Twitter, partiledardebatten och framtiden

Ligger fortfarande hemma sjuk och följde årets första partiledardebatt från nedbäddat stadium samtidigt som jag kvittrade intensivt på Twitter. Tyckte att det var en riktigt underhållande upplevelse och det höjde faktiskt värdet på debatten rejält att så att säga live kunna få ta del av ett antal människors microbloggande och åsikter.

Vad kan man säga om debatten? Huvuddragen är väl enkla – regeringens företrädare försöker framstå som vuxna och statsmannalika samtidigt som de hela tiden understryker att vad som faktiskt kommer att hända i Sverige under de kommande åren inte beror på dem utan på en ”utifrånkommande” lågkonjunktur. Samtidigt som oppositionen naturligtvis försöker göra det omvända genom att på olika sätt visa att regeringen visst har ett ansvar för hur det ser ut.

En fråga som kommer att bli viktig ur det perspektivet är därför situationen i kommuner och landsting. Idag kan vi läsa om 900 varslade på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm (se här, här och här). Det är varken det första eller sista exemplet på hur välfärden nu också drabbas. Hur arbetsmarknaden inom välfärden utvecklar sig tror jag blir en av årets allra viktigaste frågor där det över tiden kommer att bli svårt för regeringen att fortsätta sticka huvudet i sanden. En föraning på det fick vi idag under debatten (låt oss bara hoppas att det inte är försent, än finns nämligen tid att rädda situationen).

Annars var väl den utrikespolitiska debatten det mest slående. Jag tyckte att den samlade oppositionen där var oväntat stark när man samfällt tvingade regeringen på defensiven runt situationen i Gaza. Det underlättades såklart av att varken Peter Eriksson eller Lars Ohly gick i fällan att göra sig själva till någon sorts försvarsadvokater för Hamas oförsvarliga raketattacker mot civila israeler. På det sättet kom debatten istället att handla om vad som faktiskt är den egentliga frågan: staten Israels agerande, ansvar och skuld.

Retoriskt tyckte jag att hela oppositionen skötte sig bra och jag måste säga att Mona Sahlins inledningsanförande var i stora stycken lysande. Borgerligheten var mer blandad. Olofsson kändes oinspirerad, och Hägglund var som Hägglund alltid är (dvs lite folkligt vitsande och lågmäld, helt ok men inte mer). Reinfeldt lyckades verka statsmannalik i sitt inledningsanförande men förföll sedan till den där von oben-sarkasmen i sina repliker som åtminstone jag är helt allergisk mot. Björklund var i mitt tycke den absolut bästa retorikern på den borgerliga sidan.

Det sista är värt en egen reflektion. Jag tyckte nämligen generellt att de borgerliga företrädarna var bättre ju mindre jag höll med dem i sak. När Björklund körde på hårt, försökte antyda att det var fullt av nazister i demonstrationstågen mot Israels folkrättsbrott, när borgarna pratade om kommunism på ett sätt som skulle få Joseph McCarthy att känna sig som i sitt eget vardagsrum: då tyckte jag att argumentationen som sådan flög och engagerade (som sagt; i mitt fall mot, men ändå). Men när de försökte framstå som mittenorienterade lyssnande pragmatiker blev det hela bara ointressant.

Och det är väl trianguleringspolitikens elände. Att det helt enkelt inte är kul med ledare om verkar ha hängt av sig både ryggrad och allt vad de tror på i kapprummet på Rosenbad.
Några reflektioner från min sida, alltså. Läs mer här, här, här och här. Eller hos tex Eva-Lena och Peter.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, partiledardebatt, twitter och annat intressant