För vid ett första påseende kan ju tesen tyckas en smula märklig. Alla som följer partiet (eller är medlemmar) kan ju notera att det finns en åsiktsmässig bredd inom socialdemokratin. Vi är inte alla partilojala papegojor som tycker samma sak om allt. Personligen tycker jag att detta är bra. Jag tror att en rörelse mår bra av en intern diskussion och jag tror att en intern diskussion också förutsätter att man får tycka olika (och även gör det).
Och om det finns olika åsikter så borde dessa också åtminstone i vissa fall gå att placera på en vänster-högerskala. Nu vet jag att det finns de där ute som tycker att vänster-höger har spelat ut sin roll när man ska förstå modern politik, men jag håller inte med av skäl som är lite för långrandiga för att utveckla här (för den kanske bästa djupanalysen av den frågan, se Norberto Bobbios utmärkta essä "vänster och höger").
Och om det finns politiska åsiktskillnader inom ett parti och om politiska åsikter (åtminstone oftast) nu går att placera på en vänster-högerskala - tja, då borde väl den logiska slutsatsen av detta också vara att vi kan diskutera även hur olika personer positionerar sig inom partiet i termer av "mer vänster" eller "mer höger"? Och då borde det väl också gå att prata om en partivänster och en partihöger? Eller?
Nja, det tycker inte Jimmy Larsson-Hagberg. Om jag läser honom rätt så har han ett antal argument för detta.
Det första är att samma människor kan vara vänster i vissa och höger i andra frågor. Och det innebär ju - tänker jag - att man visserligen skulle kunna prata om partivänster respektive -högerpositioner i enskilda frågor, men inte om en "partivänster" i bestämd form singularis. Och det är ju ett både sympatisk och tänkvärt resonemang. Problemet i Jimmys inlägg är då tyvärr att han inte är riktigt konsekvent i sin argumentation, som jag ska visa senare. Men så här långt kan vi faktiskt hålla med varandra.
Jimmys andra argument (som jag fattar det) är att det i att definiera sig själv som "vänster" också ligger underförstått att man definierar sig själv som "bättre", mer "riktig" socialdemokrat (än alla andra). ""Jag har ... inte, så vitt jag minns, träffat någon socialdemokrat som kallar sig själv högersosse" skriver Jimmy.
Till att börja med kan jag här konstatera att jag och Jimmy har olika erfarenheter. Jag har träffat socialdemokrater som kallat sig själva både "höger"- och (kanske vanligare) "mittensossar", och jag har träffat en hel del som gärna understryker att de inte tillhör "partivänstern". Jag kan till och med vid något tillfälle dra mig till minnes att ha hört någon resonera i termer av att "partivänstern" faktiskt är mindre riktiga socialdemokrater än andra, och inte tvärtom.
Men oavsett detta: visst. Det är tråkigt med folk som inte kan respektera att det finns och får finnas olika åsikter inom ett parti. Problemet med Jimmys text blir då att han så ensidigt lägger skulden för detta på personer som framför en viss typ av kritik mot partiet (nämligen från vänster). Även om det naturligtvis inte är avsikten finns ju alltid risken att just den typen av resonemang cementerar och förstärker spänningar mellan partimedlemmar, istället för tvärtom. "Jaha, du tycker att vi borde höja a-kassan ännu mer, då innebär det alltså att du tycker att jag är en sämre sosse än du".
Och detta blir faktiskt extremt tydligt (och nu kommer jag fram till vad som egentligen är min huvudsakliga kritik mot Jimmys text) när man ser till vad som är utgångspunkten för hans resonemang - nämligen den debattartikel av Carl Tham som publicerades på DN-debatt häromdagen.
"För om man är mer "vänster" är man mer sosse, det vet ju alla. De som gärna identifierar sig som ”vänstersossar” är för övrigt ofta samma individer som gärna pekar på andra sossar och ropar ”HÖGER!” om de hör något politiskt som de inte gillar. Carl Tham är en sådan, vilket han så sent som häromdagen gav uttryck för i en debattartikel" skriver Jimmy nämligen i vad som måste anses vara ett ganska brutalt angrepp på den förre utbildningsministern.
Jag ska nu inte försvara Carl Thams artikel. Men jag har verkligen läst den gång på gång för att försöka förstå vad det är Jimmy menar. Tham kritiserar socialdemokratin utifrån vad jag (och Jimmy, vad jag kan förstå) menar är ett vänsterperspektiv. Visst. Men resten då?
Var pekar Carl Tham finger mot enskilda och säger att någon annan är en sämre sosse? Var skriver han ens att han är en "vänstersosse" till skillnad från några andra (förtappade) "högersossar"? Nej, det finns inget sådant i hela artikeln. Inte en rad. Däremot en hård kritik mot (den europeiska) socialdemokratins politiska praktik under de senaste tio-tjugo åren.
Jag tillhör de som tycker att vi måste kunna ha en - även offentlig - intern socialdemokratisk politisk diskussion om politiska och ideologiska frågor. Utifrån det perspektivet har jag väldigt svårt att se vad som är problemet med Carl Thams artikel. Vill man däremot i sak polemisera med Thams uppfattningar, så är det en helt annan sak. Det kan man naturligtvis göra. Men Jimmys anklagelseakt är ju faktiskt en helt annan än den sakpolitiska eller ens ideologiska. Han hävdar i praktiken att Carl Tham är självgod och pekar finger åt andra. Och beviset för detta är att han kritiserar partiet från vänster!
Därför: jag delar fullt ut vad jag tror är Jimmy Larsson-Hagbergs syfte, nämligen att dra en lans för ett öppet och dynamiskt socialdemokratiskt parti som enas i sina grundläggande värderingar men där det inom de ramarna finns en mångfald av perspektiv och en levande intern debatt. Men jag känner mig väldigt osäker på att den typ av argumentation Jimmy ger uttryck för verkligen leder ditåt.
Finns det inte tvärtom en risk att Jimmy istället för att döda föreställningen om att det finns en höger och en vänster inom partiet istället förstärker densamma? Bara det att "vänstern" definieras som självgoda självförhärligande typer som egentligen inte har några direkta åsikter (mer än att de är bättre än en massa andra), istället för utifrån sakpolitiska och/eller ideologiska ställningstaganden?
Jag tror det. I en tid då vi behöver både hantera stora och viktiga framtidsfrågor på ett omsorgsfullt (inte minst mot varandra) sätt och mobilisera mot en borgerlighet som på intet vis kan anses uträknad är det lite synd. Tycker jag.
Och för att slutligen svara på min egna rubrik: ja, det är skillnad på Jonas Morian och SSU Skåne. Vilket inte gör någon av parterna till en definitionsmässigt "bättre" eller "sämre" sosse. Eller att den karikerade bild av vad de tycker i olika frågor som någon kanske har skulle behöva vara det minsta sann (och jag har haft med bägge att göra, så jag vet vad jag talar om på den punkten).
Fler skriver för övrigt om detta. Tex Jonas Morian, Johan Ingerö, Fredrik Jansson och Erik Laakso. För att nämna några. Ett ps i det sammanhanget är att det även pågår en parallell debatt om Jonas Morians senaste anställning som jag inte ämnar kommentera då jag har väldigt svårt att ens förstå ett resonemang om att enskilda partimedlemmar med ideella förtroendeuppdrag och en privat blogg på något sätt skulle vara förhindrande från att jobba för ett visst företag.
Uppdatering: Även Reza Javid skriver i frågan, och Eva Lena Jansson berör i en tänkvärd textk ämnet.
14 kommentarer:
Som du såg kunde inte heller jag låta bli att tycka lite på vännen bimpas blogg. Men du fångar det bättre här. Känns nästan lite skumt.
Hela höger-vänster debatten återväcker ju något (en tid) som jag fortfarande är förbannad över.
Mest reagerade jag nog på tidingingen Fokus som nyligen omnämnde Lussi som högerns man i vänstern.
Well well. Död är ju tydligen inte frågan *S*
Bra inlägg. Klargör på ett tydligt sätt förhållandet.
Hej, jag är inte sosse (så mitt inlägg är förstås lite partiskt) men...
Du utgår, som jag förstått det, i från att det är bra att det finns större åsiktsklyftor i ett förbund, men att man måste respektera att man har olika åsikter om saker och ting.
Jag håller faktiskt inte med. Självklart ska det finnas utrymme inom ett förbund för olika åsikter och för diskussion, men det finns en gräns för hur stora klyftor som är rimliga.
Jag tror aldrig att socialistiska sossar och socialliberala sossar kan existera i harmoni under någon längre tid, det är för mycket som skiljer dem åt. De som står till höger inom partiet har ju egentligen närmare till Reinfeldt än till Ohly, eller har jag fel?
Särskilt frustreradnde är det ju förstås för vänstern (varför de kanske är mer "på" i sin kritik mot andra) då de mig veterligen aldrig (rätta mig om jag har fel) fått något inflytande över partiet och den förda politiken; är det några beslut som fattats av SAP under de senaste 20 åren som sossevänstern varit tillfreds med?
Och ändå är väl inte sossevänstern en mindre företeelse? Nu vet jag inte hur det ser ut i SSU i stort (de SSU:are jag sammarbetat med är förstås vänstersossar då jag tillhör ett vänsterförbund), men bland sosseväljare på de ställen jag jobbat o.s.v. så har jag aldrig stött på någon som tyckt att sossarna står för långt åt vänster, däremot många som anser att de drivit för långt åt höger.
Så för mig har det alltså alltid känts som om majoriteten av sossarna förespråkar en ganska redig vänstervridning medan den faktiska politiken gått åt motsatt håll (trots att moderaterna gått kraftigt åt höger de senaste 30 åren så står socialdemokratin närmare dem än någonsin). Du kanske har en helt annan bild av saken, men om det ligger något i det jag skriver så är det väl ändå ett enormt problem?
Hej Alex. Ja, jag tycker att det är bra med bredd men självklart finns det gränser. Och säkert finns det en och annan som under kortare eller längre tid kallat sig sosse men som "egentligen" varit något annat. Min erfarenhet är att de flesta sådana brukar lämna partiet, förr eller senare. Och de skillnader som åtminstone jag tycker mig se idag tycker jag är bra, eftersom de skapar en politisk dynamik (däremot hanteras de inte alltid bra vilket exemeplvis SSU:s 00-tal, men det är en annan femma.)
Och jag tror att det finns massor som gjorts av socialdemokratiska regeringar under de senste tjugo åren som även en "vänstersosse" kan vara nöjd med. Bekämpandet av arbetslösheten efter nittiotalskrisen, utbyggnaden av förskolan under 80-talet, högskolans expansion under den förra regeringsperioden, stora delar av den klimatpolitiska förnyelse som trots allt skedde (för all del rätt mycket i det tysta) under de sista åren med Persson, ja, jag kan fortsätta länge.
Dessutom är det ju naturligtvis så att det verkligen inte finns något bättre alternativ än socialdemokratin om du är till vänster och vill se verklig samhällsförändring.
Sedan menar jag att bilden av att (s) idag ligger särskilt nära (m) är en del av en borgerlig opinionsbildning som syftar till att demoralisera arbetarrörelsen. Slik argumentation finns det alltså all anledning att passa sig för. Särskilt om man har hjärtat till vänster.
Alex,
"Jag tror aldrig att socialistiska sossar och socialliberala sossar kan existera i harmoni under någon längre tid, det är för mycket som skiljer dem åt."
Men de HAR ju de facto samexisterat i harmoni sedan 1980 när SAP började ta till sig socialliberalismen. Delvis har det säkert berott på att partiet haft makten, vilket skapar enad front utåt. Men inom denna tidsram finns ju även sju år i opposition, vilket partiet uppenbarligen överlevde.
På samma sätt som libertarianer, socialliberaler, värdekonservativa och andra har samsats inom de borgerliga partierna så kan olika falanger samexistera inom socialdemokratin. Herregud, både Stig-Björn Ljunggren och Göran Greider är ju medlemmar......
En likhet mellan Jonas Morian och SSU-Skåne är att de har ungefär lika mycket inflytande över partiets politik...
Och att den politiska debatten nog skulle vara tråkigare utan dem.
Johan I: jag skulle nog vilja datera socialdemokratins "socialliberala" historia till något tidigare än 1980. Frågan är om det inte alltid (åtminstone från 30-talet och framåt) har funnits ett starkt socialliberalt drag i socialdemokratin. Som har samsats med andra perspektiv och utgångspunkter. Och fortsätter göra så alltjämt.
Anonym: I sanning...
Johan, du missuppfattar mig på några punkter. Jag tar på mig det, jag skrev säkert otydligt.
För det första så har jag inte alls haft Calle Tham som utgångspunkt för min argumentation, så där har du tokfel. Jag läste hans artikel i DN i en paus från skrivandet av det lååånga blogginlägget, och därför kom det med som ett mellanspel. Det är lite tråkigt att du hänger upp dig så mycket på Ol`Calle, för det var liksom mer en hastigt ihoprafsad illustration än något annat. Men jag tar som sagt på mig det. Bad Bimpa.
För det andra så lägger jag fan inte skulden på den "vänster" jag menar inte existerar som homogen grupp inom (s). Men då det är etiketteringen av sig själva som individer, med den fejkade grupptillhörigheten som följd, som jag vänder mig emot så måste jag också få rikta det jag skriver mot de personer som har gjort just detta. Och jag har aldrig hört någon kalla sig själv för högersosse. Däremot en hel del som kallat sig för vänstersossar. I flera fall, men långt i från alla tack och lov, med uppenbart syfte att framstå som rödare, bättre och mer rättrogna mot "sanningen". Jag kan bara utgå från min erfarenhet, och de jag mött. Om du har andra erfarenheter och andra möten att referera till är det bara att gratulera. Typ.
Om vi hade snackat name-calling och glåpord i allmänhet hade det varit andra bullar. Jag fick snabbt lära mig i SSU att t ex du var tokvänster. Och att Niklas Nordström i stort sett var moderat. Och att Lena Hallengren var en häxa. Och att Luciano åt barn. Och att Ingela Wewertz var liberal. Liksom Björn Sundin. Och att jag själv var höger och antifacklig. (sic)
Men det är en helt annan story.
Dessutom, och nu är sista gången jag skriver detta, så handlar det inte alls om att jag är motståndare till folk tycker olika eller kritiserar partiet, som du är inne på. Tvärtom! Kan du inte hjälpa mig att slippa det spåret, för jag börjar bli trött på att bli anklagad för att vara nåt slags locket-på-are när jag brinner för motsatsen.
Pls?
Hej Jimmy. Jag är glad över dina förtydliganden. Jag vill också understryka vad jag skrev i mitt inlägg:
"... jag delar fullt ut vad jag tror är Jimmy Larsson-Hagbergs syfte, nämligen att dra en lans för ett öppet och dynamiskt socialdemokratiskt parti som enas i sina grundläggande värderingar men där det inom de ramarna finns en mångfald av perspektiv och en levande intern debatt. Men jag känner mig väldigt osäker på att den typ av argumentation Jimmy ger uttryck för verkligen leder ditåt."
Kanske beror detta på den otydlighet du själv skriver om. Gott så, i sådana fall. Det viktiga nu är att vi alla förmår visa att man får vara både "till vänster" och "till höger" inom vårt parti, utan att det ska resultetera i att man utsätts för personangrepp och fördomsfulla stämplingar. (Och jag tror ärligt talat inte att det ska vara något större problem, stämningensläget är ju ett helt annat idag än det var för exempelvis några år sedan i SSU.)
Jag vill gärna tro dig, och det är också det jag vill uppnå. Men efter de rätt knepiga motargument jag fått den här veckan så är jag inte lika optimistisk. Viljan att sortera sig själv och andra är mycket starkare än jag trodde, på gränsen till etiketteringsprotektionism... Trist.
Fast jag tror inte problemet är "viljan att sortera sig själv" som sådan. Om vi tillåter olika åsikter så kommer vi nog att få leva med att folk också positionerar sig olika. Och det behöver inte ens vara en nackdel, så länge man också visar resepekt och är beredd att föra ett öppet samtal även med de som har lite andra perspektiv. Och så länge vi håller benhärt fast vid det som förenar - såklart (se mitt inlägg ovan i den frågan).
Men att det finns "olika typer" av sossar tycker jag inte är problematiskt, det tycker jag faktiskt egentligen är en fördel och en styrka.
Två reflektioner:
1 Carl Tham har varit folkpartist och försöker på gamla dar att vara tok-sosse til lvänster. Märkligt i mina ögon, men det finns som sagt folk till allt.
2. Själva poängen med att vara medlem i ett parti är att påverka det i någon riktning. Den dag Sossarna tycker lika som mig i alla avseenden, så ska jag gå, för då är uppdraget slutfört!
Appropå "nya bergérusbloggen 3.0" och reflektionen om Thams folkpartistiska förflutna så kan jag nämna att jag var på ett halvofficiellt seminarium som bland annat han ordnade för några år sedan. Där berättade han en historia om att han i samband med revisionen av partiprogrammet (jag tror det var 1990, kanske 2001) visade det program han skrivit för Folkpartiet i början av 1970-talet för Ingvar Carlsson och föreslagit (halvt på skämt) att man skulle anta det som nytt socialdemokratiskt program. Carlsson lär ha svarat att ett så (vänster)radikalt program kunde man inte anta. Om det är en helt sann historia vet jag dock inte.
Skicka en kommentar