En sak som gör att jag irriterar mig på högern

Det finns mycket jag tycker illa om med den politiska högern. Politiska saker, uppfattningar om hur samhället ska utvecklas. Och så finns det sådant som är mer irriterande. En är den där självgodheten. Varje gång jag stöter på en person som hävdar att man måste vara höger för att förstå värdet i det egna ansvaret, hårt arbete, moral, att kunna skilja på gott och ont etc blir jag inte arg utan egentligen mer uppretad.

Värst är det såklart i den amerikanska debatten där de konservativa gjort till nationalsport att utmåla vänstern som en familjehatande barnadödande amerikahatande överklasselit. I Sverige är det i regel lugnare. Här är det mer att sossarna är ett korrupt maktparti som är ansvarigt för allt som är, har varit eller kommer att gå fel. Vilket på något paradoxalt sätt är lättare att leva med än föreställningen att man som vänstersinnad värderingsmässigt inte längre tillhör mänskligheten.

Men det finns undantag. Jag tänker ofta på detta när jag läser Dick Erixons blogg. Senast gör han exempelvis en stor poäng av att Barack Obama pratar om dygder. Vilket är irriterande på två sätt. Dels för att det visar vilket dålig förförståelse han har om Barack Obama som politisk figur. Dels för att det bygger på den där i grunden genomarroganta föreställningen att man måste vara politiskt neokonservativ för att ha uppfattningar om hur vi människor bör bete oss mot oss själva och varandra.

Ännu värre är såklart Göran Skytte. Ett bisarrt exempel var när han häromsisten försökte utmåla sig själv som någon typ av konservativ medelklassrebell eftersom han tyckte att det var ok att aktivt söka jobb när man blev arbetslös (!). Men Skytte är också intressant på ett annat sätt än som toklustig illustration. Han skrev exempelvis för något halvår sedan en krönika om "den personliga ondskan" vars poäng var att alla försök att förklara eller förstå ondskan (och då särskilt utifrån någon typ av vetenskaplig ansats) är liktydiga med att förneka att ondska finns vilket, underförstått, leder till att man inte med full kraft kan bekämpa den.

I dessa dagar av mellanösternkonflikt tror jag de flesta förstår att den typ av svart-vit världsbild som Göran Skytte alltså förespråkar inte är den bästa grogrunden för att bekämpa ondska (om vi med ondska exempelvis menar saker som dödar oskyldiga barn inför sina skräckslagna föräldrar). Men ändå kan han inte bara fortsätta att torgföra den, utan dessutom hävda att den placerar honom på en högre moralisk höjd än personer som försöker ha ett mer intellektuellt förhållningssätt till frågan om hur världen kan bli en bättre plats att leva på.

Jag skulle kunna fortsätta länge. Den där häxbrygden av antiintellektuell självgodhet kokar tyvärr i alltför många grytor. Och som sagt. Den gör mig egentligen inte arg. Utan mer irriterad. Lack, uppretad. Kanske en smula frustrerad. Lite i samma kategori som människor som tror att det gör dem till politiskt modiga när de utmanar "det politiskt korrekta" (vilket i regel brukar innebära att man "vågar" sparka neråt istället för uppåt).

För övrigt, på ett helt annat tema. Är det inte löjligt roligt att försvarsminister (tror jag att han är) Sten Tolgfors på sin blogg den 19 januari gör en stor poäng av att oppositionen har fler politiker som uttalar sig i försvarsfrågan och den 20 januari (alltså dagen efter) måste ägna ett långt blogginlägg åt att understryka att "alliansen har samma budget" eftersom folkpartiledaren Jan Björklund gått ut och krävt en helt ny försvarspolitik? Även en tomhylsa kan kasta sten i glashus, verkar det onekligen som.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, värderingar, högern, konservatism, dick erixon, göran skytte, moral, ondska, självgodhet och annat intressant