Sista (?) slutrepliken i frågan om det blåbruna regeringsunderlaget – varför Johan Ingerö har fel

Under den senaste tiden har debatten om vilket som egentligen är det borgerliga regeringsunderlaget rasat på webben. Jag och flera med mig har krävt tydliga besked från den nuvarande regeringen. Vi har tyckt att även borgerligheten precis som oppositionen har gjort ska slå fast att de inte är beredda att regera vidare med stöd av Sverigedemokraterna om de förlorar riksdagsmajoriteten efter valet 2010. En av de som har argumenterat emot att borgerligheten borde avge ett sådant besked är Johan Ingerö. Jag ska i denna sista del av min slutreplik försöka svara på hans argument (och då är det främst det här och det här inlägget jag syftar på).

Johan Ingerös huvudpoänger är som jag förstår det två saker. Till att börja med att den nuvarande regeringen genom att kasta bort sd-kortet skulle ge socialdemokratin ett stort politisk-taktiskt övertag. Och för det andra att det egentliga problemet inte är Sverigedemokraterna, utan den folkliga opinion de rider på och framförallt de etablerade partiernas vilja att anpassa sig till denna opinion.

När det gäller det första argumentet kan jag bara konstatera att då skulle men lika gärna kunna säga att det var korkat av den nuvarande s-ledningen att ”ge bort” sd-kortet till borgerligheten. Samtidigt tror jag att alla förstår vilken politisk, moralisk och ideologisk omöjlighet det hade varit för socialdemokratin att försöka få stöd av Sverigedemokraterna. Det enda den här diskussionen handlar om är ju faktiskt att borgerligheten ska ta samma politiskt-moraliskt-ideologiska ansvar.

Även när det gäller den andra huvudpoängen har vi delvis olika uppfattningar. Jag håller med om att hela frågan är mycket större än att den kan reduceras till bara ett litet ytterlighetsparti. Men jag tycker samtidigt att Sverigedemokraterna är ett problem i sig. Jag ser dem som en politisk aktör med förmåga att driva och faktiskt även förändra opinionen och tycker därför att både politiskt inflytande och politisk legitimitet åt ett sådant parti är allvarliga problem. Till och med mycket allvarliga problem.

Det här verkar inte Johan Ingerö se. Trots att det inte kan vara särskilt svårt att bara gå till Danmark och analysera den politiska utvecklingen där med Dansk Folkeparti som en drivande kraft argumenterar Ingerö som om Sverige redan hade infört en så restriktiv och inhuman integrations- och migrationspolitik som vore möjligt. Och jag menar å min sida att du bara behöver titta ut över Europa för att se hur lätt det kan bli värre.

Utifrån sina utgångspunkter resonerar Ingerö vidare att jag (och andra som debatterar samma sak) borde lägga mer tid på att påverka våra egna partier än att jaga regeringen. Han argumenterar också för att en av de viktigaste uppgifterna är att förändra den folkliga opinionen runt migrationsfrågorna.

Och det är klart – bägge dessa arbetsuppgifter är angelägna. Svensk flyktingpolitik är visserligen betydligt mer sympatisk än säg den danska eller finska men det är naturligtvis ingen ursäkt. Vi borde vara mycket bättre (dessutom går det åt fel håll, se tex förändringarna runt regelverken för anhöriginvandring nyligen). Det är också förmodligen en alldeles riktig analys att jag har större förutsättningar att påverka mitt eget parti än jag har att påverka något annat parti. Liksom att det finns anledning att diskutera/folkbilda/konfrontera runt en hel del av de uppfattningar som finns där ute när det gäller så kallad mångkultur och invandring.

Men återigen. Inget av detta står i motsatsställning till att också med kraft motverka att organiserade främlingsfientliga politiska krafter får vare sig legitimitet eller reell politisk makt. Och det är faktiskt exakt vad det här handlar om. När Johan Ingerö skriver att ”Det är inte, som Sjölander tycks tro, partierna som ’ger Sd politiskt inflytande’ - utan väljarna”, så har han missat vad som är utgångspunkten för hela denna diskussion. Att det jag vill hindra är just att partier ger främlingsfientliga politiska krafter makt eller inflytande (direkt eller indirekt) bortom det rena väljarstödet.

För detta som är den egentliga pudelns kärna ägnar Johan Ingerö förvånansvärt lite utrymme åt i sina i övrigt tämligen omfångsrika postningar. Alla sådana resonemang viftas istället i stort sett bort.

Jag betonade i mitt tidigare inlägg dessutom att problemet med Sverigedemokraterna som parti ju inte enbart begränsar sig till den rena flyktingpolitiken. Det här resonemanget avfärdar Johan Ingerö som att jag skulle tycka att problemet med Sverigedemokrater bara är att de är just Sverigedemokrater (som om det vore namnet jag var emot). Men det är en vantolkning av vad jag skrev.

Jag tycker visserligen mycket riktigt att problemet med Sd är större än bara sakpolitiken. Det handlar också om politik på ett djupare plan. En retorik där du definierar vissa människor som ett invandrarkollektiv och sedan ger detta kollektiv skulden för en massa samhälleliga problem är en fara i sig, eftersom den skapar och förstärker strömningar som om de lever och får frodas leder riktigt illa. Accepterar vi politiker som bygger hela sin politiska maktbas på att underblåsa detta tankesätt så understödjer vi också en sådan samhällsutveckling.

Men vad jag menade var naturligtvis också att denna ideologiska grundsyn dessutom gör att Sd som parti hamnar på obehagliga politiska positioner i andra sakfrågor än den rena flyktingpolitiken. Det kan handla om allt från motvilja mot utomeuropeiska adoptioner till tokerier som ”svenskhet i arkitekturen”. Det går som jag tidigare skrivit helt enkelt inte att säga att Sd är ett hyvens parti som råkar ha landat lite tokigt i just flyktingfrågan. Viljan att göra skillnad på folk och folk är vad som leder fram till partiets ståndpunkter i flyktingfrågan på samma sätt som det leder fram till deras ståndpunkter i alla andra frågor också. Det går liksom inte att tänka bort den delen.

Sedan inser jag också att det finns väldigt mycket på Sverigedemokraternas agenda som lätt kan gillas av den vanliga svenska högern, och inte minst de mer konservativa delarna av den. Kanske har jag lättare än en del mer borgerligt sinnade att ta entydigt avstånd från partiet eftersom jag inte gillar någon del av det brokiga idégodset.

Detta innebär också att det säkert kommer att gå för en eventuellt kommande borgerlig regering att förlita sig i rätt stor utsträckning på Sd för allt ifrån familje- till arbetsmarknads- och skattepolitik. Men just detta som Johan Ingerö beskriver som något fullkomligt harmlöst – ett sorts odramatiska ”hoppande majoriteter” – är ju vad som är själva problemet här. För även om du skulle lyckas hålla rågången mot Sverigedemokraterna i själva flykting- och invandringspolitiken (även om jag tror att även det blir svårt för en kommande sd-beroende borgerlig regering) så innebär det ju ändå att du legitimerar en politisk kraft som står för vissa tydliga värderingar och perspektiv. Och detta legitimerande kommer naturligtvis radikalt försvåra både de två huvudsakliga uppgifter Johan Ingerö tyckte att vi borde ta itu med: att påverka de etablerade politiska partierna och att påverka den allmänna opinionen.

Det är det valet de borgerliga partierna fortfarande har. Är de beredda att bidra till ett sådant legitimerande, eller säger de nej? Johan Ingerö är rätt tydlig i den frågan. Statsministern har ett betydligt mer hummande tonläge. Från andra borgerliga politiker hörs det ingenting. Jag tycker faktiskt att jag som väljare har rätten att kräva ett tydligt besked.

PS: I Johan Ingerös framförallt andra inlägg finns en del intressanta tankar om den svenska migrations- och integrationspolitiska debatten i stort. Och den kan man såklart säga mycket om – om allt från språktest till arbetskraftsinvandring. Jag vill dock understryka att jag inte tycker att främlingsfientlighet är någon sorts migrations- eller integrationspolitisk ståndpunkt bland andra. Dessutom blev detta inlägg långt nog ändå. Så jag lämnar den diskussionen för ett senare tillfälle. DS

PSS: Första delen av denna slutpreplik - som handlade om varför jag överhuvudtaget brydde mig - hittar du här. DS

Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringen, alliansen, fredrik reinfeldt, sverigedemokraterna, val2010