Ett fascinerade levnadsöde och en inspirerande kärlek till politiken

Har tillbringat lediga stunder under den senaste tiden med att ta mig igenom Arthur M. Schlesinger Jrs journalanteckningar, posthumt sammanställda och sammanfattade av sönerna Andrew och Stephen för några år sedan. På lite över 800 sidor tar anteckningarna med oss från Schlesingers första kontakter med Kennedys på femtiotalets början fram till och med Al Gores valnederlag mot George W Bush år 2000. Och man behöver inte vara fanatiskt intresserad av amerikansk politik för att tycka att det här är fullkomligt fantastiskt intressant läsning.

Schlesinger (AS) var alltså historiker, journalist och vid flera tidpunkter aktivt knuten till olika politiska funktioner och personer inom det demokratiska partiet, inte minst som talskrivare. Han tillhörde vad han själv benämner som det demokraternas liberala falang, dvs någon form av partivänster, och var intimt sammankopplad med Kennedyklanen.

Dels är journalerna naturligtvis en snabbkurs i samtidshistoria, både vad gäller händelser (från grisbukten över Vietnamkriget och rakt in vår tids Irak) och personer (personindexet längst bak är 33 sidor – och det är jätteliten text). Men framförallt läser jag dem som en 858 sidor lång kärleksförklaring till politiken som sådan - den bästa åskådarsporten, som Schlesinger själv vid ett flertal tillfällen skriver (och en inte helt dålig deltagarsport heller som han vid något tillfälle tillfogar.)

Han är förvisso inte okritisk. Hans beskrivningar av personer han inte gillar är fullkomligt förödande (värst råkar Jimmy Carter, Lyndon B Johnson och inte minst Richard Nixon ut. Den sistnämnde blir AS till sitt stora förtret dessutom granne med i det privata, något som resulterar i ett antal fantastiskt bittra noteringar). Men det uppvägs av de personer har verkligen respekterar (som Kennedys, Bob McNamara) och de där han pendlar mellan olika inställningar (Bill Clinton, kanske Henry Kissinger). Och framförallt är journalerna uttryck av en kärlek till politiken som sådan.

Det handlar dels om formerna. Det processas talmanus och hålls föreläsningar. Och än mer, det dricks inhemula mängder martinis, festas med både intellektuella och skådespelare, dryftas lärda och kvicka ting på både långluncher och eftermiddagsbjudningar. I en tidig anteckning uttrycker AS sin entusiasm över att sitta sent på hotellrum och snacka politik (över en grogg, får man tänka) med journalister och politiker, och den entusiasmen lyser igenom.

Men på ett djupare plan handlar det – som jag läser honom – om en kärlek till politiken som någon typ av genuint intellektuell verksamhet. Inte så att han är naiv. Han förklarar tidigt att Kennedy är en överlägsen presidentkandidat jämfört med AS gamle chef Adlai Stevenson eftersom JFK är en mer hårdkokt resultatpolitiker jämfört med Stevensons mer resonerande stil. Men han upphör aldrig med att kräva, förvänta sig och själv stå för någon sorts nyfikenhet och en ärlig vilja att verkligen förstå skeenden och processer.

Sedan kan man bara inte låta bli att förföras av en man som kommenterar det faktum att han vid över 80 års ålder återigen hamnat mitt i den politiska korselden efter att ha försvarat Bill Clinton i Monica Lewinsky-affären med ”I have not enjoyed such a fusillade for a third of a century. It makes me feel young again.”

Hursom. En inspirerande läsning. Och jag frågar mig lite varför aldrig jag springer på Marilyn Monroe på några partifester…

Läs även andra bloggares åsikter om politik, litteratur, böcker, politisk litteratur, arthur m schlesinger, usa, amerikansk politik och annat intressant