Låt mig börja med att konstatera att vi verkar vara fortsatt hyfsat överens om var vi har varandra. "Sjölander menar att det faktiskt inte spelar någon roll för de äldre om det är ett offentligt organ, en idéell organisation eller ett privat företag som levererar tjänsterna" skriver ekonomisten och återigen har han med detta förstått mig helt rätt. För den enskilde brukaren torde det vara tjänstens kvalitet och omfattning vara det som är av intresse, inte hur leverantören är organiserad (med detta inte sagt att fråga om upplåtelseformer kan ha andra betydelser, men utifrån ett kvalitetsperspektiv är den förmodligen underordnad).
Därefter vidtar dock en viss förvirring. Till att börja med blandar ekonomisten ihop resursfördelningen med upplåtelseformerna. Det innebär att han ställer å ena sidan offentlig produktion/fullkomligt planmässig resursfördelning mot å andra sidan privat produktion/fullkomligt marknadsmässig resursfördelning. Å ena sidan har vi offentliga verksamheter där Göran Persson bestämmer färgen på gardinerna (ja, frågan om din gardinfärg måste tydligen gå ändå upp på statlig nivå för att beslut ska kunna fattas), å andra privata där du själv väljer ett boende där gardinfärgen passar.
Problemet är bara att det inte är så de reella alternativen ser ut. Du kan ha en aldrig så planmässig resursfördelning proppfull med privat drivna verksamheter, och du kan ha stora möjligheter att välja mellan olika offentliga enheter (med massor av olika gardinfärger). Frågan om vem som väljer färg på gardinerna är alltså inget som med nödvändighet har något att göra med om äldreboendet du bor på är offentligt heller privat.
Min poäng är då att det socialdemokratiska perspektivet säger oss att det viktiga är individens möjlighet att faktiskt få välja färg på gardiner själv. Det kan åstadkommas genom att du väljer äldreboende till ett där galoscherna passar, men det kan också åstadkommas genom att vi helt enkelt bestämmer att alla ska ha den rätten (något som är betydligt enklare än att det kräver en statligt kommenderad planekonomi, för övrigt). Och det kan åstadkommas genom att det etableras även privata alternativ, men detta är i sådana fall ett medel, och inte ett mål.
Och så har vi då det motsatta, som vi kan se exempel på inom just äldreomsorgen. Eftersom alla de system vi diskuterar är så att säga "konstgjorda" marknader finns alltid möjligheten hos den som faktiskt är den verkliga "kunden" - dvs politikerna - att inskränka individens valfrihet. Inom hemtjänst och äldreomsorg torde därför den kommunala biståndsbedömningen vara en större begränsning för individens möjlighet att faktiskt välja än ett eventuellt bristfälligt utbud av hemtjänstbolag att välja på.
För köp/säljsystem leder nämligen inte alls med nödvändighet till bättre kvalitet. Ett privat bolags syfte är att tjäna pengar; och ett sätt att öka vinsterna (eller minimera förlusterna) är naturligtvis att inte göra mer än vad du får betalt för. Det gör att konkurrens om "kundens" - dvs politikernas - gunst lika väl kan leda till en press neråt på kvaliteten eftersom de enda som överlever på sikt är de som är bäst på att pressa kostader genom att verkligen inte erbjuda en smula mer än nödvändigt (och detta finns det mängder av empiriska illustrationer på).
En invändning mot detta resonemang är naturligtvis att det må gälla för traditionella köp/säljsystem och upphandlingar, men inte för kundvalssystem där individens val kommer att göra att dålig kvalitet försvinner och bra kvalitet gynnas. Och det är inte en helt obegåvad invändning - därför är heller inte socialdemokratin negativt inställd till att den typen av system. Däremot så finns det en hel del naiva fällor att gå i om man tror på valfriheten som ensam frälsare.
Den moderna nationalekonomin är exempelvis väldigt medveten om att den perfekta marknaden där medvetna individer med tillgång till fullständig information fattar rationella beslut är en fiktion. Sunt förnuft säger oss också att det är otänkbart att skattebetalarna ska stå för den typ av överutbud som vore nödvändigt för att ständigt ge alla individer obegränsade valmöjligheten mellan olika offentligt finansierade verksamheter. Det säger oss att inte heller en med skattemedel finansierad vård eller omsorgsmarknad kommer att vara en perfekt fungerande marknad - följaktligen kommer det inte att räcka med valfriheten som kraft för att driva på för fullgod kvalitet.
Och kanske ännu viktigare - det grundläggande problemet som alla konstgjorda kundvalsmarknader har att brottas med är det enkla faktum att människor inte är likadana. Det så kallade "vårdval Stockholm" är ett oerhört tydligt exempel på när du inte tar hänsyn till detta: i praktiken innebär systemet att de områden där behoven är som störst utarmas eftersom landstinget inte erbjuder fullgod ersättning för att faktiskt bedriva vård där.
På en "riktig" marknad avgörs efterfrågan efter hur mycket människor är beredda att betala för en viss vara eller tjänst. Men då vi inte accepterar de följder ett sådant system skulle få när det gäller vård eller omsorg måste det alltså till politiska beslut där "behoven" definieras och uttrycks i "efterfrågan", eller "ersättningar". Detta problem kommer du inte undan för att du öppnar upp för privata utförare - tvärt om, det blir än tydligare.
Ekonomistens tro på att privata utförare inom exempelvis äldreomsorgen kommer att göra politikerna överflödiga är alltså tämligen överdriven. Samma sak med tron på att fler utförare med automatik leder till reellt ökad valfrihet (om vi med valfrihet menar den faktiska möjligheten att få bo på ett ställe där gardinfärgen passar). Andra saker, som i regel dessutom kokar ner till hur mycket skattepengar vi är beredda att pumpa in, spelar betydligt större roll.
Därför finns det en poäng med detta socialdemokratiska perspektiv, där det är individens reella möjligheter att faktiskt välja som är i fokus. Och det finns likaledes poänger med att sätta detta synsätt i kontrast till de som ensidigt fixerar vid upplåtelseformer. Det är för mig en slutsats som känns än mer tydlig efter detta lilla meningsutbyte.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, valfrihet, ekonomi, äldreomsorg och annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar