Vänstern, pessimismen och nyliberalismens död

Så länge jag har varit politiskt aktiv har att vara vänster varit att brottas med någon typ av grundläggande pessimism. Det har varit en tid av raserade utopier: för den kommunistiska rörelsen (som jag aldrig har tillhört eller sympatiserat med) drömmen om den reala utopin som slutgiltigt grusades i och med sovjetdiktaturens sönderfall, för socialdemokratin (mina hemmatrakter) tron på den evigt expanderade välfärdsstaten som förbyttes i något helt annat i och med nittiotalets budgetsanering (om inte tidigare).

De utopiska visionerna har vi istället funnit på andra ställen; hos nyliberalismen till höger och inom vänstern (i bred mening) i någon form av civilisationskritisk grön rörelse, hos feminismen (åtminstone stundtals); kanske har det funnits spår av utopism hos de mer EU-entusiastiska federalisterna (jag tänker på en sådan som Anders Ehnmark och hans paralleller till Machiavelli och hans republik). 

Men socialismen - oavsett vilken sorts socialism vi pratar om - har under hela denna tid närmast kunnat förstås som en i grunden pessimistisk rörelse som söker efter en optimism. Söker efter någonting som går att tro - på riktigt - på. Vi (för jag skriver vi) har varit rätt duktiga på att se tecken i skyn; antiglobaliseringsrörelsen, antikrigsrörelsen, tillfälliga opinionsvindar. Men de konkreta politiska positionerna har allt som oftast hamnat i det defensiva, i försvaret mot en samhällsutveckling som leder i grunden fel.

Erik Bengtsson (som för övrigt håller en av de intressantaste politiska bloggarna just nu) har skrivit en betraktelse över frågan om vad som kommer efter nyliberalismen (du hittar texten här). "En sak verkar klar: nyliberalismens tid som dominant idé är över" skriver Bengtsson och som svar på frågan vad som kommer att komma istället resonerar han: "Som sagt tenderar jag att tro på en vänstervåg. Det har nog att göra med historiska studier och intrycket att historien går i vågor och aldrig tar slut. Men det hela är såklart en öppen fråga, och en politisk fråga." 

Och det finns mycket som talar för att Bengtsson har rätt. Klimatfrågan exponerar med all önskvärd tydlighet den oreglerade marknadens oförmåga att hantera samtidens stora problem. För även de som förespråkar "marknadslösningar" på klimatproblematiken gör det ju genom att tänka sig någon typ av "konstgjorda", statliga, "politiska" om man så vill prissättningssystem. Och politikens återkomst behöver nu inte innebära en pånyttfödsel för vänstern (det är faktiskt lika tänkbart att det är den konservativa, auktoritära staten som får en revansch) men det skapar åtminstone förutsättningar för det. 

Men tittar man ut över vårt närområde idag så finns det å andra sidan ingen anledning för en vänstermänniska att känna sig alltför munter. I Europa har vi högerregering på högerregeringen, och även om Bush-eran (tack och lov) är på väg att ta slut i USA är det fortfarande en öppen fråga hur progressivt det efterkommande alternativet är. Utmanarna mot väst kommer heller inte från vänster, det är snarare den auktoritära kapitalismen a la Kina som agerar förebild. 

Jag skriver nu inte detta för att göra någon nedstämd (eller för att göra någon av mina mer högersinnade läsare upplyft heller, för den delen). Jag skriver det för att jag är så fullkomligt övertygad om att det behövs en vänster (i meningen en rörelse som verkar för social rättvisa, utvidgad och fördjupad demokrati, jämlikhet). Och då tror jag att Erik Bengtssons allra sista mening är värd att återupprepa. Det handlar om politik. En ny vänster måste i någon mening konstruera sig själv på nytt. Och i det arbetet handlar det både om drömmar men också om en krass och realistisk analys av hur det faktiskt ser ut. 

Läs även andra bloggares åsikter om Erik Bengtsson, utopier, nyliberalism, socialism, pessimism, tidsandan, ideologier, trender, tendenser och annat intressant