Framgång, charm och fyllda fat - ett inlägg om Almedalsveckan

Ok; jag förstår den som inte gillar Almedalsveckan som fenomen. Inte ens vi som gillar Almedalen orkar ju göra det helt utan någon typ av ironisk glimt i ögat: det är en ankdamm, ett mingelparty, en vecka där rosevinsmingel, kindpussar och drömmen om att fastna på bild på någon blogg konkurrerar i intresse med de mycket seriösa politiska frågor som trots allt utgör veckans egentliga fond. Almedalsveckan är helt enkelt, och ingen vill egentligen att den ska vara något annat, lätt.

Inramningen i ett sommarsoligt Visby bidrar naturligtvis till denna lätthet. Mötesformerna också; där den framgångsrike arrangören har förstått att det krävs något extra för att locka till sig den allt kräsnare publiken. Därför bjuds det också på allt från snittar till frukostfrallor i en omfattning som visserligen inte riktigt matchar förväntningarna (den som bara följer veckan via media eller bloggar måste tro att det kastas mat över den hågade besökaren), men som ändå är påtaglig och nej, ingen behöver gå hungrig (eller törstig).

Kärnan i Almedalsveckan är heller inte de hundratals seminarierna, det är inte ens powerluncherna eller minglen. Ännu mindre är det vad som formellt är veckans höjdpunkter, de olika partiledartalen. Kärnan är en kväll på uteserveringen på Donners brunn, där den självutnämnda (unga) politisk eliten tätt hopträngd med journalister och pr-folk dricker drinkar och hivar bärs i den ljumma Gotladsnatten. Eller är kärnan kanske egentligen bilden av denna kväll.

När Almedalsbloggen och Fokus tillsammans fick för sig att kartlägga de nätverk som ”styr Almedalen” var det en på många sätt briljant idé. Briljant, eftersom en jättelik nätverkskarta med hundratals namn är en gjuten snackis och en perfekt giveaway. Och briljant, eftersom den knyter samma två av de ord som är Almedalsveckans essens: makt och nätverk. På denna politikens firmafest är det de gränsöverskridande kontakterna som räknas.

Och det är naturligtvis därför Almedalsveckan också är kontroversiell. Göran Palm skriver i sin vintersaga om högermannen ”Lasse med påken” (som gärna fraterniserade med den tidens radikaler som Hinke Bergegren och Karl Kilblom) att ”… de som lyckas / till vänster eller höger var egalt / lätt fann varann på klassamhällets krön, / där det är glesare än på dess botten” och avrundar med sanningsorden ”Politisk färg är lätt att tona ner / med hjälp av framgång, charm och fyllda fat”.

Jag tillhör nu dem som tycker att man faktiskt måste kunna skilja på sak och person. Och jag tycker dessutom att Almedalsveckan är en rackarns trevlig tillställning – på något sätt oskyldigt folkhemsk i sin fullständiga öppenhet och närmast pittoreska exhibitionism. Folkbildaren i mig blir dessutom nästan lite rörd över de mängder av människor som väljer att tillbringa soliga sommardagar inträngda i seminarielokaler diskuterandes allting från säljakt till hjärtsjukvård till FRA till ungefär allt annat du kan tänka dig istället för att sola och bada eller göra något annat som hör sommaren till.

Men samtidigt är det såklart inte bara så enkelt. De egentliga huvudpersonerna i Palms dikt om ”Lasse med påken” är de torpare som den unge Lars Stendahl (Lasse) hänsynslöst utnyttjade och i praktiken drev från landet. Det är de som luttrat förmodligen inte ens skulle ”höja på ögonbrynen” om de fick kunskap om att deras belackare ”åt Hallandsmiddag med en illröd son till handlaren i Breared”.

Och mitt ibland vimlet på Donners tror jag ändå att det är viktigt att inte glömma bort dessa torpare. Inte glömma bort att politik handlar om mer än spinn och spel och utspel och vem som dricker drinkar med vem. För Almedalsveckan är ett trevligt avbrott i den kommunalhusgrå politikervardagen. Men mer än så kan, och bör, den inte få vara.

Andra som skriver om Almedalsveckan som fenomen är till exempel Peter Gustavsson och Björn Elmbrant.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, almedalsveckan, almedalen, Göran Palm, demokrati, lasse med påken och annat intressant