För ett år sedan satt jag vaken sent på natten efter en styrelsekonferens med SL:s styrelse och funderade på kapitalismen. Nej - kapitalism och demokrati ÄR inte samma sak, skrev jag då. Det här är en tankegång jag har återvänt till rätt ofta här på bloggen. Om jag ska vara lite självkritisk kanske ofta mer välformulerat än i det här inlägget. Men ändå. Tycker inte att jag är helt ute och cyklar.
För två år sedan hade jag precis dammsugit. Dessutom var jag inne i en riktig Lena Philipsson-fas. Lena Ph gör dammsugningen till ett nöje kallade jag det inlägget. Det är väl mest en lite skämtsam blinkning men det finns nog också (tror jag) en allvarlig underton som handlar om skillnaden mellan traditionellt "manliga" och traditionellt "kvinnliga" arbetsuppgifter. Även om man nog inte ska läsa in för mycket...
För tre år sedan blev det riktigt trevligt. Då skrev jag nämligen ingenting alls. Orsaken till det var att jag var utflugen på bröllopsresa. Nygift överger bloggosfären för kärleken skrev jag några dagar tidigare. Och det var precis vad jag hade gjort också. Även om jag precis som jag också sa faktiskt kom tillbaka.
Tycker att detta var en rätt kul liten övning. Vad gjorde du på bloggen för ett, två eller tre år sedan?
PS: Jag valde att utgå från Mumaris "minnesdag" som ju var igår. Mest för att det faktiskt blev roligare så. Eller. Bara för att det blev roligare så faktiskt. Hoppas ni har överseende med den saken. Det känns helt enkelt inte som om bara en hyllning till PM Nilsson var så mycket att ståta med. DS
Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, nostalgi, för ett år sedan, kapitalism, städning, Lena Ph, demokrati och annat intressant
Om vi utgår från att alla medborgare i detta rika land tillhör, att alla människor i Sverige tillhör en gemenskap som tävlar med alla andra gemenskaper om att vara bäst i hela världen på demokrati. Om vi verkligen menade något med att "alla ska med", borde det då inte vara en rätt het sak att få ner hemlöshetsantalet till noll ganska omgående?
SvaraRaderaVarför för inte de som anser sig representera vår allas demokrati bättre än alla oss andra inte upp frågan på regeringsnivå, istället för att låta förvirrade stadsdelar bolla livsöden mellan sig. Istället för att låta pressade landsting och kommuner slänga hemlösa mellan sig som kastbollar. Istället för att låta frivilliga och socialproffs göra upp märkliga avtal mellan sig och över utsatta människors huvuden i "demokratisk" anda.
Dessa avtal kvarhåller människor i livslångt utanförskap. Det är avtal som aldrig, aldrig, aldrig leder till att hemlösheten i grunden löses. Är detta verkligen vad de folkvalda menar med att vara bäst i världen på demokrati? Varför följer vi då inte det som står i lagen?
Om vi följde det som står inskrivet i regeringsformen och om vi verkligen ville leva upp till allas våra mänskliga rättigheter vi skrivit under på, så skulle hemlösheten vara över i morgon. Om vi la våra egenintressen som politiker och tjänstemän, som karriärister och som löneslavar en aning åt sidan, bara en aning och delade med oss av hemligheten, av oåtkomligheten, av det som vissa ser som den självklara rättigheten när det gäller dem själva.
Då skulle vi inte behöva snyfta oss fria när vi passerar stadsmissionens eller situation Stockholms snuskigt påkostade reklamkampanjer i tunnelbanan – snyfta eller fnysa oss fria. Jag tror att den allmänna oviljan att verkligen ta ställning för det som ligger i ordet demokrati på sikt kan vara minst lika farlig som att låta en före detta hemlös bo i just "mitt" rena, ordnade kvarter . Eller att låta en före detta knarkare bo i ett just "mitt trygga område".
Vad blir det kvar av vår stolthet och vår förmåga att värna om varandra när vi inte längre står för något? När vi låter oss skrämmas av kickproducerande snusk-journalister som skriver om precis vad som helst för att få sälja lösnummer.
Vad som helst utom om det som verkligen betyder något. Journalister skyller på läsarna, läsarna skyller på myndigheterna, myndigheterna skyller på bristande anslag och på pengar. Pengar förvandlar sig ständigt, söker nya former. Former som hetsar och lockar oss. Vi fyller det offentliga rummet med enorma nakna tjejer utan att någon reagerar. Detta är helt okej i "demokratins" namn men om hemlös tigger på tunnelbanan ryggar vi indignerat tillbaka.
Har vi tappat kontakten med vår värdighet? Borde inte värdigheten ligga i att vi bryr oss om att alla har rätt till den – värdigheten alltså. Denna värdighet vilar på att vi upplever oss ha samma grundläggande rättigheter som de vi delar vår tillvaro med. Det som jag ser som en rättighet för mig själv måste vara en rättighet för dig också? Inte bara en möjlighet om du anpassar dig till det sätt på vilket jag missbrukar bonusjaktens spelregler. Den jakt som jag bedriver för att uppnå andra värden. Värden som ligger på en högre nivå. Värden som svävar en bra bit över det som vi kommit överens om i detta land utifrån FN deklarationen.
Fastighetsspekulanter gör sig feta vinster utan att vi medborgare reagerar. Hyror trissas upp och priserna tävlar med demokratin om utrymmet. Det är inte dessa värden som ligger till grund för det gemensamma. Det handlar i grunden inte om du ska ha en Mercedes i stället för en Folkvagn. Eller en dyr märkeströja istället för en lite billigare. Grunden handlar om att ha ett tryggt hem och att ha mat för dagen. Allt annat är bonus! Det är dessa "bonusar" som vi ska hänföra till möjligheter. Inte det grundläggande som bostad och mat.
Idag pratar vi om höga löner som om det vore rättigheter. För väldigt många människor i Sverige har denna syn på möjligheter också blivit till rättigheter.
I alla fall i deras egna huvuden. Detta har i sin tur har lett till att det för väldigt många andra har blivit så att de grundläggande rättigheterna som står inskrivna i vår grundlag i stället har förvandlats till en möjlighet.
Om jag nu vänder mig till dig som medborgare och frågar: Tycker du att dina bonusar skall komma till dig på bekostnad av en annan människas rättighet så ryggar du antagligen tillbaka. Du kanske känner dig förolämpad. Du tycker kanske inte att jag har rätt att anklaga dig. Därför ber jag dig istället att begrunda denna lek med ord som "demokrati och rättighet".
Annars kan du kanske se det som en möjlig skyldighet.
Samhället är nog mycket skörare än vad vi tror. Det vet vi som någon gång som trillat utanför!
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Tfn: 0736-76 42 86