.
Men. Det är ju också den period som har lägst genomsnittlig tillväxt tillsammans med 1990-talet i de fem datapunkter du tar upp.
Den socialdemokratiska ingenjörskonsten har fungerat bra i 100 år och kommer att fungera bra i framtiden också.
SvaraRaderaMen man KAN bli för fast i teknokratisk inställning. Rika samhällen behöver inte betyda starka människor. Ju mer ingenjörskonst desto mer tristess. Redan idag är det ju stort att bota tristessen genom att shoppa för de pengar som "systemet" skapar.
Om man mår dåligt bara för att andra har det bra så är man inte en stark människa, man är en svag människa i ett rikt samhälle. DEN inställningen borde man ta tag i. Det är ju rena dagisstuket över det.
Jag drömmer om en framtid där de stora massorna av princip vill klara sig själv så mycket som möjligt. Då får vi ett samhälle präglat av frivilliga gemenskaper (istället för stora höga skatter-höga utgifter-mycket jobb i förhållande till reallönen). Det är en bättre dröm än den om att ingenjöra bort varenda risk till obehagliga situationer.
Dagens vuxna vänsterakademiker har ju fått pröva på livet där mycket har att göra med frivilliga gemenskaper: de bor i bostadsrätt och jobbar på privata företag. De borde vilja att fler ska vilja ta sig dit.
Och det eventuellt fina i den typ av jämlikhet vi snackar om här grumlas fullständigt av att den jämlikheten är nationalistisk, eller om man ska kalla den nationell eller intern. Det är bara jämlikhet inom landet.
SvaraRaderaJag antar att mer socialdemokratisk politik leder till att färre balter får komma hit och jobba. Det betyder mindre möjligheter för dem och mer pengar till arbetslösa som råkar ha svenskt medborgarskap. Sånt borde vi inte stödja.
Att bo i Sverige och vara bitter över att vara fattig är att sakna perspektiv. Det är ingen valvinnare att säga det till folk, men jag representerar bara mig själv.
Johan - välkommen åter efter den välförtjänta vilan. Och gott nytt år!
SvaraRaderaLennart - Jag menar då att alternativet jämlikt och bra är både relevant och realistiskt. Dessutom - utan att veta vilka vänstermänniskor du diskuterar med och hur de tänker: Kan det inte vara så att försvaret för "lika whatever" är som du (van)tolkar dem, och inte så som de egentligen menar?
Anonym: du har rätt om 70-talet, men det förändrar inte min poäng. 50- och 560-talen präglades av stark tillväxt och starkt ökande jämlikhet, och 90-talet hade samma måttliga tillväxtnivåer som 70-talet samtidigt som ojämlikheten faktiskt ökade. Ett ökad jämlikhet leder till minskad tillväxt går alltså inte att säga.
Daniel Lampinen - jag tycker kanske att det som är allra mest pespektivlöst är att vara rik i Sverige och muttra över hur illa det är (alla höga skatter hå hå ja ja). Men visst, jämlikhet kan (eller bör) inte vara nationell. Och varför färre balter skulle få komma hit och jobba med en socialdemokratisk politik förstår jag faktiskt inte (är inte de med i EU, till att börja med?)
Sedan är inte jag säker på att personliga erfarenheter av att jobba på privata företag eller bo i bostadsrättsförening innebär att man per automatik tycker att detta är höjden av lycka ;-) Men det kanske är mer av en parantes i sammanhanget...
Men nu ÄR vänsterns retorik nationell. Det starka ordet "rättvisa" används för när svenskar delar med sig till andra svenskar. Och ordet "fattiga" används. En nylig uträkning visade att alla som tjänar mer än 13 600 kr i månaden tillhör världens RIKASTE.
SvaraRaderaMen det här med att ens mående främst avgörs hur mycket man tjänar I FÖRHÅLLANDE till andra, vad ska man göra åt det?
Är det inte bättre att folk lär sig att jobba med sig själva än att man ger dem mer pengar så att de för tillfället slipper ta tag i avundsjukan?
Och, den viktigaste frågan: är det inte ett bra mål att sträva mot att så många som möjligt ska försörja sig själv så mycket som möjligt? Då blir ju de flesta "ekonomiska gemenskaper" frivilliga. Vi har ju kommit en bit på vägen. (Tyvärr använder inte högern formuleringar som "göra människor starkare", det är antingen nyliberalt eller teknokratiskt. Att göra människor starkare kan vara lika socialt som att ge dem mer pengar.)
Ju fler starka människor desto mer övriga positiva effekter uppkommer. Ju svagare stater blir av naturen (i och med globaliseringen) desto viktigare blir det med starka människor.
(Med balter menade jag att det alltid finns fattigare människor att satsa på än arbetslösa svenskar. Och mer pengar ute på marknaden betyder mer möjligheter för fattiga balter som är beroende av svenska arbetstillfällen och inte svenska bidrag.)
Daniel: nu försöker du göra det bästa till det godas fiende. Sjävlklart är det värre att människor svälter än att det finns ensamstående morsor i Sverige som inte har råd att köpa nya kläder till sina barn. Men på vilket sätt föreligger det någon typ av motsatsförhållande i att motverka bägge dessa ojämlikheter? Tvärtom menar jag att man är betydligt mer trovärdig i sin kamp mot de globala orättvisorna om man även är beredd att städa framför den egna dörren.
SvaraRaderaOch sedan, det är inget konstigt att man jämför sig med andra. Om människor levde på en medeltida standard idag skulle vi med rätta tycka att det var otillständigt, även om det var helt ok då. Orättvisan kommer ju inte ur levnadssituationen som sådan, utan utifrån det faktum att du har det på ett visst sätt trots att det finns samhälleliga resurser som skulle kunna göra att du hade det annorlunda. Utvecklingen går framåt, och det är ju bra - varför ska inte alla få ta del av den?
Slutligen det där med att alla ska klara sig själva. Ja, det är absolut en del av min jämlikhetsvision, att varje individ ska äga rådighet över sitt eget levnadsöde. Samtidigt inser jag också att vi lever i ett gemensamt samhälle och vi kommer därför alltid att vara beroende av andra, som arbetsgivare, kunder (om du är företagare), grannar, etc, etc. Vissa av våra gemensamma angelägenheter mår också bäst av att de regleras i demokratisk ordning via stat och kommun.
Så målet för mig är den enskilda människan och hennes frihet, och den kan ibland öka tack vare statliga ingrepp och regleringar (ett typexempel är väl när staten tar ut skatt och använder den till att finansiera högskoleutbildning). Den förståelsen anar jag inte riktigt i din argumentation. Men att människor ska "klara sig själva" i meningen ha makt över sitt eget liv håller jag självklart med óm.
Klart det finns samband. Ju mer av lägre skatter som kombineras med mindre pengar till arbetslösa ju mer pengar till den (globala) marknaden. Och arbete på den globala marknaden är enda sättet för balter att ta del av något som har med svenska pengar att göra. Alla pengar kan alltid läggas på nåt annat. Antingen som bistånd eller som nåt som underlättar för marknaden. Jag tänker så om varenda krona.
SvaraRaderaOm man tänker så tänker man globalt. Jag favoriserar inte svenskar på något sätt.
Att tänka "det finns samhälleliga resurser som skulle kunna göra att jag har det bättre" är just den svaghet som jag pratar om! Varför ska man tänka så? Då går man ju runt och är bitter för att man skulle kunna ha det bättre. Om man enbart har som mål att klara sig själv så är man nöjd. Den historiska arbetarklassinställningen borde vi återkomma till.
När man får betalt av en kund får man betalt av någon som av fri vilja vill ge en pengar. Frivilliga samarbeten gillar jag.
Vi kommer alltid att vara beroende av varandra, men är det orimligt att sikta mot ett samhälle där a-kassa är något som inte existerar, för att det inte behövs, eftersom det är nåt onormalt att inte ha massor av sparpengar? Och för att det är så lätt att skaffa ett nytt jobb eftersom det finns så många frivilliga ekonomiska gemenskaper som är skapta tack vare smarta samarbeten? Alltså, ska vi inte SIKTA mot något sådant? Den debatten är sorgligt anonym, om den existerar.
Ju högre skatter desto mindre utrymme för frivilliga samarbeten. Oavsett anledningarna till att man röstar höger (man är girig/man är sadist/man är liberal) så leder högerpolitik till fler smarta frivilliga samarbeten.
Jag vet inte om det finns några skillnader i vilka områden vi vill reglera respektive inte reglera. Det vi snackade om var ju ersättningsnivåer.
Dagens vänster verkar tycka att en sänkning av a-kassan är dålig bara för att det är just en sänkning. Och även om man sänker den till en nivå som de för tio år sen (?) tyckte att man borde HÖJA den till. Det är smutsigt debatt.
Ska man nånsin sänka a-kassan? Om man ska göra det, är det inte bra att göra det när det är som lättast att hitta nytt jobb?
Eller är det ju högre välstånd ju högre a-kassa som gäller? Det låter inte som någon utveckling av människan, utan bara till en utveckling av proffsarbetslösa.
Ju högre välstånd desto fler som röstar på vänstern bara för att rena sina samveten (inte för att få mer pengar i plånboken), för att de har råd med höga skatter. Och det leder ju till att akademikerna skickar pengar till arbetarklassen. Det funkar säkert. Men jag gillar det inte. Och det låter inte som arbetarpolitik.
"Lennart - Jag menar då att alternativet jämlikt och bra är både relevant och realistiskt."
SvaraRaderaMen nu fungerar tyvärr ekonomi så att det inte är det. Om du envisas med att öka jämlikheten utan att ta hänsyn till hur bra folk har det kommer du förr eller senare komma till en nivå där dom som har det sämst inte längre får det bättre med ökad jämlikhet, utan dom får det sämre. Och därmed så är jämlikt och bra inte ett alternativ, för man når en punkt där ökad jämlikhet innebär minskat välstånd för dom fattigaste.
"Dessutom - utan att veta vilka vänstermänniskor du diskuterar med och hur de tänker: Kan det inte vara så att försvaret för "lika whatever" är som du (van)tolkar dem, och inte så som de egentligen menar?"
Nej, det kan det inte.
Daniel, du har helt enkelt fel. Om en person som går på a-kassa handlar produkter tillverkade i exempelvis tredje världen gynnar det "den globala marknaden" lika mycket som om någon annan gör det. Att den svenska arbetarklassen tack vare en aktiv jämlikhetspolitik under efterkrigstiden stärkte sin köpkraft var bra för utvecklingen, inte dåligt. I en globaliserad värld innebär detta dessutom att det är bra även för andra.
SvaraRaderaLennart - med stöd av rapporter från svenskt näringsliv och världsbanken visar jag att det inte finns någon negativt samband mellan jämlikhet och tillväxt/utveckling - snarare kan vi tala om ett försiktigt positivt. Mot detta ställer du dina egna funderingar om hur saker och ting kan tänkas fungera.
Och du får ursäkta, men i sammanhanget känns det inte helt helt trovärdigt. Om du bygger hela din argumentation på att jämlikhet hotar tillväxten borde du åtminstone kunna leverera ett argument eller exempel på att det är på det sättet.
Johan: Jag tror att du misstolkar Lennart en aning. Visst kan det vara så att det, som du säger, finns ett "ett försiktigt positivt" samband mellan jämlikhet och tillväxt/utveckling. Så kan det säkert vara för vissa värden. Vad jag tror att Lennart menar är att det kommer en punkt på skalan ojämlikhet-jämlikhet då jämlikhet har en negativ effekt på tillväxt. Om inkomster av alla de slag beskattas hundraprocentigt för att sedan delas ut i lika stora delar till alla invånare så känns det intuitivt väldigt svårt att tro att det skulle genereras särskilt mycket tillväxt.
SvaraRaderaNu kanske inte just det scenariot är särskilt troligt i Sverige, men det negativa påverkan skulle troligtvis komma en (bra) bit tidigare.
(Något mer tekniskt så försöker jag säga att det troligen finns ett negativt kvadratiskt samband mellan jämlikhet och tillväxt.)
Förresten, är det gini för inkomst du tittar på? Annars så har jag en bestämd känsla av jag minns att gini för tillgångar har varit stadigt ökande i Sverige under 1900-talets senare hälft, tack vare åtgärder som koncentrerat kapitalet hos en liten grupp människor medan det stora flertalet inte har några tillgångar att tala om. (Läs gärna Peter Wennblads Dubbelt så rik som igår.)
"En högerperson däremot menar att det är jämlikheten som är onaturlig"
SvaraRaderaVarför skulle en "högerperson tycka detta? jag tror att de flesta "högerspersoner" menar att regleringar och omfördelningar indirekt bidrar till ojämlikhet.
Många som lever på marginalen hade klarat sig utmärkt ifall de inte behövt betala så mycket skatt.
Många inom vänstern tenderar att debattera om allt fint man kan göra för skattepengarna - de pratar inte så mycket om effekten av att dessa pengar tas från någon.
Läs Bastiat, intressent för folk inom alla politiska läger.
Johan Sjölander,
SvaraRaderaJag förstår inte riktigt hur du kan vantolka dina egna fakta så. Det ser ju vem som helst ur dina egna valda siffror att Sverige hade en betydligt högre tillväxt när gini-koefficienten var hög, nämligen på 50- och 60-talet.
Sedan har du ett lustigt sätt att ta dig runt den kritiken när du istället börjar nämna ”ökande jämlikhet” och ”ojämlikhet”. Det är ju i sig ointressant. Det spelar ju ingen roll om det är en ökning eller sänkning i gini-koefficienten. Det intressanta är ju det absoluta talet. Oavsett om det skedde en liten ökning i gini-koefficienten på 90-talet sa var den fortfarande nästan 50 % av värdet under 50- och 60-talet.
"Lennart - med stöd av rapporter från svenskt näringsliv och världsbanken visar jag att det inte finns någon negativt samband mellan jämlikhet och tillväxt/utveckling - snarare kan vi tala om ett försiktigt positivt."
SvaraRaderaVisst. Så länge man talar om kapitalismer, ja. Men en kapitalistisk stat kommer ALLTID att ha en hel del ojämlikhet. Du kan inte få bort den.
"Mot detta ställer du dina egna funderingar om hur saker och ting kan tänkas fungera."
Det är på inget som helst sätt mina egna funderingar, utan välkända ekonomiska fakta, väl beprövade i praktiken och accepterade av alla ledande ekonomer.
"
Niklas - tillväxtökningen var större underr 60 än under 50 talet. Trots att jämlikheten (uttryckt i Gini) var större. Den var större åp 80-talet, trots att gini var MYCKET lägre. Och under hela denna tid har samhället blivit jämlikare samtidigt som ekonomin levererat mer och mer.
SvaraRaderaHur förklarar du det?
Lennart - om du menar att det finns en teoretisk punkt där jämlikheten är så stor att den går ut över ekonomins funktionssätt så är det mycket möjligt att du har rätt. Det säger däremot ingening om hur liten denna "teoretiska ojämlikhet" som behövs för att exempelvis skapa incitament för ansträngning ska vara. De empiriska data jag stödjer mig på antyder väl också att denna oro för den tillväxthämmande jämlikheten är tämligen överdrivna. Ditt resonemang är alltså ungefär vad jag misstänkte - ett teoretiskt sådant som har väldigt lite med den praktiska verklighet vi lever och verkar i att göra.
"Lennart - om du menar att det finns en teoretisk punkt där jämlikheten är så stor att den går ut över ekonomins funktionssätt så är det mycket möjligt att du har rätt."
SvaraRaderaOnekligen är det så.
"Det säger däremot ingening om hur liten denna "teoretiska ojämlikhet" som behövs för att exempelvis skapa incitament för ansträngning ska vara."
Nej. Påståendet "X existerar" säger inget om hur stort X är. Det är korrekt. Men om man fokuserar enbart på "lika" och inte på "bra" så spelar det ingen roll, eftersom man förr eller senare kommer gå över den gränsen. Dessutom kommer fokusering på "lika" istället för "bra" medföra att man tappar incitament för att ta sig ur fattigdom även om dom incitamenten att arbeta finns i andra inkomstgrupper. Så har vi det i Sverige idag, till exempel.
"De empiriska data jag stödjer mig på antyder väl också att denna oro för den tillväxthämmande jämlikheten är tämligen överdrivna."
Spelar ingen roll om dom är överdrivna eller inte. Fokusering på "lika" medför förr eller senare problem. Om man istället för att fokusera på det fokuserar på nåt vettigt, som att göra det så bra som möjligt för dom som har det sämst, så slipper man problemen.
"Lika" är en falsk och meningslös fokusering som i jämförelse med att fokusera på att förbättra för dom som har sämst bara kan förklaras med avundsjuka. Fokuseringen på "lika" kommer inte ur en önskan om att göra det bättre för dom som har det sämst, utan en önskan om att ingen skall ha det bättre än vad man har det själv.
"Ditt resonemang är alltså ungefär vad jag misstänkte - ett teoretiskt sådant som har väldigt lite med den praktiska verklighet vi lever och verkar i att göra."
Hr kommer du fram till den underliga slutsatsen? Hela poängen är ju att fokuseringen på "lika" medför dåliga resultat NÄR DEN KROCKAR MED VERKLIGHETEN. Så länge man ignorerar verkligheten, och som du tidigare förklarar att det visst går att åstadkomma "lika bra", då är ju "lika bra" ett försvarbart mål. Men när man tar hänsyn till verkligheten, då fungerar det inte längre.
Lennart, om du vill uttrycka dina jämlikhetsambitioner som att det hela tiden handlar om att göra det bättre för de som har det sämst så är det visserligen helt ok med mig. Men du kommer inte undan att det är jämlilkhet du är ute efter. För varför annars fokusera på de som har det sämst? Varför ska just de hela tiden ha det bättre? Varför inte de som har det näst sämst, eller rent av de som har det bäst? Varför bry sig om de som har det sämst, om det inte finns någon typ av jämlikhetsvision i botten?
SvaraRaderaMen i praktiken tror jag att du visar på kärnan i våra meningskiljaktligheter när du säger att Sveriges ekonomiska problem består i för mycket jämlikhet. Med tanke på att vi under de senaste tio åren har haft en väldigt hög tillväxt men relativt dålig utveckling av jämlikheten (delvis beroende på en alltför hög arbetslöshet) visar det åtminstone i min bok att ditt resonemang inte riktigt håller måttet.
Sveriges problem under de senaste tio åren har snarare varit att vi inte lyckats återupprepa efterkrigstidens framgångsrecept med en hög tillväxt som i högre grad kommer de med sämst utgångspunkter till del så att klyftorna också minskar (även om en hel del oerhört strategiska framtidssatsningar, som en mycket offensiv utbyggnad av högskolan har gjorts. Det kommer att gynna både tillväxt och jämlikhet på sikt, och det får vi heller inte glömma bort).
"Lennart, om du vill uttrycka dina jämlikhetsambitioner som att det hela tiden handlar om att göra det bättre för de som har det sämst så är det visserligen helt ok med mig."
SvaraRaderaNej, jag vill uttrycka att detta är ett bättre mål än målet "lika".
"Men du kommer inte undan att det är jämlilkhet du är ute efter."
Nej, jämlikhet som du ser det är snarare ett medel än ett mål i den frågan. Jag ser inte jämlikhet som ett mål annat än jämlikhet inför lag.
"För varför annars fokusera på de som har det sämst?"
Det kallas "sympati".
"Men i praktiken tror jag att du visar på kärnan i våra meningskiljaktligheter när du säger att Sveriges ekonomiska problem består i för mycket jämlikhet."
Det sa jag inte.
"Det kallas 'sympati'."
SvaraRaderaOnekligen ytterligare en skillnad oss emellan. Du tycker synd om de fattiga, jag drivs av en tro på jämlikhet. Belysande, på något sätt.
För övrigt är jag glad att jag missförstod dig om Sveriges problem. Det finns nämligen de som hävdar att dessa beror på alltför mycket jämlikhet, men det är bra att du inte sällar dig till den skaran. Alltid kul när till och med vi två kan hitta något vi är överrens om!
"Onekligen ytterligare en skillnad oss emellan. Du tycker synd om de fattiga, jag drivs av en tro på jämlikhet. Belysande, på något sätt."
SvaraRaderaJa. Eller om man skulle formulera det lite noggrannare: Liberalismen känner med fattiga, och vill därför avskaffa fattigdomen. Socialismen drivs av avundsjuka, och vill därför ha jämlikhet, även om den jämlikheten innebär fattigdom.
Den här skillnaden tycker upp om och om igen i debatten. Liberalismen fokuserar på dom fattiga, socialismen på dom rika.
"Alltid kul när till och med vi två kan hitta något vi är överrens om!"
Jupp.