Låt mig först säga att det tog ett tag för mig också att förstå. Själva mentaliteten tror jag att jag stötte på först och tydligast i diskussionen med säkert hundratals muf:fare på bokbord runt om i Stockholms skolor: särskilt på välmående skolor i välmående delar av Stockholm, med studievana elever från studievana hem. Dessa unga män (och ibland kvinnor, men främst män) kunde vräka en oerhörd mängd ilska över hur orättvist det var att samhället öste resurser över invandrarskolorna i Tensta och Rinkeby. De får väl läsa läxorna som vi, sade det. Varför ska vi förlora för att de är lata?
Och jag misstog kanske detta inledningsvis för egoism, eventuellt bristande kunskap om hur samhället faktiskt såg ut. Men det handlade nog inte om det. Det handlade om avundsjuka.
Idag är det uppenbart att avundsjuka var en av de saker som fick den borgerliga regeringen vald. Irritationen mot "bidragstagarna" går inte att förstå på något annat sätt. De är lata, de väljer att leva på mina skattepengar istället för att anstränga sig - säkert fuskar de också. Allting anspelar på den där enkla känslomässiga strängen: Varför får de, men inte jag? Avundsjukans nationalhymn.
Som sagt hade jag svårt att förstå detta först. Det gjorde att jag heller inte kunde förstå den form av avundsjukeargumentet högern projicerade på vänstern i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet. När politiska motståndare på fullt allvar påstod att syftet med den socialdemokratiska skattepolitiken var att göra de rika fattigare; att jämlikhet handlar om att trycka ner de som har det bra och inte att lyfta de som har det svårt - då ryckte jag på axlarna. Så dum är väl ingen att de går på detta, tänkte jag. Och hade gruvligt fel.
Man kan resonera mycket om varför det är så här. En högerperson skulle kunna hävda att det är en konsekvens att den utbyggda socialstaten; där vi alla från höger till vänster springer runt som små barn och klagar över att vi inte får tillräckligt av pappa statens gunst. En mer idealistiskt sinnad vänstermänniska skulle kunna hävda att det är en konsekvens av eroderade samhällsvärderingar och solidaritetens död. En cyniker kanske menar att avundsjukan är den mest naturliga av mänskliga känslor och att det är naivt att tro att man kan bortse från den.
Själv tror jag på en förklaring på två plan. Till att börja med bör man naturligtvis lägga ansvaret på de politiska krafter som exploaterar dessa känsloströmningar. Vi har exempelvis idag en regering som blivit vald på ett program som sätter avundsjukan i solidaritetens ställe; och detta bör vi tala högt om.
Men det handlar också om ett djupare problem som rör själva samhällets grundstruktur. Den svenska socialdemokratins stora politiska framgång var att man lyckades bygga ett samhälle - ett folkhem - där breda befolkningsgrupper kände sig delaktiga och omfattade. Uppenbarligen har detta samhällskontrakt idag krackelerat, och i sprickorna pyser avundsjukan fram.
Varför får de - men inte jag? Det är avundsjukans grundtema. Vänsterns stora utmaning nu är att visa att alla får, att alla tjänar på rättvisa. Att någon hundralapp i mer skatt kan vara en investering som betalar sig. Det är lättare sagt än gjort. Men ska vi bryta med avundsjukepolitiken är det något som måste göras.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, avundsjuka, borgerligheten, högern, socialdemokrati, regeringen, rättvisa, solidaritet och annat intressant
Bra Johan!
SvaraRaderaDu har missförstått. När väljarna röstade bort socialdemokraterna från makten så röstade de också bort avundsjukan.
SvaraRaderaSocialdemokraternas linje är att alla ska ha det likadant. Hellre att alla har det lika dåligt än att några har det bättre än några andra.
Det är en politisk gärning byggd på avundsjuka; varför ska hon tjäna mer än mig? varför ska han ha en finare bil än mig?
Jag ser att projektionen jag skrev om senast återkommer =)
SvaraRaderaFast som du formulerar avundsjukan "Varför får de - men inte jag?" tror jag faktiskt inte att många skulle skriva under på. Det handlar snarare om något i stil med "Varför får jag inte behålla det som är mitt?" alternativt "Varför ska de få ta från mig?" Men, det vet du ju förstås redan.
Så jag tycker nog fortfarande att det är en felaktig analys att prata om avundsjuka. Mina uppslag till dig skulle i så fall vara de något mer klassiska "missunnsamhet" eller "bristande solidaritet". Fast jag vet inte om jag skulle hålla med om det alla gånger heller. Jag är en stark förespråkare för det ganska klassiska nationalekonomiska argumentet att först bestämmer man vad staten ska göra, sen väljer man en uppsättning skatter som ackumulerar den efterfrågade pengahögen med så små "distortions" som möjligt.
Argumentet att man ska ha lägre skatt till vilket pris som helst är bara enfaldigt. (Sen så kan man ju tycka att det borde finnas uttrymme för en del skattesänkningar i Sverige, men nu pratar vi ju inte om det.)
Oj, vad osammanhängande det blev där i mitten. Efter att jag inte håller med om "missunnsamhet" och "bristande solidaritet" så försöker jag helt enkelt säga (det måhända ganska självklara) att skatt är bra ett bra verktyg för att göra sådant som bör göras gemensamt.
SvaraRaderaSpännande och bra ämne. Ger onekligen inspiration....
SvaraRaderaFredrik, först - absolut. Det var du som gav mig uppslaget till hela projektionsspåret (hade faktiskt inte tänkt på det tidigare). Tack för det.
SvaraRaderaSedan - om avundsjuka är ett sämre ord än "missunnsamhet" eller "bristande solidaritet" - det är klart att de rör sig inom samma härad. Men jag tycker nog att avundsjuka är ett ganska bra ord trots allt. Som en kille som heter Magnus konstaterade på Johan Ingerös blogg (Johan har skrivit ett inlägg där han inte rakt av skriver under på mina resonemang) så behöver man inte vilja byta plats med den man är avundsjuk på - se synen på judarna i trettiotalets tyskland exempelvis (inga andra paralleller till dagens svenska politik, naturligtvis). Jag tycker alltså att man kan prata om en avundsjuka som riktar sig "nedåt". (Och sedan håller jag faktiskt helt med om det du skriver om vilken som är den optimala skattenivån, man ska ta ut så lite och så smart som möjligt för att uppnå de ambitioner man har med det gemensamma.)
Ni andra - tack för era kommentarer. Inte minst Mattias, som jag tycker på ett alldeles utmärkt sätt illustrerar det där med projektionen eller "genom sig själv känner jag andra"-resonemanget (alltså; nej, Mattias, det är inte så socialdemokrater tycker och tänker).
Johan: Om ni inte tycker så, varför präglar det då hela er politiska gärning sedan 70-talet?
SvaraRaderaI det socialdemokratiska Sverige som jag växt upp så ska alla ha det likadant, för annars är det orättvist. Observera att det inte ska vara lika bra, utan likadant.
Det stör mig inte det minsta om någon tjänar mer än mig, eller har en finare bostad, eller om de har en cool bil. Visst; jag skulle inte ha någonting emot att ha deras lön, eller deras bostad, eller deras bil, men jag tycker inte att det är orättvist att de har det och jag är inte avundsjuk på dem.
Däremot kan jag givetvis -- precis som alla andra -- bli avundsjuk ibland. Jag kan bli avundsjuk på dig för att du har en familj, jag kan bli avundsjuk på de som sitter i riksdagen för att de på heltid får ägna sig åt det roligaste som finns och jag kan bli avundsjuk på de som kan gå en hel vecka utan att ha ont någonstans.
Men, jag kräver inte att staten ska gå in och ändra på detta; jag kräver inte att staten ska ta ifrån dig din familj; jag kräver inte att staten ska förbjuda heltidspolitiker; jag kräver inte att alla ska tvingas få belastningsskador.
Vänsterns avundsjuka bygger dock på fenomenet "om inte jag har det så ska ingen annan heller ha det". Därför ser man det som rätt att överbeskatta folk, eftersom det är "orättvist" att vissa tjänar mer än andra. Därför är man motståndare till skolor som satsar på de som är smarta eftersom det är "orättvist" att att de ska få lära sig mer. Därför är man motståndare till privata sjukhus eftersom det är "orättvist" att man ska kunna köpa sig vård.
För högern är avundsjuka bra, eftersom den sporrar oss att anstränga oss mer. För vänstern är avundsjuka dåligt, eftersom den får er att försöka "ta ner" de som har det lite bättre.
Inom den socialdemokrati jag växte upp med fanns det sannerligen avundsjuka också. Den kungliga svenska berömda.
SvaraRaderaA-K
Mattias: du beskriver mycket målande den borgerliga NID-bilden av vad socialdemokratin vill och varför. Men jag skulle faktiskt ganska bestämt vilja hävda att den inte stämmer, och dessutom tror jag nog att jag kan belägga det. Socialdemokratins huvudsakliga jämlikhetsstrategi har nämligen alltid varit att lyfta dem som har det svårast, inte att trycka ner dem som har det bäst. Om man genomför någon typ av djupare studium både av partiets praktik och teori kommer du snart att komma fram till detta, du också (om du tar av dig de polemiska glasögonen, dvs).
SvaraRaderaOch problemet, Mattias, är ju att den borgerliga avundsjukepolitik som jag beskriver ovan inte bara är en "sporre" för folk att göra mer. Den kommer till väldigt negativa uttryck då den exempelvis innebär försämringar i trygghetssystemen - alltså de gemensamma försäkringar som är viktigare för låginkomsttagare än andra.
Sedan AK- javisst finns det avundsjuka bland socialdemokrater. Eftersom socialdemokrater trots allt inte är mer än människor. Jag känner inget som helst behov av att idealisera varken arbetarklassen eller socialdemoktrater som sådana. Däremot menar jag bestämt att de som hävdar att denna avundsjuka är en viktig del av det socialdemokratiska idéarvet eller den socialdemokratiska själen har fel.
Sorry Johan, men det är du som har de ideologiskt färgade glasögonen. Låt mig ta några belysande exempel:
SvaraRadera1. Värnskatten. Den fyller ingen statsfinansiell funktion. Den infördes i mitten av 90-talet när statens ekonomi var pressad efter saneringen av "det glada 80-talet" (här kan jag dock erkänna att sossarna tog ett stort ansvar i saneringen, det ska ni ha cred för). Den enda funktion den fyller är den psykologiska; de som tjänar för bra "ska klämmas åt"
2. Förmögenhetsskatten: den orsakade mer skada än nytta, men behölls för att "rika ska klämmas åt"
3. Den svenska skolan på 70- och 80-talet präglades av att alla skulle ha det lika; ingen skulle få chansen att sticka ut. De duktiga eleverna hölls tillbaks och man hoppades att de svaga eleverna skulle lyftas upp av de övriga. Istället fick vi en skola för medelmåttor där de starka eleverna ledsnade och de svaga eleverna slogs ut. Två symptom på detta var övertron på grupparbeten (där de starka eleverna skulle "lyfta" de svaga) och frånvaron av betyg ända till åttan (eftersom det är orättvist om vissa elever får veta att de inte är lika duktiga som andra elever)
Det är helt korrekt att det finns borgerliga politiker som retat sig på hur transfereringssystemen ser ut. Men om det skulle handla om avundsjuka så skulle man också vilja ha det som de som har bidrag. Jag har själv gått på a-kassa till och från under två år; jag hoppas att jag aldrig ska behöva gå på a-kassa igen och jag är tacksam för att jag inte gör det längre. Hur menar du att detta skulle handla om avundsjuka? Däremot tycker jag att det är korrekt att a-kassan gjorts om så att det istället blivit vad det var från början; ett omställningsbidrag, ett bidrag för att överleva när man går från en anställning till en annan.
I sådana fall är det väl mer avundsjuka att er partiledare tycker att det är orättvist att låginkomsttagare får ut 80% i a-kassa, men inte medel- och höginkomsttagare och att hon därmed vill höja taket i a-kassan.
Alldra kuligast dock att det som var dit urexempel - skolorna i Tensta och Rinkeby - inte alls fick en massa extra resurser från någon annan. Vad de framförallt fick var resurser från de egna stadsdelarna -dvs från administration och diverse annat som istället satsades på - eftersom barnens behov var större. De fick oxå - inder perioder av (s)-styre något större resurser i den mån eleverna där hade längre undervisningstid/vecka, bland annat för att de läste flera språk.
SvaraRaderaMen nu har högern centralicerat skolan igen och på vanligt borgerligt vis börjat dela ut "rättvisa" resurser. Dvs lika skolpeng för alla barn - oavsett behov. Och de somberörs, de som bor i områdena kan inte via sina lokala politiker kan inte klåfingrigt lägga till extra resurser till sina skolor genom att avstå från annat ssom komunen vanligtvis står för.
Så är ordningen återställd den gnagande känslan av orättvisa alla priviligierade känner då andra får eller tar tillbaks sin likvärdighet kan dövas. Åtminstone för stunden.
Det här är oxå en fin blogg. Fina bilder till exempel ; -)
Mattias. När det gäller dina första två exempel så förstår jag inte hur du resonerar. Värnskatten drar in ca fem miljarder och förmögenhetsskatte ca sju miljarder kronor om året när den fanns - det är/var högst reella pengar. Motsvarar hela anslaget för banhållningen, för att ta ett exempel. Vilket alltså skulle behöva betalas av folk med mindre marginaler om inte dessa skatter fanns (när det gäller förmögenhetsskatten så är vi ju redan där).
SvaraRaderaSedan kan jag för mitt liv inte få ihop den här kritiken med att åtminstone vissa andra (kanske inte du) säger att problemet med den socialdemokratiska skattepolitiken är att den beskattar låg- och medelinkomsttagare så hårt. Om (s) bara var ute efter att trycka ner de rika så skulle man väl göra det då, istället. Men faktum är att skattepolitiken inte är till för att straffa någon, utan för att finansiera välfärden (sedan är det en annan sak att säga att det är rimligt att den som har mer pengar och större marginaler också avstår lite mer, eftersom det innebär att den med små marginaler kan avstå lite mindre. Men att kalla det för avundsjuka är faktiskt löjligt.)
Sedan när det gäller skolpolitiken. Du skriver ju själv att ambitionen - även i den karikerade bild av den svenska skolan du tecknar - var att lyfta de "svaga" eleverna. Och det är precis det som är syftet med den socialdemokratiska skolpolitiken - jämlikhet inte genom att vissa trycks ner, utan genom att andra lyfts upp. (Sedan är det ingen hemlighet att vi är många som tycker att den socialdemokratiska skolpolitiken måste utvecklas och glädjande nog ingår partiledningen i den skaran, men syftet har hursomhelst aldrig varit att avundsjukt trycka ner.)
Mammamumrik - kloka ord (och tack).
Johan,
SvaraRaderaditt resonemang kring värnskatt/förmögenhetsskatt förutsätter att skattetrycket skulle vara optimalt som det var 2006 och att det alltså skulle vara skadligt att sänka det.
Med tanke på vilka överskott som genereras hos staten är det ett optimalt läge att sänka skatten och då kan man börja med skatter som skulle vara tillfälliga (värnskatten) eller som är rent skadliga (förmögenhetsskatten)
Problemet med den socialdemokratiska skattepolitiken är att den beskattar alla (utom möjligen de snuskigt rika, de fixade ni ju undantag för) hårt. Det är för få som har råd att genom ett eget sparande skapa buffertar i livet. Om alla hade en årslön på banken så skulle vi alla vara friare och ha en större valfrihet i livet.
Om socialdemokraternas ambition hade handlat om att "finansiera välfärden" så hade ni givetvis försökt optimera skattetrycket till detta, dvs sänkt skattetrycket när staten haft överskott och ökat skattetrycket när överskotten började närma sig noll. Det har ni dock aldrig gjort, utan istället vidhåller ni en perverst hög nivå i beskattningen eftersom ni hävdar att det skulle vara "rättvist"
Och nej, ambitionen var aldrig att lyfta de svaga eleverna utan att elever skulle vara jämnstarka. Det är en skillnad där eftersom den andra modellen handlar om att trycka ner de starka eleverna; att inte ge dem den mentala stimulans som de behöver. Till råga på allt så misslyckades ni med att lyfta de svaga eleverna och istället blev det den medelmåttornas tyranni som var svensk skola under 70- och 80-talet.
Men, jag vet inte; det kanske inte är någon större poäng med att diskutera terminologi med någon som anser att demokrati är när sossarna styr; oavsett hur folk röstade.