Nattreflektioner om Torbjörn Flygts roman ”Himmel”

Torbjörn Flygts "Himmel" (utkom förra året, finns nu också på pocket) är stundtals briljant. Det finns några scener (festen, kommunstyrelsens ordförande på besök på arkitektfirman, prologen) som gjorde mig närmast lyrisk. Men det mest bestående intrycket när jag nu efter några timmars nattlig sträckläsning nu lägger boken ifrån mig är snarare hur rasande skickligt författaren lyckas fånga känslan av ett samhälle som sakta men säkert håller på att sjunka.

Boken är någon sorts litterär Short Cuts-variant som i episodform följer ett antal stundtals sammantvinnade människoöden i ett marginellt maskerat samtida Malmö. I centrum står tre par som befinner sin på olika positioner i klassamhället: arkitekten Fredrik och hans fru Louise, spelmissbrukaren Janson (han heter så i förnamn) som är gift med den kämpande SFI-läraren Lena, Parvaneh från Iran som flyr från sin man och träffar irakiern och krigsflyktingen Amir.

Precis som hans förra roman "Verkan” (som följde på genombrottet ”Underdog”) cirklar mycket i boken runt en ängslig medelklass, på väg eller rädd att förlora allt (i den förra boken handlade det om maktlösheten inför våld och brott). Här får Lena se radhuset försvinna i flyttbilens backspegel när makens spelskulder gjort det omöjlig att bo kvar och Louise frätas sönder av svartsjuka men inte våga göra något åt saken eftersom hon räds en flytt ner på klasstrappan mer än att fastna i ett äktenskap som förlorat all mening. I kontrast till dessa ger oss Flygt också Parvaneh och Amir, två som gjort sin resa och nu befinner sig på lägsta trappsteget i samhällstegen och försöker kämpa sig upp.

Och när den är som bäst är ”Himmel” en lika cyniskt klarsynt som moraliskt indignerad uppgörelse med det här samhället och vad det får människor att göra med varandra. Kön och klass vävs samman i en i grunden obehaglig men ändå periodvis skamligt underhållande ”katten på råttan, råttan på repet”-lek. Flygt anstränger sig mycket för att vara just samtida, och referenserna till vad som händer just nu (med allt från skattesänkningar till hembiträden över utrikespolitiken till finansministerns frisyr) duggar tätt. Och det är här den där skickligt uppbyggda känslan av obehag kryper sig på, och med den insikten att Torbjörn Flygt verkligen försöker säga oss något.

Samtidigt håller inte hela boken den kvaliteten. Det finns passager där författaren lite tappar riktningen, något som störde periodvis under läsningen (vid pass halv tolv i natt var jag exempelvis nära att släcka lampan och ta en paus). Men på det hela taget stör det ändå inte helhetsbilden överdrivet mycket.

Vilket det egentliga budskapet är heller inte helt enkelt att säga. Det finns ett drag av någon sorts "medelklassens dåliga samvete", i det här fallet utvidgat så att den omfattar alla från överklass till en traditionell svensk arbetarklass, och kontrasterad mot "de rena", de som står längst ner, i det är fallet invandrarna. Det är ingen slump att det är de som rent materiellt har det sämst som också klarar sig bäst. Men att läsa boken bara så tycker jag är lite förenklande.

Ett bättre sätt att närma sig det hela är nog att konstatera att Torbjörn Flygt främst inte är ute efter att torgföra en åsikt, han vill skildra saker som de är. Och oavsett om man väljer att läsa boken som en sorts bild över mänskligheten som den är eller en skarp samhällskommentar (och förmodligen är det klokaste att förstå den som lite av båda) så är det ett stycke mycket välgjord romankonst och ett antal mycket pricksäkra iaktagelser Malmöförfattaren bjuder oss på.

Sedan ”Himmel” kom ut har Torbjörn Flygt också gett sig på att skriva en barnbok. Det är inte utan att jag blir lite sugen på att ge mig på den också.

Andra har också tyckt: tex här, här och här

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, kultur, klass, kön, Himmel, Torbjörn Flygt och annat intressant

Socialdemokratin: mellan förytligande och nostalgi

Det känns rätt passande att sitta i ett hotellrum i New York och följa diskussionen om socialdemokratins relation till historien som uppstått i s-bloggosfären när Cattis Ullström kommenterar vad som egentligen är en bisats i Peter Anderssons text om debattantologin ”Snart går vi utan er”. För ingen som är åtminstone lite småintresserad av amerikansk politik kan ju undgå att notera vilken vikt historiska referenser och kopplingen tillbaka till någon sorts gemensamt idéarv har i åtminstone den amerikanska politiska retoriken.

Nu ska jag inte gå in på djupet och analysera detta faktum. Den här texten handlar heller inte om amerikansk politik. Men däremot finns det något annat väldigt viktigt att säga som mer handlar om den svenska och inte minst socialdemokratiska politiska kulturen. För det finns någon typ av gränsland mellan bildning och nostalgi som jag tycker att det kan vara mödan värt att försöka titta lite närmare på.

Min egen inställning i frågan är rätt klar. För att kunna veta vart vi vill måste vi förstå var vi är, och ska vi kunna förstå var vi är så måste vi veta varifrån vi kommer. Jag uppskattar politiker som intresserar sig för historia och jag tror någonstans att de också blir bättre politiker. På samma sätt som jag uppskattar politiker som hittar sin inspiration från en mångfald av källor och perspektiv; som konst, litteratur, idéhistoria och film förutom de vanliga statliga utredningarna och den ekonomiska och statsvetenskapliga forskningen (som alls inte ska underskattas, den är naturligtvis också viktig, men den får inte bli den enda inspirationskällan).

Men å andra sidan: finns det inte risken att ett överdrivet intresse för svunna tider resulterar i en passiviserande nostalgi? Det är ju lite det Peter Andersson kritiserar i sitt inlägg; att det myckna tillbakablickandet har kommit istället för de framåtsyftande visionerna. Och för att dra det resonemanget längre; finns det inte risk att vi börjar förhålla oss till vårt eget idéarv som vore det liturgi, någon sorts riter och ceremonier som vi bekänner oss till mest för att kunna upprätthålla någon form av gränslinje gentemot ”de där andra”, de som inte tror?

Någon har sagt att traditionalism måste handla om att bevara elden, inte att tillbe askan. Det är det som är utmaningen för en arbetarrörelse som nu har drygt hundra år på nacken. För det finns två tendenser som vi måste bekämpa här; någon sorts ”kasta ut barnet med badvattnet”-ideologi som bygger på en nästan desperat vilja till anpassning till samtiden som i slutändan bara kommer att göra oss vilsna, men också den som kommer sig av ett okritiskt kramande av det förgångna helt enkelt i brist på bättre alternativ.

Personligen tror jag att lösningen på detta är att än mer lyfta fram arbetarrörelsens bildningstradition. Det är genom det öppna samtalet, det förutsättningslösa kunskapsinhämtandet, den ohämmade nyfikenheten på nya perspektiv och vinklar som vi vaccinerar oss mot både förytligande och nostalgi. Och när det gäller detta finns det trots allt anledning att vara försiktigt optimistisk. Det finns idag en vilja inte minst hos den unga socialdemokratin att närma sig politiken som den djupt intellektuella verksamhet den faktiskt är, något som märks inte minst i bloggosfären eller på debattböcker som exempelvis ”Snart går vi utan er” (eller, om jag får vara sån, ”Den grå vågen” som jag själv medverkade i).

Jag tror att det är livsavgörande. Kanske inte för nästa val, men för framtiden i väldigt vid bemärkelse.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, bildning, idepolitik, socialdemokrati, arbetarrörelse, historia och annat intressant

Innebär globaliseringen nyliberalismens död?

Ibland är det nyttigt att vidga perspektivet och försöka fånga de stora dragen. Och man behöver inte leta särskilt länge för att hitta tecken på att någonting väldigt stort håller på att hända just nu. Samtidigt innebär det ett problem: det är alltid väldigt svårt att få grepp om stora förändringsprocesser som man själv är mitt uppe i. Ska man förstå sin samtid behövs det därför olika hjälpmedel och referenspunkter som gör det ofattbara gripbart. Lite som en karta; en grafisk förenkling som gör det möjligt att överblicka ett landområde som annars vore oöverskådligt i all sin komplexitet.

(Detta inlägg är ursprungligen en del av en pågående bloggcirkel om Anders Nilsson och Örjan Nyström bok Reformismens möjligheter. Hela cirkeln hittar du här. Men jag hoppas det kan vara värt att läsa i sig självt också.)

Vad Anders Nilsson och Örjan Nyström försöker göra i första kapitlet är som jag ser det ett erbjuda just en sådan karta. Utifrån ett ekonomiskt perspektiv försöker de fånga den tid vi lever i. Till hjälp tar de historiska referenser och försöker hitta någon typ av mönster i hur det moderna kapitalistiska samhället utvecklar sig.

Jag ser två huvudpoänger. Den första är att någonting stort hände i mitten av 1990-talet, och att detta stora gör att vi idag lever under helt andra förutsättningar än de som gällde från sjuttiotalets mitt. De polemiserar här alltså både med det fåtal som helt förnekar betydelsen av ekonomins globalisering för den politiska nivån, och de som menar att den utveckling vi ser idag är en fortsättning på det som inleddes när efterkrigstidens (Keynesianskt färgade) tillväxtperiod ersattes av post-oljekrisens nyliberalism.

Den andra poängen är att det finns paralleller mellan den tid vi idag lever i och av tidigare perioder efter en intensiv (och oreglerad) kapitalistisk utveckling. Nyström och Nilsson återvänder till Karl Polanyis bok Den stora omdaningen och dess skildring av hur kapitalismen ”bäddades in” av statliga regleringar efter 1800-talets genombrott för den mer eller mindre oreglerade kapitalismen. Men de konstaterar också att författaren hade fel när han såg den statligt inbäddade kapitalismen som en sorts ”historiens slut” utan kompletterar med en tredje våg av avregleringar, då kapitalismen återigen – den här gången i vad som skulle komma att kallas nyliberalismens namn - ”bäddades upp” vilket lade grunden för 90-talets expansionsfas.

Nu är vi dock inne i en ny fas. Claes Muschkin skriver när han reflekterar över texten: ”Därför är enligt mig något av den viktigaste tanken som väcks av första kapitlet ett ”politikens återinträde” på banan. Denna gång globalt. Dvs att åter bädda in marknaden i politiken genom regleringar.”

Och det är en tanke som i dagarna känns ytterst aktuellt. Intellektuella som Göran Rosenberg har den senaste tiden – inspirerade av både en internationell debatt och den faktiska utvecklingen på världsmarknaden– drivit tesen om nyliberalismens död. Nilsson och Nyström ger en teoretisk ram för denna diskussion, dessutom författat före den aktuella krisen.

Och det är svårt att inte nicka instämmande åt historieskrivningen. Produktivkrafterna sprängde först ramarna för den inbäddade efterkrigskapitalismen, men nu har även avregleringarna nått vägs ände. Varje period skapar sina egna unika motkrafter. Utvecklingen går inte linjärt framåt, utan växelvis i en ständig dragkamp.

Och fröet till nyliberalismens död ligger alltså nedgrävt i den globaliseringens mull som den själv har frigjort och släppt fram. Samtidigt lämnas en fråga obesvarad. Vad är det då som kommer efter?

Det hoppas jag att vi kommer att kunna fortsätta diskussionen om.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, nyliberalism, kapitalism, globalisering, Anders Nilsson, Örjan Nyström, reformismens möjligheter, idedebatt och annat intressant

Det är frustrerade att inte blogga

Sitter i skärgårdsstugan, radion spelar klassiskt och släkt och familj pysslar med sitt i sommarförmiddagsvärmen. Det är inte ens en hel helg sedan jag lämnade den politiska cirkusen i Almedalen bakom mig men rosevinsminglen, seminarierna och alla de politiska diskussionerna känns redan behagligt långt borta. Semestern har börjat på riktigt och med det kommer en för mig rätt oväntat reaktion – en plötsligt längtan att börja blogga igen.

De av er som till och från brukar titta in på denna sida har annars märkt att det varit väldigt lite skrivet på sistone. Orsaken är enkel. Jag har helt enkelt inte haft lust. Den tid jag tidigare la på att formulera tankar här på bloggen har jag istället ägnat åt att läsa. Jag har haft ett ovanligt högt tempo i läsandet de senaste månaderna. Både skön- och facklitteratur. Allt från biografier om Richard Wagner till politiska böcker om socialdemokratins framtid och deckare av Dennis Lehane (en hel del deckare av Dennis Lehane).

Och detta har varit väldigt bra. Jag har fyllt på batterierna. Men nackdelen är också uppenbar. Det är frustrerande att inte blogga.

När jag dessutom upptäcker att denna enkla lilla sida rankas som en av Sveriges mer inflytelserika progressiva bloggar (via kulturbloggen) känns det naturligtvis också uppfodrande. Därför att det finns saker att säga. Om samhällsutvecklingen, politiken, kulturen – vad som händer med landet vi bor i och världen vi lever i.

Ett tag för rätt länge sedan låg jag bland de mest lästa politiska bloggarna på bloggtoppen och publicerade flera gånger om dagen. Det var kul. Men jag varken vill, kan eller kommer att komma tillbaka dit. På grund av faktorer i livet (jag är trots allt en heltidsarbetande småbarnspappa som utöver det har mängder av politiska uppdrag av olika slag), på grund av nya verktyg (snabba kommentarer och länktips använder jag mig hellre av mikrobloggar som twitter eller facebook för att nå ut med) men framförallt på grund av ändrade ambitioner. Det finns så många andra som levererar de där riktigt bra och ständigt uppdaterade bloggarna, min roll är helt enkelt en annan.

Förra veckans mest förutsägbara snackis var annars Alex Schulmans attack på bloggosfären. Han drev där två teser sammanflätade med varandra: att bloggarnas betydelse var överdriven (här understödde han sin argumentation med en del fakta och argument) och att bloggarna är ointressanta (här gjorde han inte det). Vad som saknades var naturligtvis underifrånperspektivet. Bloggen är ett sätt för den som inte har tillgång till någon annan arena att göra sin röst hörd. Vilka värden det kan tillföra offentligheten lämnade Alex Schulman därhän*.

Samtidigt är det för mig det som är det viktigaste argumentet. Bland bloggarna möter jag mängder av röster jag aldrig skulle ha stött på annars. Alla de som knyter näven i fickan som plötsligt hittar en annan väg att uttrycka sina åsikter. För handen från fickan till tangentbordet. Jag tycker att det är en stor demokratisk poäng.

Och det är därför det är så frustrerande att inte blogga. Eftersom handen alltför ofta blir kvar där, i fickan, knuten istället för ivrigt hamrandes på tangenterna. Samtidigt känner jag som sagt att mitt eget bloggande är inne i en fas där det inte riktigt räcker med att gå tillbaka till det gamla och göra samma sak en gång till. Det måste till något nytt. Vad detta nya är vet jag inte riktigt än.

Men någonting är det. Och vad det än är ska det bli roligt. För i slutändan kokar det ändå ner till det enkla lilla. Bloggande är helt enkelt för kul för att man ska kunna låta bli.

*Och naturligtvis i denna värld som inte helt lämnat Henrik Schyfferts nittiotal bakom sig har det också uppstått en debatt efter DN-artikeln om Alex Schulman egentligen menade vad han sa. Eller var det bara en raffinerad drift, och i sådana fall med vem. Eller är det kanske genmälet som är ironi? På det svarar jag enkelt: Ja. Eller nej.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggande, bloggosfären, bloggar, Alex Schulman, netroots, varför blogga, Sjölander, demokrati och annat intressant