(Bloggpaus)

Som ni säkert har märkt; aktiviteten på denna blogg har stadigt sjunkit under en tid för att senaste veckorna nå ett definitivt nolläge. Delvis har det haft med ork att göra; det här är trots allt ett hobbyprojekt som jag ägnar mig åt om och när jag har tid och lust. Men de senaste veckorna har jag dessutom av olika skäl varit helt utan tillgång till internet (skriver nu på en lånad dator).

Får se hur länge min utflykt till stenåldern (eller, säg, åtminstone nittiotalet) håller i sig. Det beror också på när den här eländiga sjukdomsperioden som drabbat inte bara mig utan hela familjen är över.

Men det är inte bara dåligt att vara off-line. Istället för bloggande har jag exempelvis hunnit se en ruggig massa film senaste veckorna (den sämsta utan någon som helst tvekan den fruktansvärda pekoralen Curse of the Zodiac, ett lågvattenmärke som får till och med en klassiker i kalkongeneren som Hjärta av sten att framstå som stor filmkonst). Sett en hel del på teve. Ja, jag har till och med hunnit läsa en del mellan hostattackerna. Fyllt på med lite inspiration för framtiden, helt enkelt.

Så bloggen är inte död. Den bara vilar lite. Tror att det var det jag någonstans ville passa på att säga.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggande, personligt, bloggpaus, curse of the zodiac, hjärta av sten

Vad socialdemokrati handlar om

"... därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan."

Det svarade Hjalmar Branting när han i tidningen Stormklockan fick frågan ”varför är du socialdemokrat” (året var 1912). Och frågan är om någon varken senare eller tidigare uttryckt den socialdemokratiska frihetslängtan mer pricksäkert. Ulf Bjereld lyfter upp citatet på sin blogg, och det gör han helt rätt i. I en tid då politik alltför lätt reduceras till spel och/eller teknik finns det all anledning att påminna om de verkliga värden som faktiskt alltjämt utgör politikens kärna.

För övrigt så måste jag helt enkelt uppmana alla som till äventyrs inte redan gör det att omedelbart gå in på den just nu utan tvekan bästa svenska politiska bloggen – Cattis blogg. Ta inlägg som det här, det här eller varför inte det här så förstår du vad jag menar.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, ideologi, frihet, hjalmar branting, cattis ullström och annat intressant

Om skillnaden mellan splittring och mångfald (ett inlägg i vänstersossedebatten)

Det är närmast en känsla av overklighet som väller över en när man följer media idag. Varsel på Volvo, bankkris. Uppsägningar och ränteturbulens. Vi märker alla hur snabbt den relativa trygghet vi trodde vi hade kan rivas ner. Det är - helt enkelt - väldigt mycket som förändras just nu.

Sett i perspektiv till detta känns den lilla diskussion som uppstått på främst ett antal sossebloggar (se till exempel mitt lilla bidrag som var ett svar på detta inlägg) under de senaste dagarna som rätt perifer. Vad diskussionen handlar om är lite svårt att exakt definiera, men vi kan väl säga att den åtminstone centrerar runt de två begreppen "vänster-" respektive "högersossar"; huruvida de överhuvudtaget säger något alls och om det i sådana fall är bra eller dåligt.

Och som sagt - det kan tyckas som en liten skitdiskussion (Tomas Hartman uttrycker på sitt oefterhärmeliga sätt en ståndpunkt något i den riktningen, till exempel). Men samtidigt tycker jag att det är att göra det lite väl lätt för sig.

Min egen personliga åsikt är rätt klar; det är bara bra att det finns personer med olika infallsvinklar även inom ett parti och vill man analysera detta i termer av vänster och höger så måste det väl vara tillåtet att göra så. Ja, lite skulle jag till och med vilja ansluta mig till Stig Björns Ljunggrens syn när han skriver att "[d]et finns lika stort spektrum av åsikter inom arbetarrörelsen som det finns i partisystemet utanför - inklusive Sverigedemokraterna.  Och fan vet om det inte är en intressantare debatt inom rörelsen än utanför. Se bara hur det kokat upp på bloggarna de senaste dagarna kring det här ämnet!"

Eller för att citera en annan röst - från vänster om partiet - som ändå uttrycker gillande om debatten; Charlotte Wiberg på bloggen Kamferdroppar som skriver att "[j]a nu är jag själv inte sosse och ska kanske inte tala om för sossarna hur de ska hantera sina konflikter. Men nog tror jag att öppenhet och lite ideologiska bråk då och då bara är bra för svensk vänster i stort. Bara det att man faktiskt kan tycka olika inom (s) och visa fram det också skulle istället kunna ses som ett styrkebevis och uppmuntras istället för att lock ska läggas på."

Alltså. Både ut ett intellektuellt (Stig Björn) och ur ett organisatoriskt-politiskt (Charlotte) perspektiv finns det anledning att bejaka en öppen ideologisk och sakpolitisk diskussion även inom socialdemokratin. Och gör vi det, då får vi nog också finna oss i att vissa kommer att försöka se mönster och tendenser i hur olika personer positionerar sig, och vi kommer att få finna oss i att vissa även försöker förstå och beskriva sina egna ståndpunkter i relation till någon annans. (Dvs, någon kommer att definiera sig som "vänster" om mainstream, någon annan som "mitt", etc, etc.)

Men. Samtidigt känner jag när jag surfar runt bland debattinläggen och kommentarerna från de senaste dagarna att det också finns anledning att höja ett varningens finger. För det är nämligen en hårfin men avgörande skillnad mellan politisk mångfald och politisk splittring.

Jag var med i ungdomsförbundet SSU när vi kollektivt tog steget över denna gräns och det följaktligen också gick käpprätt åt helvete. Och om krigets första offer är sanningen så är den totala splittringens första offer den politiska diskussionen. Det finns helt enkelt ingen anledning att faktiskt prata med varandra när meningsmotståndaren är utdefinierad på förhand.

Det är också så att de som vinner på splittring aldrig är någon av de stridande parterna, utan den (verkliga) politiska motståndaren. Han kan sitta på bekvämt avstånd, hetsa än den ena än den andra, vänta på att både parter krigat ner varandra och då lugnt och stilla promenera in och göra slarvsylta av de överblivna resterna.

Från min tid i SSU skulle jag också vilja presentera en högst ovetenskaplig teori jag har om hur det kommer sig att en politisk organisation går från mångfald till splittring. Den består av två led: 1) alla tycker alltid att det är den andra sidan som började och 2) detta är alltid fel. Och allt det här leder tillbaka till den diskussion vi i dagarna fört här på nätet.

För alla progressivt sinnade människor här i landet är det största hotet mot jämlikhet och rättvisa och framtidstro en fortsatt moderatstyrd regering även efter valet 2010. Så är det bara, helt enkelt. Och vi får inte låta en intern diskussion dra uppmärksamheten bort från detta. 

Det innebär nu inte att vi inte ska och kan föra en öppenhjärtlig och till och från frän diskussion om hur alternativet till en sådan regering ska se ut. Men vi får inte förvandla oss till nyttiga idioter för högern. Vi får inte ta steget över i splittring.

Ansvaret för det ligger på oss alla. Och förmodligen - om min teori stämmer - är det mer ditt eget fel att det går åt skogen än du själv tror.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, höger, vänster, ideologi och annat intressant

Är det någon skillnad på Jonas Morian och SSU Skåne?

Lite internt sossesnack: Min före detta kollega den genomsympatiske Jimmy Larsson-Hagberg har skrivit ett uppmärksammat inlägg på sin blogg där hans huvudpoäng är att det inte finns någon "vänster" inom socialdemokratin (och inte någon "höger", heller). Och eftersom detta är ett kärt gammalt trätoämne kan jag inte avhålla mig från att avge en liten kommentar i ämnet.

För vid ett första påseende kan ju tesen tyckas en smula märklig. Alla som följer partiet (eller är medlemmar) kan ju notera att det finns en åsiktsmässig bredd inom socialdemokratin. Vi är inte alla partilojala papegojor som tycker samma sak om allt. Personligen tycker jag att detta är bra. Jag tror att en rörelse mår bra av en intern diskussion och jag tror att en intern diskussion också förutsätter att man får tycka olika (och även gör det).

Och om det finns olika åsikter så borde dessa också åtminstone i vissa fall gå att placera på en vänster-högerskala. Nu vet jag att det finns de där ute som tycker att vänster-höger har spelat ut sin roll när man ska förstå modern politik, men jag håller inte med av skäl som är lite för långrandiga för att utveckla här (för den kanske bästa djupanalysen av den frågan, se Norberto Bobbios utmärkta essä "vänster och höger").

Och om det finns politiska åsiktskillnader inom ett parti och om politiska åsikter (åtminstone oftast) nu går att placera på en vänster-högerskala - tja, då borde väl den logiska slutsatsen av detta också vara att vi kan diskutera även hur olika personer positionerar sig inom partiet i termer av "mer vänster" eller "mer höger"? Och då borde det väl också gå att prata om en partivänster och en partihöger? Eller?

Nja, det tycker inte Jimmy Larsson-Hagberg. Om jag läser honom rätt så har han ett antal argument för detta.

Det första är att samma människor kan vara vänster i vissa och höger i andra frågor. Och det innebär ju - tänker jag - att man visserligen skulle kunna prata om partivänster respektive -högerpositioner i enskilda frågor, men inte om en "partivänster" i bestämd form singularis. Och det är ju ett både sympatisk och tänkvärt resonemang. Problemet i Jimmys inlägg är då tyvärr att han inte är riktigt konsekvent i sin argumentation, som jag ska visa senare. Men så här långt kan vi faktiskt hålla med varandra.

Jimmys andra argument (som jag fattar det) är att det i att definiera sig själv som "vänster" också ligger underförstått att man definierar sig själv som "bättre", mer "riktig" socialdemokrat (än alla andra). ""Jag har ... inte, så vitt jag minns, träffat någon socialdemokrat som kallar sig själv högersosse" skriver Jimmy.

Till att börja med kan jag här konstatera att jag och Jimmy har olika erfarenheter. Jag har träffat socialdemokrater som kallat sig själva både "höger"- och (kanske vanligare) "mittensossar", och jag har träffat en hel del som gärna understryker att de inte tillhör "partivänstern". Jag kan till och med vid något tillfälle dra mig till minnes att ha hört någon resonera i termer av att "partivänstern" faktiskt är mindre riktiga socialdemokrater än andra, och inte tvärtom.

Men oavsett detta: visst. Det är tråkigt med folk som inte kan respektera att det finns och får finnas olika åsikter inom ett parti. Problemet med Jimmys text blir då att han så ensidigt lägger skulden för detta på personer som framför en viss typ av kritik mot partiet (nämligen från vänster). Även om det naturligtvis inte är avsikten finns ju alltid risken att just den typen av resonemang cementerar och förstärker spänningar mellan partimedlemmar, istället för tvärtom. "Jaha, du tycker att vi borde höja a-kassan ännu mer, då innebär det alltså att du tycker att jag är en sämre sosse än du".

Och detta blir faktiskt extremt tydligt (och nu kommer jag fram till vad som egentligen är min huvudsakliga kritik mot Jimmys text) när man ser till vad som är utgångspunkten för hans resonemang - nämligen den debattartikel av Carl Tham som publicerades på DN-debatt häromdagen.

"För om man är mer "vänster" är man mer sosse, det vet ju alla. De som gärna identifierar sig som ”vänstersossar” är för övrigt ofta samma individer som gärna pekar på andra sossar och ropar ”HÖGER!” om de hör något politiskt som de inte gillar. Carl Tham är en sådan, vilket han så sent som häromdagen gav uttryck för i en debattartikel" skriver Jimmy nämligen i vad som måste anses vara ett ganska brutalt angrepp på den förre utbildningsministern.

Jag ska nu inte försvara Carl Thams artikel. Men jag har verkligen läst den gång på gång för att försöka förstå vad det är Jimmy menar. Tham kritiserar socialdemokratin utifrån vad jag (och Jimmy, vad jag kan förstå) menar är ett vänsterperspektiv. Visst. Men resten då?

Var pekar Carl Tham finger mot enskilda och säger att någon annan är en sämre sosse? Var skriver han ens att han är en "vänstersosse" till skillnad från några andra (förtappade) "högersossar"? Nej, det finns inget sådant i hela artikeln. Inte en rad. Däremot en hård kritik mot (den europeiska) socialdemokratins politiska praktik under de senaste tio-tjugo åren.

Jag tillhör de som tycker att vi måste kunna ha en - även offentlig - intern socialdemokratisk politisk diskussion om politiska och ideologiska frågor. Utifrån det perspektivet har jag väldigt svårt att se vad som är problemet med Carl Thams artikel. Vill man däremot i sak polemisera med Thams uppfattningar, så är det en helt annan sak. Det kan man naturligtvis göra. Men Jimmys anklagelseakt är ju faktiskt en helt annan än den sakpolitiska eller ens ideologiska. Han hävdar i praktiken att Carl Tham är självgod och pekar finger åt andra. Och beviset för detta är att han kritiserar partiet från vänster!

Därför: jag delar fullt ut vad jag tror är Jimmy Larsson-Hagbergs syfte, nämligen att dra en lans för ett öppet och dynamiskt socialdemokratiskt parti som enas i sina grundläggande värderingar men där det inom de ramarna finns en mångfald av perspektiv och en levande intern debatt. Men jag känner mig väldigt osäker på att den typ av argumentation Jimmy ger uttryck för verkligen leder ditåt.

Finns det inte tvärtom en risk att Jimmy istället för att döda föreställningen om att det finns en höger och en vänster inom partiet istället förstärker densamma? Bara det att "vänstern" definieras som självgoda självförhärligande typer som egentligen inte har några direkta åsikter (mer än att de är bättre än en massa andra), istället för utifrån sakpolitiska och/eller ideologiska ställningstaganden?

Jag tror det. I en tid då vi behöver både hantera stora och viktiga framtidsfrågor på ett omsorgsfullt (inte minst mot varandra) sätt och mobilisera mot en borgerlighet som på intet vis kan anses uträknad är det lite synd. Tycker jag.

Och för att slutligen svara på min egna rubrik: ja, det är skillnad på Jonas Morian och SSU Skåne. Vilket inte gör någon av parterna till en definitionsmässigt "bättre" eller "sämre" sosse. Eller att den karikerade bild av vad de tycker i olika frågor som någon kanske har skulle behöva vara det minsta sann (och jag har haft med bägge att göra, så jag vet vad jag talar om på den punkten).

Fler skriver för övrigt om detta. Tex Jonas Morian, Johan Ingerö, Fredrik Jansson och Erik Laakso. För att nämna några. Ett ps i det sammanhanget är att det även pågår en parallell debatt om Jonas Morians senaste anställning som jag inte ämnar kommentera då jag har väldigt svårt att ens förstå ett resonemang om att enskilda partimedlemmar med ideella förtroendeuppdrag och en privat blogg på något sätt skulle vara förhindrande från att jobba för ett visst företag.

Uppdatering: Även Reza Javid skriver i frågan, och Eva Lena Jansson berör i en tänkvärd textk ämnet. 

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, jonas morian, höger, vänster, ideologi, jimmy larsson-hagberg och annat intressat